Medan det femte avsnittet av AJLT:s första säsong nästan fick mig att kasta in handduken måste jag säga att det femte avsnittet av den andra säsongen? Det är kanske så nära gamla SATC man kommit någonsin!
Både “Tragically Hip” och “Trick or Treat” har Samantha Irby som manusförfattare, vilket känns inspirerande! Något jag lärde mig nyligen och som piggade upp mig enormt är att Ingmar Bergman, mellan att han gjorde de väldigt strama filmerna “Tystnaden” och “Persona”, gjorde en film som heter “För att inte tala om alla dessa kvinnor” – som är helt… otrolig, typ en oerhört tramsig kitschig sexkomedi som känns som François Ozon eller Fassbinder fast också typ Jönssonligan – hur som helst: det jag tog med mig av den här för mig nya kunskapen är att man kan… göra lite olika saker som konstnär.
Avsnittet börjar Chez Diaz – en ordvits jag kom på nu, bara sådär, och som ju givetvis borde vara namnet på hens pilot!? – med att Mirandas alarm ringer klockan 5. Det här kommer att etableras senare i avsnittet, men sedan “ALIVE!” har det gått minst tre månader, och under den tiden har Miranda börjat plugga på universitetet igen men fortfarande inte riktigt löst sin bostadssituation. Jag förstår det som att hon bor mer eller mindre permanent hos Che men att det på pappret är lite provisoriskt? Det här verkar väldigt jobbigt och ångestladdat!
Che verkar rakt av HATA Miranda vid det här laget, eller om man ska vara generös: hen verkar ganska ointresserad av att ha en relation med Miranda! De har “olika scheman”, men till skillnad från den väldigt snarlika konflikten som uppstod mellan Miranda och Steve i säsong 3, som handlade om att han jobbade bar och hon jobbade advokat, verkar Ches åtaganden i det här fallet bara handla om att hen vill sitta och smöga högljutt med sina kompisar till 4 på morgonen och totalt skiter i att Miranda behöver gå upp tidigt. (Om Miranda verkligen behöver gå upp klockan 5 kan diskuteras, men she has an early class!!)
Jag har aldrig riktigt förstått deras grej – det som får hjulen att snurra i förhållandet är ju typ att Miranda är förtjust i Che (och, tror jag, betraktar Che som typ en auktoritet inom “hbtq” vilket är väldigt så… giving baby gay!) (vilket alltså inte är ett problem utan tvärtom väldigt realistiskt, men jag längtar lite tills Miranda tar av stödhjulen!), medan Che gillar med Miranda att hon typ… är tillgänglig. Det här skulle man med visst fog kunna argumentera för var dynamiken mellan Carrie och Big också, men där skulle jag nog ändå säga att en viktig ingrediens är de skådespelarnas fullkomligt omisskännliga kemi, som i Chirandas fall verkligen saknas.
Miranda har fått en fix idé om att hon måste åka till Brooklyn och steka pannkakor till Brady varje morgon, och Brady – en vuxen man – är så… tyst med dig, konstiga tant? Den här scenen kändes så underbart over the top och realistisk på samma gång! Det är något med krisande föräldrar som börjar behandla sina vuxna barn som, well, barn; att Miranda liksom försöker entusiasmera Brady med hjälp av pannkakor och Halloweendekorationer medan han, som för att markera the ways in which detta inte fungerar, går raka vägen fram till kaffebryggaren och häller upp en slät kopp.
Fastän hon är klädd nästan exakt som Pippi Långstrump när hon firar jul konstaterar Miranda lite senare att Charlotte kommer “döda” henne och Carrie eftersom de inte klätt ut sig till Charlottes välgörenhets-Halloweenfest. Carrie protesterar att hon visst är utklädd: till Helen Gurley Brown, chefredaktör för Cosmopolitan och!!!! Författare till “Sex and the Single Girl” från 1962, boken som Candace Bushnells kolumn “Sex and the City” var ett slags parafras på! (Titeln anspelar åtminstone på SASG!) Hon är dock klädd och stylad på ett sätt som är så fullständigt olikt HGB att man har anledning att misstänka att Miranda har rätt när hon roastar Carrie för att hon bara verkar ha tagit på sig vad fan hon vill + en Cosmopolitan-clutch. Jag älskade det här!
