Det har gått så lång tid sedan jag först såg det här avsnittet/var marinerad i AJLT discourse att jag hade glömt bort att Kim Cattrall skulle vara med! Och låt mig också säga att det är i princip oförlåtligt att man inte lät henne, när Carrie svarar i telefonen med orden “What’s shakin’, London lady?” svara såhär: “Who’s this?” Å andra sidan bjussade de på Annabelle Bronstein.
Anthonys grej om analsex visar sig vara en multi episode arc. Kill me now! Han har dykt upp hemma hos Charlotte – som har erfarenhet i ämnet – för att be om goda råd, men hon ber vänligt men bestämt Harry att skicka hem honom.
Miranda åker ut till Coney Island för att överraska Steve. Folk älskar att överraska varandra i den här serien! Samanthas närvaro på Carries avskedsmiddag skulle ju också vara en överraskning – jag antar att det innebär att hon skulle ha tagit Aidans plats? – och det är verkligen modigt av Miranda att dyka upp oanmäld med tanke på hur det gick sist. Hon och Steve pratar lite om att hon vill att de ska finnas i varandras liv, och han säger någonting som jag tyckte var genuint väldigt sweet! Det är när Miranda säger något om att han “hade rätt” om många saker – att de borde köpa ett hus i Brooklyn 2004, att de skulle bli bra föräldrar – men inte om dem som par. Och då säger han! “I was right about us for a very long time”!
Det fick mig att tänka på när Aidan i förra avsnittet sa någonting i stil med att det var fel av honom att försöka “lock it in” med Carrie när de var ihop, för det betyder ingenting, “just look at me and Kathy” – och det där känns för mig som ett helt fruktansvärt sätt att tänka på relationer! Att leva med någon i typ 20 år och ha tre barn ihop, är det verkligen ingenting om man inte tillbringar resten av livet tillsammans? Och lite omvänt kan väl också en relation som varar i typ tre månader vara det mest meningsfulla man någonsin kommer att uppleva! Med det sagt är det förstås helt normalt nyförälskat beteende att, efter att ha träffat någon i ett par veckor, avfärda allt man varit med om tidigare som helt meningslöst, lex hur Carrie omedelbart efter att ha tagit upp tråden med Aidan på nytt tänkte högt om att Big kanske, trots allt, var ett stort misstag.
Nya, som för första gången på mycket länge har lämnat sitt hem och gått till kontoret, får besök av en kollega som berättar för henne att hon har blivit invald i American Law Institute. Det här är första gången vi hör något om denna uppenbarligen prestigefyllda milstolpe i karriären, och vad detta innebär mer konkret spelar inte så stor roll eftersom det främst ska fylla funktionen av att påminna Nya – vars impuls är att höra av sig till sitt ex och dela med sig av de goda nyheterna – om att hon är ensam. Hon är på väg att ställa in Carries middag, men Miranda övertalar henne att ändå följa med, och tur är väl det! För Michelinkocken visar sig vara Toussaint, samma gubbe som Nya träffade på en bar tidigare i säsongen! De flörtar med varandra på ett sätt som förmodligen ger de andra närvarande på middagen material till mobbing i gruppchatten som kommer räcka dagar framöver, men nu går jag händelserna i förväg!
Efter lite Apple-produktplacering är middagsbjudningen igång. En detalj jag uppskattar är att alla verkligen skiter i Lisette (som Carrie berättar har lånat ut sin “bög-spis” – her exact words – för att tillaga maten), utom möjligen Che, som släntrar över för ett väldigt stelt och märkligt samtal om fjärilar. Sedan kommer Jackie in genom dörren. Jag swishar 500 kronor till er om ni kommer ihåg vem det är utan att googla. Om jag vore Carrie hade den här middagen verkligen lett till en hel del besvärlig självrannsakan. Att ha en middag för 16 gäster där typ hälften är gamla kollegor och kompisars kompisar man träffade för första gången för mindre än två år sedan? Att den man är ihop med(?) vägrar komma eftersom han fortfarande inte kommit över sin vidskepliga ångest inför att sätta sin fot i ens hem, vilket i sig är något man kanske skulle tänka kommer bli ett senare problem som inte nödvändigtvis löser sig för att man flyttar därifrån?
