And Just Like That, S1A4: Some Of My Best Friends...

Dagen gryr och Carrie vaknar ovanpå en obäddad säng, svept i vad som ser ut som en satintrenchcoat. Som provisoriskt örngott har hon lagt ut en stickad tröja och i fotändan ligger en chiffongklänning slängd. Man känner i varje fiber av sin kropp hur fruktansvärd den här kombinationen av material känns mot huden, allt liksom strävt och samtidigt glatt och svalt. Scenograferna har åstadkommit en otroligt effektfull obebodd stämning här, från Airb’n’b-gardinerna till köket, spöklikt tomt sånär som på en mycket gammal kaffebryggare som Carrie baxar ut ur skåpet.

Meanwhile across town har Charlotte och LTW båda köpt kaffe till varandra! Otroligt gulligt. Att köpa kaffe till en annan person på det här sättet är det bästa som finns. Jag och en vän hade en gång för hundra år sedan en kortlivad tävling som gick ut på att man skulle vakna först och ringa den andra för att väcka den. Den som förlorade fick köpa två kaffe, vilket nästan är som en vinst i sig. Vinsten att känna sig som “en människa i city”. Att vara människa i city var också ämnet för tv-serien Sex and the City – men nu tittar vi på And Just Like That, en serie om saker som händer plötsligt. Till exempel har Charlotte och LTW plötsligt dragit i sig samtliga fyra koppar kaffe lagom till nästa scen, där skolans mammor har samlats på skolgården för att planera en utflykt till botaniska trädgården eller, flikar mamman Deirdre in, ett “state-of-the-art animal shelter”.

Det här ÄR otroligt spot on grupparbete, men istället för att de andra bara svarar “jaaa… kanske… hmmmmm” och sedan spikar en tredje, sämre idé avbryter LTW för att skjuta Deirdre i sank. Charlotte är förtjust! Det känns nästan som om hela Chiranda-grejen bara är en avledningsmanöver för AJLT:s rättmätiga lesbiska affär mellan Charlotte och LTW. Jag tror inte att det kommer hända, men noterar istället under kaffemontaget att Charlottes telefonsamtal handlar om Harrys läkarbesök, medan LTW:s verkar handla om hennes jobb. Undrar om “Charlottes resa” den här säsongen kommer handla om hennes återkomst till arbetslivet. Jag tyckte alltid att det var så vemodigt när hon sa upp sig i SATC, framför allt för att “vernissage på Charlottes galleri” var en så perfekt inramning i serien, verkligen samma genre av fantasi om att leva i en stad som “köpa kaffe”. Men som sagt! Nu tittar vi på en annan serie.

Charlotte säger ungefär “det vore kul om ni ville komma på middag någon gång!”, vilket i min värld är en artighetsfras och inte en konkret inbjudan, men LTW bjuder in sig själv med två dagars varsel! Hennes telefon är uppochner medan hon “kollar kalendern”, så det pågår uppenbarligen något fuffens här:

Charlotte bokar av Harrys koloskopi no questions asked. Hoppas att han inte har cancer!

Carrie har bestämt sig för att sälja den stora lägenheten. Charlotte och Miranda försöker säga H.A.L.T, men hon har redan pratat med en mäklare. Närmare bestämt Seema, som fullständigt OSAR “nya Samantha”. “It means ‘boundary’ in Hindi”, svarar Seema när Carrie säger att hon har ett vackert namn. “Which is funny, because I have none.” Hey-o!

Fastän Bigs och Carries lägenhet är inredd som en göteborgsk cocktailbar med “Gatsby-känsla” berömmer Seema de intressanta tapeterna och färgerna. Carrie svarar att hennes man inte gillade beige. Ja!! Exakt!!!!!!! Så varför bokade du ett vitt fönsterlöst rum till hans begravning, din dumma höna?

Skådespelaren som spelar Seema har en underbar röst. Hon går husesyn och pekar på det som ska bort (allt) (utom Aesoptvålarna i köket, antagligen). Carrie vill inte att någon ska röra vid hennes skor och Seema förstår precis: hon har döpt sin handväska till “Lorraine”, av alla namn som finns i världen.

Den här fetischismen kring prylar är verkligen det sämsta med sena SATC och samtliga uppföljare. Jag är inte ett fan av sån slapp SATC-kritik i stil med “varför har Carrie så dyra kläder när hon bara skriver en krönika i veckan!?” – ska man göra den extremt banala iakttagelsen kan man lika gärna klaga på att Fran Fine hade Mugler fastän hon jobbade som barnflicka (tro det eller ej, men The Nanny är inte en dokumentärfilm!) – men! Det är skillnad på att gubbar på tv har lite dyrare och roligare kläder än vad de kanske borde ha i verkligheten och den här nivån av ärligt talat barnslig och oattraktiv besatthet av skor och väskor.