Charlotte är utklädd till en i tv-serien “The Americans”, och Harry är utklädd till Fran Lebowitz. Nej! Han är också utklädd till en i “The Americans”. Det är ett running gag genom hela avsnittet att hon och Harry är helt besatta av den serien och jag tycker att det var ett sånt otroligt mysigt low stakes skämt.
En vän till mig anmärkte på att känslan man fick av LTW och Herberts bröllopsdagsmiddag i förra avsnittet är ju typ att de bara inte orkade anlita statister, och det är verkligen så sant – allt som hände i det avsnittet, alltså att Charlotte blir uppvaktad av galleristen Mark och att svärföräldrarna utsätter alla inblandade för passivt/aktivt aggressiv psykisk terror, hade ju kunnat hända även utan inramningen att de rakt av glömde bjuda in sina gäster. Och när man ser det här avsnittet förstår man vart den statistbudgeten tog vägen! Det är SÅ mycket folk! Anthony är utklädd till djävulen och dansar med LTW, vilket Herbert inte gillar eftersom storyn om att han ska försöka bli(?) “city comptroller” tyvärr fortfarande pågår. Han är inte utklädd på festen, men lite senare i avsnittet äger det rum en sån typ sexscens-jump scare där han kommer ut i 50% av sin George Washington-kostym (vilket tydligen är något slags easter egg eftersom skådespelaren spelade George Washington, i just denna kostym, i musikalen “Hamilton”, en kultur jag personligen aldrig riktigt har “lutat mig in” i). Jag liksom… vill sjunka genom jorden i praktiskt taget alla LTW och Herberts scener.
Nya är tillbaka från sin hiatus förra avsnittet och är utklädd till Eartha Kitt som Cat-Woman; Seema, som inte heller är utklädd – och det känns väldigt on brand för henne att inte vara det – föreslår att singelgänget där också Carrie ingår ska pröva lyckan på en hotellbar. Nya, visar det sig när de är på baren, har bara legat med två personer i hela sitt liv, eftersom hon varit ihop med AR i evigheters evighet! Hur länge exakt, undrar jag? “Last time I went to a bar to meet a man was…”, börjar hon, och jag sitter förstås som på nålar, men sedan fortsätter hon: “… never.” Ahhh!
Nåväl: det här leder till ett väldigt “gamla SATC”-scenario där Seema blir uppraggad av och senare tar med sig en man hem. Hon har en jätterolig replik som är: “Why do you keep saying Nettle Field Gin as if it’s a thing?” Jag undrade också! Det visar sig att han är agent(?) för en särskild gin som heter så och försöker få hotellet att köpa in den. Hans strategi verkar vara något slags word of mouth-metod, men jag är osäker på hur mycket buzz det åstadkommer att två personer med extremt mycket så “vuxentwitter”-energi står och spinner fram till en tjugoårig bartender att de vill ha en särskilt sorts gin martini. Jag älskar att i scenen där Seema försöker beställa en drink med den här gubbens gin så rycker bara bartendern på axlarna och går iväg efter att ha förklarat att de inte har den. Han låter henne inte ens beställa något annat! Är det något jag verkligen brinner för är det servicepersonal som är dåliga på sitt jobb.
Gin-mannen har ett namn, Ed, och ett problem med “ED”. Get it!? Eftersom jag är en kvinna född på 1990-talet tänkte jag: en ätstörning? Otippat! Men nej: han har erektionsproblem och använder en penispump! Det är så buskis att han liksom måste ha släpat med sig denna tingest till hotellbaren och sedan hem till Seema utan att hon lagt märke till något, och i allmänhet ganska buskis – tänkte jag först – att han ens använder en sån här pump och inte typ Viagra eller motsvarande läkemedel, men vad vet jag om hans hälsa i övrigt? Inget! Han kanske har haft en stroke! Jag läser här i mina papper – och med “papper” menar jag “Mayo Clinics hemsida”, en källa jag tidigare enbart kommit i kontakt med i ärenden som rör den andra sortens ED – att en penispump är ett säkrare och billigare alternativ än många andra behandlingar av erektionsproblem. The more you know!
