And Just Like That, S1A1: Hello It's Me

Theydies and themtlemen, [WOKE MOMENT]

jag upptäckte nyligen att jag är oförmögen att sluta prata om And Just Like That. För att skona främst min arma partner från detta skaffade jag det här nyhetsbrevet där jag kan tala fritt och distanslöst. Det heter “La Douleur Exquise”, vilket på franska betyder “den utsökta smärtan”, är ett namn på ett avsnitt från säsong 2 av Sex and the City, och sammanfattar min upplevelse hittills av att titta på den här serien.

And just like that inleds med ett covidskämt, vilket är… a choice? ”Skämt” är kanske att ta i. Carrie, Charlotte och Miranda väntar på sitt lunchbord i en luftig lokal – tydligen Whitneymuseet, men här föreställer det en restaurang som heter “Clee”, ett otroligt namn på en fiktiv restaurang. En rätt oväntad bifigur från förr dyker upp: Bitsy von Muffling, känd från att ha gift sig med Nathan Lane, som tyvärr verkar ha tackat nej till att göra en cameo. Hon noterar att Samantha är borta och Carrie, Charlotte och Miranda förklarar ansträngt att de inte umgås längre. Vi återkommer till detta.

Några saker avhandlas under lunchen: Mirandas son Brady är sexuellt aktiv, Carrie vill beställa pommes frites, Miranda ska börja skolan och Charlotte undrar om hon ska färga håret, Charlottes äldsta dotter ska uppträda på Manhattan School of Music och hon försöker övertala Carrie om att skjuta upp hennes och Bigs Hamptons-resa för att komma på konserten. Foreshadowing! Charlotte har också en mammakompis – Lisa Todd Wexley, förkortas LTW – som hon vill bli ”riktig” vän med. LTW kommer förbi. Hon är väldigt vacker och avslappnad. Av någon anledning ber hon om att få ta några kalla pommes frites från Carries tallrik.

Det är en hel grej med de här pommes fritesen som jag har lite svårt att hänga med i. Det känns som en sån tv på 00-talet grej med typ kvinnor som skojar om kolhydrater, och jag fattar inte riktigt om det här är den tropen (isåfall: vad dåligt manus?), eller om det är möjligt att göra en lite mer generös läsning av situationen där hela den här pommes-dansen handlar om att adressera någon slags ätstörningsproblematik i gruppen – typ ja, självklart skulle de här personerna göra en stor affär av att äta pommes frites (också isåfall: vad dåligt manus?). Det här känns som en Curb your enthusiasm-situation.

Carrie har ett instagramkonto där hon postar videos (utan samtycke, får jag en känsla av) av ungdomar med konstiga kläder, vilket någon måste börja mobba henne för omedelbart. Hon har också en podcast. Miranda, född år 1923, är förbryllad över nymodigheterna podcast och instagram. Många har påpekat det här redan, men: har alla seriöst glömt avsnittet där Miranda får ett utbrott på att alla bara vill prata om killar istället för att titta på hennes nya PalmPilot? Har ni glömt ”Jules & Mimi” på TiVo? Har ni glömt att hon skaffade e-mail åt Carrie och råkade se Samantha och Smiths sextape eftersom att hon, av alla i gruppen, satt uppe och surfade på internet på nätterna? Det är också liksom. Podcast! Det är i princip radio! Det är inte typ TikTok? Som om inte Miranda mimar med till ”From WBEZ Chicago, I’m Ira Glass. Stay with us” DAGLIGEN på sin ”commute” från Brooklyn?

Hur som helst. Hon och Carrie strosar mot Carries poddstudio. Under tiden diskuterar de Samantha som, får vi reda på, har flyttat till London och sagt upp kontakten med alla i vredesmod efter att Carrie inte längre ville anlita henne för att göra hennes PR. Jag har verkligen oerhört vaga minnen av Samanthas karriär som Carries PR-person, men det här kan man ju enbart förstå som en sån Kalle Anka-förklaring till varför en vänskap tar slut som man tar till eftersom det blir enklast så. Eller, för att tala klarspråk: ingenting av det här spelar någon roll för fiktionen AJLT utan känns som en uppenbar, dessutom rätt orättvis och elak, pik mot Kim Cattrall som inte ville spela Samantha längre och har haft en halvoffentlig men oklar konflikt med Sarah Jessica Parker och Michael Patrick King. Det känns gränslöst att skriva in det här i manuset.

