And Just Like That, S1A5: Tragically Hip

Kära läsare,

jag är redo att ge upp. Avsnitt 5 av And Just Like That är SÅ dåligt. I couldn’t help but wonder: har manusförfattarna svåra hjärnskador? Det är den första av en mängd frågor jag ställer mig medan jag skriver detta. Den enda ljusglimten är väl att föreställa sig vad Kim Cattrall känner just nu. Yamma kip a yabo!

Kroken i “Tragically Hip” är att Carrie behöver operera höften. Det vore extremt trovärdigt att en 55-åring som gått i högklackade skor hela sitt vuxna liv har lite vajj med skelettet, men det görs ändå en obegripligt stor affär av att operationen ska åtgärda ett medfött fel. Jag har ingen aning om varför det här betonas så noggrant! Extra märkligt är det i ljuset av hur femtioåringar hittills konsekvent har skildrats: som om det är en fråga om sekunder innan de dör av hög ålder. Steve är skriven som pappan i Frasier – en aktivt döv gubbe som sitter och skriker på tv:n – och vi minns Harrys koloskopi eftersom den nämndes 30-40 gånger i förra avsnittet. Jag vet inte hur mycket vikt man bör fästa vid det heller, och det är ett annat av AJLT:s många problem! Det är verkligen kvitto på dåligt manus när man sitter och gissar såhär, helt omöjligt att ta in och sortera information på ett normalt sätt. Koloskopin får typ samma utrymme som Mirandas alkoholism, men ska vi tänka på den som något som kommer spela roll senare? Jag vet inte!

Anthony har fått en audition som nya Samantha och gör verkligen bra ifrån sig med ett skämt om arkeologi. Miranda vill fira med champagne! Charlotte avstyr detta och roar istället gruppen med ett schema hon gjort i Excel för hur vännerna ska ta hand om Carrie under hennes konvalescens. Carrie säger “I would rather die than show you my pee” – något hon kommer att få äta upp senare.

Under ett Zoomsamtal med de andra mammorna hör Charlotte talas om den nya eleven Rock. Vem kan det nu vara!? Det visar sig att hennes barn har valt ett nytt namn och etablerat sina pronomen med skolan, sin syster, samtliga klasskamraters föräldrar och sina följare på TikTok, där hen kommit ut medelst en “rap” som jag verkligen bara kan beklaga att Alexa Swinton tvingades framföra, men däremot inte med Charlotte och Harry. Det verkar inte finnas någon särskild orsak till detta! Jag skulle tro att det är extremt vanligt att vara ute för typ folk på internet eller sina kompisar innan man kommer ut för sina föräldrar, men det här känns inte riktigt som en sådan situation. Rock tycks leva i tron om att det räcker att kommunicera med sin familj via TikTok, något som inte verkar särskilt trovärdigt och, dessutom, känns som en extremt lågt hängande frukt i genren “skämt om ungdomar och deras besynnerliga vanor” som AJLT redan har hemfallit åt minst en gång för mycket.

För att gå lite off pist och hoppa fram en bit i avsnittet, till Charlotte och Harrys möte på skolan, känns allt med det här faktiskt som en lat och klyschig version av den redan i sig rätt uttjatade historien om att vara förälder eller barn till en transperson. Rock har i princip ingen personlighet utöver “trans”; tyngdpunkten ligger på Charlotte och Harrys känslor, som framställs som artigt och i grund och botten ytligt “komplexa”. De gör lite motstånd, men inte tillräckligt mycket för att bilden av dem som goda föräldrar ska rubbas. Hela scenen på skolan känns mest som en demonstration av att seriens skapare känner till korrekt språkbruk inför olika könsidentiteter – vi har kommit en bra bit på väg sedan “Cock A Doodle Do”, tycks de säga, eller hur! – men jag undrar fortfarande vad exakt man vill berätta här, och varför på det här sättet.

En annan fråga jag ställdes inför när jag såg “Tragically Hip”: är Luisa hemlös? Av någon anledning har Brady köpt glidmedel på internet och av någon likaledes gåtfull anledning har Miranda valt att öppna hans paket istället för att bara ge det till honom. AJLT känns som Guldlock fast med ålder: alla över 40 står på gravens brant med ett betydande vårdbehov, alla under 40 är parodiskt respektlösa snorungar med knasiga kläder. Enligt detta system skulle väl Che hamna preciiiiiis i the sweet spot; vi kommer dit senare.