En vän som kollar på Real Housewives of New York berättade för mig att Candace Bushnell tydligen är med i flera avsnitt, vilket stärker mig i min uppfattning om att Carrie Bradshaw år 2021 borde existera i något slags RH-adjacent universum, som jag skrev om i första avsnittet. Det är liksom enbart utifrån den premissen jag skulle kunna förstå ett replikskifte som det ovan. Men det känns som om manusförfattarna till AJLT (och, kanske, till SATC säsong 5-6 samt båda filmerna) inte kan bestämma sig för om Carrie ska vara en stenrik driftkucku eller inte, och jag tror att de måste göra ett val här!

Seema yttrar även denna underbart konstiga replik: “You know what could pull this whole area into focus? A Peloton!” Hahahaha. Är detta camp? Kanske!

Carrie får skjuts till jobbet av Seema, and just like that… börjar hon röka igen. Jag har en känsla av att det vore helt utsökt att ta en tupplur i baksätet till Seemas bil. Mjuk krämfärgad klädsel, luktar lite cigg och parfym – vad tror vi Seema har? YSL Opium, va? På podd-högkvarteret väntar tyvärr ett bryskt uppvaknande i form av en mycket otrevlig social media manager som skäller ut alla för att de postar för lite på Instagram. Arbetsmiljön på “X, Y and Me” verkar förfärlig. Om någon hade tilltalat mig sådär på jobbet hade jag ringt polisen. Det här har ingenting med någonting att göra, men visste ni att skådespelaren som spelar Carries ciskollega är femtio år gammal!

Medan Charlotte går igenom gästlistan till middagen med LTW upptäcker hon till sin förskräckelse att alla utom Todd-Wexleys är vita. Aaaaahhhhh. En serie dråpliga situationer uppstår. Charlotte ringer Anthony och följande dialog äger rum:

CHARLOTTE: Are you still in touch with that artist you dated?
ANTHONY: Who do you mean, the performance artist with the big, juicy ass?
CHARLOTTE: God, no, I forgot about him.
ANTHONY: I didn’t. Like two canned hams!

Jag ser ingen tydlig bild framför mig här, så jag googlade “canned ham”:

Hm!

Stanford har bränt upp Anthonys adressbok, men han erbjuder sig ändå att skicka en av sina anställda till Charlottes middag: “He’s Colombian, but ethnically ambiguous.” Hon avböjer och bjuder istället in mamman Deirdre, men inom loppet av ett par sekunder lämnar LTW återbud. Deirdre känns som det här avsnittets Libby Biyalick!

Nya och Miranda har uppnått en så pass nära relation att de går ut och äter middag på tu man hand, och om man bortser från den akrobatiska suspension of disbelief som måste äga rum för att gå med på detta har jag inte så mycket att säga här. Vi fortsätter till Carrie och Seema, som är på en öppen visning och retar inredningen. Seema ber Carrie att tipsa henne om “any avaliable men, even if they are fixer-uppers” – ingen god idé, som vi som minns “The Turtle and the Hare” vet. De fortsätter till en restaurang där de dricker en drink (ser delikat ut) medan Seema visar bilder på män från Tinder, något jag inte tror att de skulle uppskatta att hon gjorde! Jag har ingen erfarenhet av mäklare, men är det här samtalsämnet verkligen lämpligt? Seema kanske inte alls är nya Samantha utan nya Big, i det avseendet att hon, som Emily Nussbaum uttryckt det, är “practically woven out of red flags” (och har privat chaufför!)

Carrie tycker i alla fall att det är modigt av Seema att tuta på med apparna efter alla dessa år på glasberget, och frågar om hon vill dela en cacio e pepe med samma smittsamma entusiasm som när Dorit Kemsley säger “Buca di Beppo”. Det här är ett sånt tillfälle där det känns som om AJLT är skriven av barn med noll levd erfarenhet av… ja, leva? Av att dela mat? Först croque madame och nu detta. Seema gör en besvärad min.

Det har blivit dags för Charlotte och Harry att gå på middag hos LTW och hennes man Herbert. Det har också blivit dags för AJLT att för andra gången göra en lite udda Zadie Smith-plug – den första var i avsnitt 3, där Carrie av någon anledning har tagit med sig hennes roman White Teeth till sin podcastinspelning:

Vi får under middagen reda på att Charlotte sitter i styrelsen för the Met, ett såvitt jag förstår oerhört prestigefyllt och exklusivt uppdrag som också innebär en årlig donation på minst 10 miljoner dollar, vilket får också denna detalj att kännas som om ett barn har skrivit manuset. Har Harry och Charlotte så mycket pengar? Varför? Finns det inte några andra konstmuseer?

Herbert kallar Charlotte och LTW för Thelma & Louise. Jag har inte sett den filmen och förstår därför inte referensen, men efter att ha googlat handlingen undrar jag om Herbert inte heller har sett den. LTW:s svärmor tycker att LTW köper för mycket dyr konst, men Charlotte förklarar att samlingen – Gordon Parks, Carrie Mae Weems, Deborah Roberts, Barkley Hendricks, Derrick Adams och Mickalene Adams, som gjort ett porträtt av Michelle Obama, vars bok Harry har läst! – är en mycket god investering. Svärmor är imponerad.

