And Just Like That, S2A10: The Last Supper Part 1: Appetizer
There’s nothing hotter than a strong enby person
And Just Lite That:s två sista avsnitt presenteras som en del ett och del två, precis som de två sista avsnitten i SATC sista säsong, vilket fick åtminstone mig att hoppfullt och felaktigt utgå från att de innebar slutet på “vår resa”. De heter båda “The Last Supper”, vilket man skulle kunna förstå som en antydan om att någon kommer förråda Carrie, och på sätt och vis gör väl Aidan också det. Men vi kommer dit sen! Först vill jag dryfta avsnittens helt gräsliga undertitlar: “Appetizer” och “Entrée”. Varför serveras ingen dessert?
Carrie och Aidan har åkt ut till Coney Island där Steve står och väser vid ett musselstånd som han köpt efter sin och Mirandas skilsmässa. Aidans son Wyatt ringer upp; han är fortfarande inte thrilled över att Aidan springer runt i New York och är nykär samt säger att mamma Kathy “is being a dick”. Ett språkbruk! Och på tal om barn: Mirandas chef är tillbaka på jobbet efter FEM veckors föräldraledighet. Själv tog Miranda tolv veckor ledigt och säger att det kändes som hundra. Det är intressant att hennes inställning till arbete ändå har förändrats så lite trots hennes livskris. På många sätt känns det nya rättvisemärkta jobbet inte mer än ytligt annorlunda från hennes gamla, också genom att det uppenbarligen fungerar som inträdesbiljett till en viss status. Att Miranda i det här avsnittet är och gör nåt på FN känns för övrigt som ytterligare ett exempel på där manusförfattarna inte tycks bottna i världen som skildras, i samma genre som Charlottes engagemang i Mets styrelse – alltså, det är i sig väldigt lågt hängande frukt att hon ska till FN, som om en grupp tolvåringar brainstormat kring vad man kan tänkas ägna sig åt om man jobbar med ”mänskliga rättigheter”, men det finns också något så otroligt ospecifikt och uddlöst med hur det skildras!
Lite på samma tema fortsätter Charlotte att göra kometkarriär på galleriet där hon säljer in en tavla till Sam Smith med orden: “Like you, he uses his identity in his art.” Hennes familj har fortfarande svårt att tolerera att hon inte längre jobbar heltid med att hålla koll på deras skolböcker. Lite senare ses Carrie, Miranda, LTW och Charlotte på veganbrunch, och Charlotte gör två gånger en sån fakeout där man tror att hon ska avslöja att LTW är gravid, men där hon i stället delar med gruppen att LTW:s dokumentärfilm om starka kvinnor ska göras till en serie, och att Carrie har vunnit en middag för 16 personer, så där har vi avsnittets titel! Carries första reaktion är att fråga sig om hon ens känner 16 personer hon vill äta med, och baserat på att hon senare bjuder både Che och Steve på den här middagen verkar svaret vara… nej?
I stället avslöjar LTW för Charlotte att hon är gravid när de är ensamma, och det blir uppenbart att detta aaaaaabsolut inte är goda nyheter för henne. Det framgår också senare i avsnittet att LTW levt i tron om att Herbert gjorde en vasektomi åtta år tidigare men att han bara… rakt av inte gjorde det, eftersom han inte förstod om hon menade allvar, och då lät saken bero utan att någonsin prata med henne om det igen…? I avsnittet framstår det här som en hyfsat lättviktig konflikt i stil med att han glömde skicka ut inbjudningarna till bröllopsmiddagen (se karlar!), men i min värld låter det här som något man typ lämnar sin partner för? Av en mängd skäl! För det första tror jag att det utgör en form av sexuellt ofredande att ha oskyddat sex mot någons vilja, men även om man bortser från den biten är den här nivån av oförstående inför vad det innebär att bära och föda ett barn något som nog hade fått åtminstone mig att undra… bryr du dig om mig alls?
Samtalet de har i avsnittet är ett sånt där konstigt tillfälle där AJLT plötsligt blir helt sjukt mörkt – scenen är liksom spelad på ett sådant sätt att man förstår att LTW med varje fiber av sin kropp inte vill vara gravid, och när hon säger sådär… “du hjälper knappt till med de tre barn vi redan har”… alltså, det är ju en inblick i ett äktenskap som verkar helt dysfunktionellt! Det är också lite speciellt att det vid ingen tidpunkt i det här samtalet verkar finnas en möjlighet att Herbert exempelvis lägger ner sin politiska kampanj, som jag för övrigt både fattar väldigt lite av och bryr mig väldigt lite om! Om det inte åtminstone kommer en rolig biroll på köpet, typ en parant pressekreterare, så förstår jag inte poängen! – men det enda alternativet till att LTW på i stort sett egen hand klarar av att balansera jobb och nyfödd bebis verkar vara att göra abort. Alltså, igen: vilken helt fruktansvärd situation! Men är det verkligen…? Ja. Är det meningen? Att det ska vara så till den milda grad mörkt?