Ibland känner jag typ att jag blir mansrättsaktivist av den här serien, men Seemas story den här veckan kan alltså sammanfattas med att det längre fram uppstår konflikt mellan henne och Ed eftersom hon använder en vibrator när de har sex, något han har synpunkter på, och då replikerar hon (med ett förvisso väldigt roligt… onomatopoetiskt inslag) att han använder ju minsann också en apparat. Men grejen är!! Att jag håller lite med Ed här! Inte om att sexleksaker ska vara bannlysta, alltså, men till skillnad från honom kommunicerar ju inte Seema överhuvudtaget innan hon drar fram vibratorn! Och det tycker jag är omoget! Något jag brinner nästan lika mycket för som dålig servicepersonal är att folk ska prata mer om sex med den de har sex med. Hahahaha. Så! Vi tackar RFSU för studiebesöket…
… och skyndar vidare till en cykelbana där Carrie har stannat upp i fullständig chock efter att ha hört Seema berätta om sin natt med Ed. Hon blir påkörd av en cyklist som kommer åkande i full karreta trots att han har säkert hundra meter på sig att bromsa, något som är ett så realistiskt porträtt av relationen mellan cyklister och fotgängare. Den här mannen ramlar givetvis ganska brutalt, och Carrie följer med honom till akuten. Det här känns också väldigt gamla SATC, delvis kanske för att personen som spelar mannen på cykeln – George heter han – spelas av en skådespelare, Peter Hermann, som spelade en annan man, David, som Charlotte dejtade i säsong 6.
George är tech bro och bor i en väldigt “fräck” lägenhet med etage, något som fick mig att intensivt önska att han hade spelats av Timothy Olyphant från “Valley of the Twenty-Something Guys”, och att hans kollega Paul hade spelats av samma person som Timothys roommate i det avsnittet, och Carrie under loppet av deras korta kurtis hade insett att den här personen som hon för 25 år sedan förstod som “en yngre kille” numera är medelålders samt, på ett mystiskt sätt, plötsligt jämngammal med henne. Men man kan inte få allt! Det här är däremot den första man post-Peloton som Carrie haft minsta tillstymmelse med kemi till. Det här är liksom det första sexiga avsnittet någonsin? Efter besöket på akuten tar Carrie med sig soppa hem till George eftersom hon tror att han är fattig, något som visar sig inte stämma. På väg därifrån ber hon honom om att låna en cykel, och när han säger “ja, absolut!” skrattar hon högt och säger “Never gonna happen. I take cabs!” Hahahahahahhaha. I’m kind of obsessed!!
Rock har blivit modellscoutad av någon som jobbar på Ralph Lauren. “You think some guy hanging around a bunch of kids at a skate park is scouting models?” säger Harry. Det tror jag! Det var så Chloë Sevigny blev upptäckt! Jag tolkar Rocks väldiga entusiasm inför tanken på att vara modell – för Ralph Lauren av alla märken som existerar, men jag gissar att det motiveras främst av att kunna göra en gullig callback till Charlottes modellkarriär – som att hen har kommit över sin depression från förra säsongens sista avsnitt. Den här C-ploten är lite whatever – det är liksom verkligen exakt “helt okej” kul att Harry gör en How do you do, fellow kids?-aktion på fotograferingen, men det är inte aktivt offensive och det pågår inte för länge, så jag är nöjd.
Jag har redan tidigare nämnt Brock Colyars profil av Sara Ramirez, som ni verkligen måste läsa, och citerat det här avsnittets manusförfattare Samantha Irby som där sa att “one of the least-charitable takes is that we’re not in on some of the jokes the internet is making”; i det här avsnittet illustreras det av att Ches pilot ska test-visas för en fokusgrupp. Hen berättar detta för Miranda över en middag och vi förstår direkt att någonting är off med hela situationen eftersom Miranda äter en currysoppa med pinnar. Che har bespetsat sig på att möjligtvis bli sågad av lantisar från Times Square, och det finns en viss fläkt av Berger med scrunchien här! Miranda berättar att hon planerar att flytta in hos Nya eftersom det känns som om hennes och Ches scheman krockar med varandra, och Che är så: ok! Gör vad FAN du vill med ditt liv, kärring!
Hahahahaha. Nej… Che säger faktiskt inte så! Men hen drar däremot ett skämt som är så TOTALT “samklang” Che Diaz att jag typ blev tvungen att resa mig upp och gå ett varv i mitt vardagsrum: “The only thing I’m worried about is that spice all over your lips, ‘cause I’m not trying to have curry-lingus later.” Kära KÄRA Che Diaz. Never change!