Bland Amazonfynden hittar Miranda också boken “Quit Like a Woman: The Radical Choice To Not Drink In A Culture Obsessed With Alcohol”, en titel som låter påhittad men är på riktigt! Miranda utgår från att det är Charlotte som har skickat den som en pik om att hon borde sluta dricka, och tar upp detta med Carrie medan de väntar på hennes operation. Jag orkar snart inte längre hålla nota på såna här detaljer, men köper vi verkligen att Miranda är så till den milda grad i förnekelse inför sitt supande – som, ska vi minnas, involverar en minibar i skolväskan – att hon skulle föra det här på tal? Eller kan man tänka på det som ett sätt att söka bekräftelse hos Carrie på att hon inte har lagt märke till något? Anyway. Efter operationen och förmodligen en bortklippt flashbackscen med Chris Noth vaknar Carrie och måste kissa – den första av två ganska utdragna scener på det temat. Vem skrev det här avsnittet, Bill Kelley? Che kommer förbi men Carrie vill inte ha besök, så Miranda tar en för laget och äter lunch i sjukhuskantinan medan Che berättar anekdoter om sig själv och sitt intressanta liv. Jag kommer osökt att tänka på Mirandas storyline i avsnittet “The Real Me” från säsong 4, där det stiger henne åt huvudet att någon är intresserad av henne och hon bara sitter och pratar såhär på deras dejt: “I love my life! I love my friends!”

I en scen som känns som om showkonceptet “Ladies Night” hade skrivit den blir Carrie buren in i sin lägenhet av ett av Anthonys brödbud. Tror vi att Hot Fellas har kollektivavtal? Nu var dålig arbetsmiljö förvisso temat för förra avsnittet, men det är problematiskt att Carrie förväntas spela in podden när hon är hög på smärtstillande! Det är väl också lite… ja… någonting… med att skoja såhär om opioider …… i USA… idag. Jag bara. Jag nämner det här. Men orkar! Tyvärr inte gå in på det närmre. Under inspelningen gör Carrie hur som helst en referens till “The Cheating Curve”, ett av de absolut bästa avsnitten av SATC, vilket känns olustigt och blasfemiskt. I denna referens ingår också namnet “Samantha Jones”, och i stället för att ringa ett samtal och be någon klippa bort det tycker Charlotte att Carrie ska skriva och bekänna för Sam. Jobbar den gråhårige producenten bara med att vara sexig i en bur? Sänds X, Y and Me live? Vet någon som varit inblandad i produktionen av AJLT vad en podcast är? Sådana frågor får vi aldrig svar på. Carrie säger att hennes shoutout säkert kommer gå under radarn “across the pond”, och det tror jag att hon har helt rätt i – jag skulle gissa att Samantha inte ens under pistolhot skulle lyssna på hennes podcast – men Charlotte kontrar med att hon ju “läser The Daily Mail” (dåliga nyheter för Rock!)

Det hela leder till ännu en virtuell Weekend at Barney’s-situation där Carrie skickar ett sms till Samantha och “hon” svarar. Det ser ut som om en dörr till försoning står på glänt, något som helt saknar motsvarighet i verkligheten. Här är kanske ett bra ställe att citera en underbart korkad intervju med Michael Patrick King i Vanity Fair:

Che gör ännu ett oannonserat besök vid Carries sjukbädd, den här gången utrustad med en flaska tequila som hen och Miranda genast börjar ta shots av. Che tänder en pinne. Miranda frågar Che om hen inte kan blåsa lite rök i hennes mun igen – AJLT:s version av “Have you read anything by Anne Carson?”

Sedan händer det här:

Nej men. Ja. Jag måste säga att jag ändå på något sätt uppskattar att Mirandas lesbiska uppvaknande är såhär messy, och det är något genuint obehagligt med hur hon pladdrar och skrattar med en skitsur och nerpissad Carrie efteråt – men den här citat “starka scenen” har ett så underligt tempo och är så konstigt placerad i säsongen att den inte riktigt landar som det ska? Det är liksom. The luxury of an emotion without paying for it… som Oscar Wilde sa. Hahahahaha. Förlåt mig. Men fattar ni vad jag menar? På pappret förstår jag ju liksom vad som står på spel här, men man känner ingenting! Ingenting spelar någon roll, ingenting har mer eller mindre betydelse än någonting annat, och det var redan från början så uppenbart att någonting i den här stilen skulle hända – alltså dels att Miranda gör affär med Che, dels att hon når någonting som ska likna “rock bottom” re: alkoholproblem – att det, när det väl händer, mest känns som att kryssa av något från en lista.