Dagen därpå ses Charlotte och LTW på en kaffe – to stay den här gången. LTW kallar Charlotte för “mother-in-law whisperer” och Charlotte tar tyvärr inte tillfället i akt att snacka skit om Bunny MacDougal! De bondar över att ha ängslats inför sina respektive segregerade middagsbjudningar, och Charlotte erkänner att hon var “så desperat” att hon bjöd in Deirdre. Istället för att förfäras över denna rasistiska vuxenmobbing skrattar LTW, och hon och Charlotte skålar i kaffekopparna. Tut, tut, tutar vänskapståget!

Hela den här historien påminner mig om “No Ifs, Ands or Butts”, det avsnitt från Sex and the Citys tredje säsong som brukar göra de absolut tyngsta lyften i såna Buzzfeed-listor med rubriker i stil med “20 gånger något mycket problematiskt hände i SATC”. I det avsnittet – för att kortfattat och lite städat sammanfatta – dejtar Samantha en svart man, Chivon, vars syster Adeena äger en fusionrestaurang (restaurangen heter “Fusion”, vilket jag bara nämner här som en… detalj) och inte vill att Chivon och Samantha ska fortsätta ses. Följande replik yttras: “I don’t see color, I see conquests.”

“No Ifs, Ands or Butts” skrevs av AJLT:s nuvarande showrunner Michael Patrick King, som respons på kritik serien redan på den tiden fått för den uteslutande vita ensemblen, och medan repliker som den ovan antagligen är orsaken till att avsnittet är så minnesvärt pinsamt finns det en större och mer grundläggande problematik som har att göra med avsnittets allt genomsyrande idé: att “rasism mot vita” är en utbredd företeelse eller att rasism i allmänhet kan kokas ner till att typ inte gilla “olikheter”. I slutändan är det Samantha som går segrande ut som den mest progressiva – eftersom antirasism, i det här scenariot, främst handlar om att “vara öppen” (när det kommer till musik, klädsmak eller kärlekspartners).

Istället för millennieskiftets särskilda version av cringe är allt här tidstypiskt självmedvetet, men: något slags reverse racism-scenario iscensätts fortfarande som punchline, och alla som rasifieras i AJLT, från Lily (“For the record, you rescued me!”) till LTW, är tunt gestaltade figurer vars främsta syfte fortsätter vara att spegla och hjälpa huvudpersonerna på olika sätt. Utmana dem, möjligtvis, kanske till och med få dem att känna sig obekväma en liten stund, men i slutändan ändå tålmodigt dela med sig av sin visdom och, framför allt, trösta och lugna dem i sin oro för att framstå som rasister – en oro som här, precis som tidigare, prioriteras framför skildringen av rasism. Som jag helt ärligt inte riktigt tycker att Michael Patrick King ska ägna sig åt oavsett!

Men här cirkulerar jag liksom tillbaka till frågan om vad AJLT egentligen handlar om? Just det: saker som händer plötsligt! Som Stanfords skilsmässa från Anthony och avfärd till Tokyo. Allt med det här är ju så himla sorgligt att det nästan känns smaklöst att kommentera, men Willie Garson dog under inspelningen i vad det verkar otroligt aggressiv cancer och ska uttryckligen ha sagt att han inte ville att hans död skulle skrivas in i serien; för att citera en i min gruppchatt får man “hoppas att han på sin dödsbädd bad om exakt den här utskrivningen”.

Fastän Seema dyrt och heligt lovat att ingenting skulle gå sönder under stagingen av Cigs [en portmanteau av “Carrie” och “Big”] lägenhet har glaset till ett fotografi som stod på hans nattduksbord spruckit. Carrie: “It’s broken, and no-one can fix it.” Jag undrar om det här är en metafor för något? Carrie tycker att Seemas ursäkt är alldeles för tam och Seema svarar med att Carrie faktiskt inte heller var så finkänslig häromdagen på restaurangen när hon föreslog att de skulle dela en cacio e pepe sa “I think it’s great you’re still putting yourself out there”. Det här, menar jag, är orsaken till att man inte ska umgås privat och prata om Tinder med sin mäklare. Jag anser inte att det bör ingå i Seemas arbetsbeskrivning att producera någon starkare känsla här än en som kan uttryckas med “Jag ber om ursäkt”, men det är också helt orimligt och ärligt talat rätt manipulativt att komma dragandes med en egen dagsgammal oförrätt.

Men om Miranda och Nya kan bli vänner, varför inte Carrie och Seema? De sluter fred över en sushi, and just like that… har Carrie lärt sig en läxa och således äntligen fått sin egen POC-avatar. Che räknas inte längre sedan hen, tyvärr, blivit uppgraderad till Mirandas love interest.

Gott nytt år, kära ni! Vi ses på “andra sidan”, det vill säga år 2022/i avsnitt 5. Bisoux!