Här en kort intermission där Charlotte kommer hem till sin dotter Lily och rescue dog Richard Burton. Lily skojar om att hon också är en rescue, Charlotte svarar ”for the record, you rescued me”, och jag? Am feeling some type of way. Charlotte plockar fram två blommiga klänningar hon köpt till Lily och andra dottern Rose, som bara sekunder senare rullar in på en skateboard. Foreshadowing!!

Carrie och Big har en sån där scen som de brukade ha i SATC också: Carrie kommer hem, Big öppnar en flaska vin, de lagar mat och retas. I serien minns jag att han lagade vad jag misstänker var saltimbocca (i avsnittet där Miranda träffar Steve första gången!!) samt en generisk röd sån amerikansk pastasås som användes som metafor för hans och Carries relation (”It’s bitter”, svarar hon när han ber henne att smaka av den). Ikväll står lax på menyn. Jag känner mig kluven inför den här scenen. Första gången jag såg den tyckte jag att de hade jävligt konstig neggig ton med varandra, dessutom att det är skumt att Big inte ens för en sekund underhåller idén om att följa med Carrie på Lilys konsert. Sedan insåg jag att det här nog bara är villkoren för deras relation: de måste iscensätta något slags evigt dejtande där de har det trevligt ihop men också aldrig ”stör” den andra i dens liv, vilket känns realistiskt om också lite sorgligt. Carrie frågar vad han ska göra den kvällen och Big säger att han kommer tillbringa den med sin Pelotoninstruktör Allegra. Foreshadowing!!!

Klockan är 10:45 och Miranda gör ett besök på ”Smith’s bar”, som jag först fick för mig var Steves och Aidans ställe – finns Scout kvar?? – men det visar sig istället att hon gått dit för att hon har (jag orkar inte skriva ut ”foreshadowing” längre) ALKOHOLPROBLEM. Hon beställer ett glas chablis. Baren öppnar först 11, men hon kan vänta! En gång satt jag kraftigt berusad i över en timme på McDonalds och väntade på att de skulle börja servera frukost (de serverade alltså annan mat, men jag var sugen på en Egg McMuffin), så jag kan relatera till detta. Med en vin innanför västen börjar Miranda sedan skolan och gör omedelbart bort sig å det grövsta. Det första som händer är att hon försöker sätta sig på en ledig stol och blir tillsagd av en annan student att det där är professorns stol, vilket verkar kontraproduktivt mot den här typen av antihierarkisk klassrumsstruktur med bara stolar i en ring. Sedan anländer professor Nya Wallace och Miranda utbrister i en mycket plågsam tirad som kanske kan sammanfattas med repliken “Well, not just because you’re black!”

Jag har sett reaktioner på den här scenen som menar att det är underligt att Miranda som brukade vara en sån tuff boss lady beter sig på detta vis, och jag undrar som jag så ofta gör när jag läser andra människors (Emily Nussbaum undantagen) analyser av SATC om vi sett samma serie? Miranda var ju den som alltid hamnade i såna här pinsamma situationer, ofta just på grund av hennes problem med att läsa av situationer eller att ”temperera” sig själv socialt, att inte veta när man ska sluta prata.

Vi svischar vidare till Carrie som spelar in sin podcast och nu! Förstår jag varför Miranda har valt att inte lyssna på denna FULLSTÄNDIGA smörja. Jag ska försöka beskriva den här podden nu i liksom ”den riktiga världen”-ord. Tre personer sitter och pratar om sex och kön. Det är en vad jag förstår relativt ung straight cisman med någon slags komikerstil. Sen är det Che, en ickebinär queer också relativt ung också komikerperson. De har en knapp som säger ”WOKE MOMENT” efter att Che säger saker som, exempelvis, ”I’m Che Diaz, your host and queer non-binary Mexican-Irish diva.”

Såhär långt får jag liksom ihop det som en sån typ… amerikansk Ligga med P3-I Heart Radio-podcast som jag skulle kunna få reklam för i ett Las Culturistas-avsnitt och absolut inte lyssna på men åtminstone liksom… förstår konceptuellt. Men. Sen ska. Carrie Bradshaw, highkey medelålders – och inte på ett så “queer elders”-sätt – in där ? Jag kan liksom på rak arm komma på upp till tjugofem mer trovärdiga karriärer eller sammanhang för henne än typ en vaguely queer knullpodcast: hon skulle kunna jobba med Metgalan, vara den mest hatälskade deltagaren i någon Real Housewives-franchise, ha skrivit en framgångsrik serie chicklit-romaner… Vogue! Vad hände med det nu igen?