Miranda och Che har ett vuxet samtal i pull-hörnan. Min energi börjar verkligen tryta! Samma sak gäller för Seema, som ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna, antagligen för att hon är fast i en helt intetsägande storyline om att ha sagt “jag älskar dig” till Ravi, en person som fortfarande inte har fler personlighetsdrag än att prata i telefon.
Något jag ofta återkommer till… i min inre monolog, är hur AJLT fullkomligt saknar den här city-lekfullheten som var så underbar i SATC. Fastän det finns något slags anspråk på att mer eller mindre realistiskt fånga känslan av att leva i en storstad (åka taxi… dricka drickor…) finns det också någonting djupt tramsigt i hur vissa av de där sammanhangen – en klubb, en modevisning, en trendig restaurang! – skildras. Och jag tänker mig att den här Michelinmiddagen hade kunnat vara något man hade kunnat ha lite kul med! But alas. Den första rätten – “Enjoy olives” kallad – följs av lite klumpiga innuendon från Nya, men efter det planar det liksom ut.
Ravi tar ett telefonsamtal och Seema konfronterar honom med att han försöker simma ur bild. Han svarar på ett sätt jag tycker är ganska gaslighty! “I have given you absolutely no reason to not trust me or my word. Your questioning and your doubt and your insecurity is not only an insult to me and my feelings, but to what we have and what we could be.” Men vad är det, exakt? Vad är en rimlig tolkning av att en person man dejtar alltid går iväg och tar jobbsamtal när man ses?
Om Seema formulerat detta bryderi som en fråga till en hjärtespalt – en dröm jag när är att någon gång i livet få skriva en sådan – hade jag antagligen påpekat att hon borde testa att närma sig det här problemet med Ravi på ett lite annat sätt, inte med en serie påståenden/anklagelser om vad han försöker antyda när han går från middagen för att tjafsa om inspelningsdatum, utan lite mer förankrat i vad detta väcker för känslor hos henne. Men det är ju uppenbarligen ett problem för dem att han är så totalt uppslukad av sitt jobb, oavsett vad han “egentligen” tycker och känner inför henne.
På middagen turas alla om att säga någonting de vill släppa taget om. Carrie förklarar reglerna: man får bara säga ett ord, och man får inte säga samma ord som någon annan. Sådana här lekar går verkligen aldrig bra, och det säger jag som en person som i 9 av 10 fall är den som initierar dem. Det är alltid någon som pratar alldeles för länge, och halvvägs in börjar alla prata om något helt annat, så de som sitter i fel ände av bordet tvingas in i ett pinsamt läge där de behöver sitta och tänka på när och om de ska avbryta det trevliga samtalet med att säga “sin” grej (“i år ska jag säga ja mer!”, till exempel.)
Här fungerar rundan också som ett sätt att knyta ihop ett par konflikter, till exempel den ovan nämnda mellan Ravi och Seema – han säger “social-media”, hon säger “distrust”. Anthony och Giu säger “control” respektive “Rome”; det förra tolkar jag som kod för att bakdörren nu står på glänt, och det senare är en hänvisning till något som kommit upp blott minuter tidigare, nämligen att han funderat på att flytta till Italien, vilket han nu uppenbarligen lägger på is. Både Miranda och LTW säger “guilt”, i LTW:s fall eftersom hon känner skuld över sitt missfall. Precis som de tidigare akterna i hennes graviditets-storyline känns den här slarvig och förutsägbar. Lisette, eller “smyckeskossan” som en av mina vänner kallar henne, säger “fear”. Det är helt obegripligt att den här kvinnan har repliker.