Che blir felkönad på jobbet och syns i nästa scen i färd med att “röka en fet” och skratta högt åt sin egen standup. Ett av klippen som spelas upp är ett standupframträdande från Cheryl-eran där hon drar vitsar om att banta. Det här ger Che något slags snilleblixt, om jag tolkar Sara Ramirez minspel rätt, men jag är inte helt säker på att jag gör det!
När det har blivit dags för Ches Toby-bait-framträdande dyker hur som helst Miranda upp, vilket är otur för alla inblandade, eftersom Ches material består uteslutande av skitsnack om henne. Ordet “LGBTQIA Menu” används också. Nu var det ju en överraskning att Miranda kom dit, men Che visste såvitt jag förstår att Aidan och Carrie skulle vara där, så allt med den här situationen känns väldigt udda! Miranda lämnar klubben medan de andra av oförklarliga skäl sitter kvar i båset och ser molokna ut, och Che följer efter henne men ber inte direkt om ursäkt, så de står mest och skriker på varandra innan Miranda hoppar in i en taxi. Premisserna för bråket är helt otroligt konstiga, men inom ramen för den här serien är det ändå typ en helt okej scen.
Men sen! Händer något som fick mig att, första gången jag såg avsnittet, ligga och gråta av skratt. Toby – som kvällen till ära har tagit på sig en “mysse” – kommer ut på gatan och yttrar följande ord: “There’s nothing hotter than a strong enby person. Shit, now I’m sorry. I didn’t even ask if you were open to being called enby.” Enby är alltså inte typ ett skällsord, men Toby kanske nyss har lärt sig att prata. Jag noterade också att uppvärmningskomikerns material bestod av väldigt konstigt könade sexuella trakasserier av publiken, och i tandem med ovan replikskifte är det verkligen en oupphörligt fascinerande bild av ickebinära personer som framträder i den här serien. Che säger något om att hen är trött på att alla ställer massa krav och vill att hen ska vara någon hen inte är, vilket i det här sammanhanget verkar lite manipulativt – Miranda som känner some type of way inför att bli förolämpad på scen hamnar liksom i samma kategori som veterinären som inte respekterar Ches könsidentitet. (Miranda ställer ju strängt taget inga krav alls här, heller, utan lämnar bara lokalen.)
För att fortsätta i HBTQIA-menyn har Anthony och Giu en konflikt om att Anthony inte vill bli kn.. i räven, med hänvisning till att han inte är “kvinnan” samt att Giuseppe har en monster porno pik. Han säger också något i stil med att han tillhör ”en annan generation”. Vad är det här, pjäsen ”Arv”?!
Jag är av uppfattningen att kulturen förändrades till det sämre i samband med att ciskvinnor lärde sig orden top/bottom och vill därför inte dröja alltför länge vid det här, men låt mig bara öppna en akt och föra till protokollet att i säsong 2, avsnitt 2 av SATC – “The Awful Truth” – säger Anthonys exman Stanford: “Personally, I don’t like anything in my ass!”
Ja, och på tal om Stanford… i det här avsnittet får vi med hjälp av en helt sanslös photoshoppad bild reda på att han har: blivit shintomunk. Inspirationen bakom detta val var tydligen att Michael Patrick King tog sin tillflykt till just ett shintokloster för att slicka sina sår efter att “Sex and the City 2” fick så dålig kritik, vilket verkligen är att out-Michael Patrick King himself. Det här är trots allt en nivå av camp jag kan tolerera eller rentav uppskatta – AJLT är ju som allra bäst när man sitter och skrattar i chock med gruppchatten redo.
Charlotte lyckades sälja identitets-tavlan till Sam Smith och firar detta genom att gå ut och dricka shots med kollegorna. Jag tycker att Charlottes kollegor är lite för tramsiga! Allt i AJLT:s värld känns alltid väldigt påkostat, men ingenting känns någonsin glamoröst! Hon slänger telefonen i en kanna frozen margarita för att slippa undan familjemedlemmarnas kontaktförsök, och senare på kvällen håller hon ett väldigt berusat brandtal om att de måste förstå att hon inte bara är mamma och fru. Den här scenen verkar ha uppfattats på lite olika sätt, bland annat som en komisk höjdpunkt; själv är jag inte särskilt förtjust i såna här “mamma får sammanbrott”-familjekomedi-scener! Jag upplevde den nog också lite på samma sätt som LTW och Herberts samtal om att ha fler barn, nämligen som lite liksom oproportionerligt mörk! Man kan ju absolut inte förvänta sig något som helst realism av den här serien, men jag tänker mig liksom att en sån här grej – att ens förälder kommer hem stupfull och skriker på en – hade varit…? Något man kanske hade behövt prata om efteråt!
I slutet av avsnittet får LTW missfall, och Wyatt tar svamp och kör in i ett träd (eller dylikt). Det är upplagt för trubbel inför sista avsnittets huvudrätt!
Lösa tankar:
Nya får äntligen lämna sitt rum och pratar lite med Miranda om exmakens stundande föräldraskap; hon köper en barnvagn för 10 000 för att trycka till honom på något viss, ett drag vars logik jag inte till 100% hänger med i.
Seema är också med i avsnittet.