Det här är för övrigt kanske ett intressant stickspår för SATC-historiker, men som vi alla minns ägde det ju rum, vid någon oklar tidpunkt under seriens gång, ett skifte där Carrie gick från att främst vara sexkolumnist och lite it-girl som av en händelse också gillade kläder – till att vara ett full blown modelejon slash aktiv kändis vars sexkolumn snarare var en inte längre helt aktuell claim to fame. Det är min läsning, i alla fall. I de tidiga säsongerna är hon skriven på ett sätt där hon verkar genuint intresserad av sex och relationer medan hon i de senare säsongerna blir mer och mer pryd, mer och mer intresserad av yta. Det här valet att ändå insistera på hennes karriär som någon slags tyckare inom sex och samlevnad känns i princip enbart motiverat av att det är ett sätt att ”uppdatera” premissen för SATC för att inkludera andra än vita straighta kärringar, och jag tycker, för att uttrycka mig diplomatiskt, att utförandet haltar.

Vilket för oss till Che. Vi… kan pausa lite här. Jag menar typ bokstavligen pausa. Scenerna med Che har för mig konsekvent varit de ställena där jag måste ta upp telefonen och skriva ut i princip ordagrant vad som händer i min gruppchatt som ett sätt att utföra något slags exorcism. Che är skriven på ett sådant sätt att i runda slängar 60% av hens repliker innehåller ordet ”ickebinär”. Che röker weed… i hissen? Che pratar av någon anledning som ett fjortonårigt Drag Race-fan och ber Carrie att ”step your pussy up” i podcasten; mycket riktigt ÄR det ett problem att hon är för pryd, vilket får mig att undra varför hon fick det här jobbet från första början! Kanske framför allt varför hon ens sökte det här jobbet när hon, om jag tolkar seriens context clues rätt, är rik som ett troll?

Carrie blir hur som helst inspirerad av Ches peptalk och går hem och ber Big onanera för henne. Jag får en känsla av att de liksom aldrig riktigt har pratat med varandra om sex, vilket inte kommer som en överraskning – jag tror, återigen, att den här relationen har varit så beroende av att upprätthålla något slags mystik att det vore omöjligt för dem att prata om sex på ett seriöst och sårbart sätt.

Klipp till Lilys konsert. Det har varit lite bråk om Rose och klänningen. Det har också varit bråk mellan Stanford och Anthony, och av någon anledning tyckte jag att det var otroligt kul när Stanford kommer ut ur taxin sur som ett jävla bi. Det här att Stanford och Anthony blev ihop är ju rätt kontroversiellt i the SATC Cinematic Universe (hela andra filmen är väl förvisso det), men jag är beredd att tänka på också detta som en cynisk men i grund och botten realistisk utveckling: två personer som motvilligt settles för varandra och därför blir bittra. Möjligtvis kan man väl diskutera att det är sådär rent optiskt att seriens enda recurring bögar också är de enda som inte får ett lyckligt romantiskt slut, också ett ämne jag tror att vi får anledning att återvända till! Man kan trösta sig med att gamla SATC innehöll fler representationer av hbtq-personer i hälsosamma relationer, till exempel David och David i säsong 2 som Samantha nästan hade en trekant med och som jag är 99% säker på spelades av två personer som är ett par i verkligheten? Jaaaaa, vänta, jag svimmar, här är en intervju med dem!!!!

Miranda har med sig en flaska vin till konserten och LTW ber om en slurk. Pommes frites och vin? LTW är verkligen cool as a cucumber. Konserten börjar. Meanwhile across town, Big was cykling on sin Peloton med Allegra, spelad av en riktig Pelotoninstruktör, Jess King, som här av någon anledning har lagt sig till med en spansk brytning. Ingen kommentar på det. Big svettas ymnigt och Beethoven spelas. Tre sekunder in i den här scenen skrev jag ”Jaha… kommer Big dö i en hjärtinfarkt nu eller” i gruppchatten – starka indicier på att jag är synsk.

Så Big dör. Avsnittet är slut. Något jag måste säga att jag helt förbehållslöst tycker är ”starkt” är att låten som spelas i eftertexterna, en remix av You got the love med Candi Staton, är samma låt som spelades i slutet av SATC-finalen! Och det här är väl kanske en generell brasklapp: om ni tycker att jag låter lite raljant när jag skriver om detta… så har ni inte fel. Men ni ska också komma ihåg att detta sjukliga intresse för att dissekera varje liten detalj i en tv-serie som absolut ingen har tvingat mig att se på springer ur att jag vill att det ska vara bra. Tror jag att det kommer bli det? Nja. Man skulle kunna kalla det… la douleur exquise.