Vi kan återvända till det här alldeles strax, men för att likt avsnittet hoppa lite raskt framåt i tiden händer också detta innan eftertexterna rullar: Miranda upptäcker medan hon blandar en Negroni – en drink hon har behövt googla receptet till trots att den, famously, innehåller lika delar av alla ingredienser – att det var hon själv som beställde alkoholistboken! Hon häller ut all sprit i vasken. Cynthia Nixon gör många tunga lyft i det här avsnittet när det kommer till extremt uttjatade tv-troper; den första var att stå framför spegeln och röra vid sitt eget ansikte efter en livsomvälvande upplevelse. Jag önskar att de hade skrivit in när hon häller ut drickorna att Steve kommer lommande och undrar vad hon håller på med. Här är min imitation av Steve i den scenen: “Mirenda!?”

Medan det här utspelar sig lyssnar Miranda på ett avsnitt av X, Y and Me där Che pratar på ett ganska… otrevligt sätt om olika personer hen dejtat förut, och så dränks orden “A lot of people cannot comprehend I’m polyamorous” av mejlappens “ding!” – 100 spänn på att det här kommer att bli trubbel samt att Che kommer outa Miranda i podden inom två avsnitt.

Sedan får Carrie gå hos en “hunkig” sjukgymnast – Ladies Night igen – och sedan har det gått tre månader! Slut!

Det här plötsliga tidshoppet fick mig att undra varför man använt det naturliga uppehållet på över tio år, mellan den andra filmens slut och AJLT:s premiär, på ett så oerhört oekonomiskt vis. Förutom att alla har åldrats och Samantha har “““flyttat till London”” verkar ju ingenting alls ha hänt under den tiden, och nu har fem avsnitt (det vill säga halva säsongen!) gått åt till att etablera konflikter och förutsättningar som lika gärna hade kunnat förklaras med lite dialog i början av första avsnittet. Eller med en voiceover! Jag fattar faktiskt inte varför man gjort sig av med det ändå otroligt effektiva verktyget för att knyta ihop olika trådar, dessutom utan att riktigt ersätta det med något annat. Vad handlar AJLT om? Vad driver den? Det har dragits stora växlar på hur AJLT inte är eller ska vara som SATC, men jag måste fråga… vad är det då istället? Just nu ÄR det ju typ så som jag tänker mig att någon som bara har sett första filmen på ett flygplan skulle föreställa sig en uppföljare till Sex and the City.

Här är en sak som jag bara drar ur röven nu som till exempel kunde ha hänt i det decennielånga avbrottet sedan sista filmen: Miranda hade kunnat skilja sig och blivit ihop med en dam eller ickebinär person off screen! Och så kanske de har lite mer avancerade eller intressanta konflikter i sin relation än “Hjälp! Jag är lesbisk och otrogen (samt alkoholist)!” Med “avancerade” menar jag nu inte med nödvändighet “allvarliga”. Men AJLT verkar behandla de här orden som synonymer, med resultatet att varje historia i serien bara känns som ett vilset famlande efter “viktiga ämnen” som sedan avhandlas skyndsamt och slappt, helt utan fantasi eller träffsäkerhet. Om man ska ta sig an något som redan är så oerhört gjort i fiktion – otrohet! missbruk! död! – tror jag att man måste tänka lite på vad exakt det är man vill addera till högen av konst som redan finns, saker som redan har sagts, om det ämnet. Och kanske är det problemet med AJLT? Att ingen som är inblandad i produktionen tänker? Case in point:

Ja, det stämmer: jag är på ett jävla humör! Men nu har jag startat det här nyhetsbrevet (som just den här veckan sannerligen har gjort skäl för sitt namn), och det vore pinsamt att inte ro det i hamn. Så vi ses här om en vecka igen. Ta, and I can’t stress this enough, hand om er.