På fokusgruppens utvärdering visar det sig dock att den som har flest invändningar mot Che i “Che pasa?”, spelad av Che Diaz (spelad av Sara Ramirez) är en annan queer person som säger att “the whole ‘Che’ character was like a walking boomer joke” och en “phony, sanitized, performative, cheesy-ass, dad joke, bullshit version of what the non-binary experience is.” Hepp!
Jag tror inte att någon typ grundintelligent ickebinär person skulle uttrycka sig riktigt såhär; för mig känns det (återigen) som väldigt så baby queer culture att tänka att det ens existerar något som är den slutgiltiga ickebinära (till exempel) erfarenheten – och medan det är rätt generöst att låta en annan queer karaktär framföra den här kritiken snarare än att typ bonka hem budskapet än en gång att Che är någon som främst sticker i ögonen på typ “patriarkatet” – så har jag en invändning! Premissen här ju ändå är att Che ska ha anpassat sig efter vad tv-seriens skapare vill ha och därmed uppträtt som en urvattnad och tillrättalagd version av sig själv – men grejen är ju att hen, i den version vi har sett hittills, är exakt alla de där sakerna! Vi har liksom minuter innan hört Che dra ett pappaskämt! Hens humor är ordvitsar och tillrättalagda brandtal riktade till straighta morsor, som på skolbazaren i förra säsongen!
Å andra sidan kan jag verrrrrklllllligen sympatisera med rädslan för att “den egna gruppen” inte ska gilla det man gör – det är ju alltid rätt bekvämt att tänka att man är illa omtyckt av någon som ändå aldrig har gillat en, men jag har personligen ofta känt att jag vill bli accepterad av andra queera personer, eftersom det är ett sammanhang jag ingår och vill ingå i – och det är återigen mer bekvämt att tänka att ens konst, till exempel, inte blir accepterad eller omtyckt av den egna gruppen för att den är för komplex, för bra helt enkelt, snarare än att gå in i mörkret som är att de kanske inte gillar den för att den är klyschig, töntig eller platt. Och den där grejen är väl gissningsvis tio resor värre om man – som Che gör i sin pilot, och som man väl ändå får säga att Sara Ramirez verkar göra i AJLT – “spelar sig själv” eller utgår från sin egen biografi på något sätt.
Och jag gillade scenen efteråt! Miranda går in i ett sånt där defensivt mode där hon bara står och gormar om att tv-bolaget ska “eat shit” och försöker komma med goda råd och hjälpa till, och jag föreställer mig att den här typen av scenario är ganska vanlig i många relationer!! – ibland behöver man liksom bara få klaga på sin grej och att den andra säger “fan vad jobbigt” och varken… försöker “lösa problemet” eller typ roastar problemet.
Tillbaka till Carrie och George/David! Det har tyvärr visat sig att hans ICE-nummerinnehavare samt kollega Paul trots allt är lite mer insyltad i hans liv än han är beredd att erkänna. Jag har ärligt talat inte så mycket att säga om det här! Möjligtvis att jag saknade Carries voiceover lite extra mycket det här avsnittet, eftersom det i övrigt följde rytmen i ett SATC-avsnitt så till punkt och pricka. Bristen på berättarröst gör liksom att de där “And just like that…”-sticken får bära en lite väl tung börda, och de är helt enkelt… oftast inte så bra? Veckans “And just like that” lyder “And just like that, George and I were over. But at least I got back up on the bike.” – men gjorde hon inte egentligen det genom att dejta Franklyn med y? Eller läraren från förra säsongen? Eller menar hon att hon seriöst kommer börja cykla nu? Eller ska man vara lite generös och tänka att det här ska förstås som den första gången sedan hon blev änka som hon träffade någon hon blev lite seriöst intresserad av? Jag väljer att göra det!
Lösa tankar:
Det fortsätter att vara ett problem att involvera de nya karaktärerna på ett naturligt sätt! I det här avsnittet var som sagt Nya tillbaka efter att inte ha varit med i det förra, men då smalt LTW i stället liksom in i bakgrunden. Medan det känns som att Nya nu också har fått en genuint engagerande storyline (det måste vara helt sjukt att börja dejta i 45-årsåldern(?) efter att ha träffat sin senaste partner som tonåring!) undrar jag fortfarande lite vad exakt LTW… gör här?
Jag ser gärna att AJLT återanvänder fler dejter från SATC! Jag vill att Carrie ska dejta bisexuella Sean igen!