Själv säger Carrie att hon ska släppa taget om “expectations”, förutseende nog, för det visar sig senare att hennes förväntningar om att leva styvmorsliv i Gramercy Park med Aidan och killarna tyvärr inte kommer infrias. Aidan har, efter att ha tillbringat lite tid med sin psilocybinmissbrukande son, kommit fram till att han inte kan lämna honom ur sikte förrän han fyller 20, det vill säga om fem år, och under den tiden är Carrie inte välkommen att hälsa på i Norfolk. Hahahaha. Va?
Jag tänker många olika saker här! Upplägget är lite svårtolkat: är det här liksom en sån dumpning där man tänker sig eller rentav säger rakt ut att man kanske kommer bli ihop igen någon gång i framtiden, som något slags livlina men däremot inte som en allvarligt menad avsikt – eller är det liksom bestämt att de dagen efter Wyatts tjugoårsdag ska typ…? Gifta sig? Får de träffa andra under tiden?
Det är det ena! Det andra är, lite i linje med Carries ambition att släppa taget om sina förväntningar, att Aidan liksom verkar förhålla sig på ett så märkligt fyrkantigt sätt till relationens villkor – det går alltså inte för honom att vara en närvarande pappa och samtidigt leva med henne, och det, tänker jag, är väl i så fall ett problem som kommer kvarstå även när sönerna är vuxna? Det här är inte en invändning, alltså, utan bara min tolkning, men jag får liksom intrycket att han kanske inte älskar Carrie så mycket som han vill leva om sitt liv, och att träffa henne påminner kanske om det där andra livet som han gick miste om när de gjorde slut, och nu vill han inte riktigt ha in henne i det nya livet.
Seeeeeeen… låter det väl ärligt talat rätt normales för en 14-årig lantis att dricka öl och ta lite svamp, men om vi nu ändå tänker att Wyatt är seriöst på glid så finns det väl risk att han kommer behöva Aidan… mer? Det är egentligen också förvånande att Carrie liksom går med på att fem år kommer gå snabbt. Nu ska vi inte leka att 55-åringar typ står vid dödens brant, men lite tänker jag ändå typ att…? Om man som medelålders reconnectar med en gammal flamma har man inte direkt någon tid att förlora? Ja. Jag vet inte! Jag vet inte.
Efter ett knull-montage landar vi i Grekland. SJP beställer två Cosmopolitans och säger i en voiceover: “And just like that… I ordered two more Cosmopolitans.” Och med de orden? Är vi i hamn.
Lösa tankar:
Vilken resa vi har varit på! Det har hänt så mycket sedan första avsnittet, och samtidigt nästan ingenting. Sedan And Just Like That började sändas har jag kollat helt otroligt mycket på Real Housewives, och det har verkligen påmint mig om hur på allvar överlägset all annan media det är när det kommer till att skildra rika medelålders1 kvinnor, något jag misstänker att jag kommer återkomma till senare i något annat sammanhang.
Trots att den här säsongen introducerade ett visst mått av självmedvetenhet inför Che Diaz – främst förkroppsligat i den queera surpuppan från fokusgrupp-scenen i avsnitt 5 – undrar jag lite hur seriens skapare själva tänker kring hens utveckling i den här säsongen! För hen har ju liksom inte riktigt utvecklats, egentligen, även om det som skildras på ytan verkar föreställa något slags liksom… inre resa. Under middags-rundan svarar Che att hen vill släppa taget om “regler”, men det är lite oklart för mig vilka regler hen har följt hittills, och när hen i montaget i slutet gör affär med Toby slog det mig att vibben och dynamiken mellan dem ju är exakt som den mellan Che och Miranda, nämligen att Toby är ett fan. Det behöver ju inte vara ett problem om Che är a bad gay, men för att citera… mig själv: förstår Michael Patrick King mfl att hen är det?
Pour one out för alla biroller vi förlorade den här säsongen: BD, Tony Prada, Franklyn, Lyle, Marlon Schaffer, Gloria Steinem, Ed, George och Kerry.
Samt galna och alkoholiserade