And Just Like That, S1A7: Sex and the Widow

En truism om Sex and the City är att New York var “den femte karaktären”. Så är inte fallet i And Just Like That, och aldrig har det varit tydligare än i introt till avsnitt sju, där ett hologram av Sarah Jessica Parker sitter i fönstret till vad som liknar en kuliss på ett påkostat nöjesfält och skriver världens snabbaste bok. Tid passerar, något vi förstår av de CGI:ade höstlöven som Disneylikt fladdrar förbi. Närmare bestämt tre månader: en magisk siffra i AJLT:s universum.

Carrie går på möte med sin förläggare, som tyvärr inte spelas av Amy Sedaris och/eller Molly Shannon. Förläggaren älskar boken! Låt mig lite snabbt faktiskt transkribera, ord för ord, vad hon har att säga om den:

“This whole thing is… so raw, and honest, and let’s face it – brutal. I mean, you spent your whole career writing about your quest for love, and then you finally find it, and then he dies! It’s pretty dark, it’s a real departure for you as a writer.”

Jag har svårt att inte förstå det här som ännu en meta-blinkning till publiken: det här är inte Sex and the City, det här är Sex and the Widow, den nya, råa, brutalt ärliga serien där folk dör! Vidrig Lexi Featherston/mamma Hobbes/House of Javier-Javier/Will O’Connor-erasure. Vidare känner jag inte riktigt igen mig i den här beskrivningen av Carries karriär – hon skrev väl snarare något slags relationsorienterade samtidsspaningar i stil med “varar ärlighet alltid längst?”, “vad är otrohet?” och “finns bisexuella på riktigt?” Repliken lider också av ungefär samma problem som Ches standup, något vi dessvärre kommer att få anledning att återkomma till senare i avsnittet: vi får höra till leda att det är bra, men vi får aldrig se att det är bra.

Förläggaren har en enda kommentar på Carries manus, och det är att den borde sluta med att hon går på en dejt, annars kommer hennes läsare ta livet av sig. I stället för att omedelbart byta förläggare antar Carrie, om än något ambivalent, utmaningen.

LTW och Charlotte möts på tennisbanan för att prata lite om skolbazaren. Det är en typ av dialog som AJLT verkligen gör bäst: klumpig och full av meningslös information. Sedan följer ett montage där de vinner en tennismatch mot vad jag bara måste anta är ett lesbiskt par till tonerna av “Eye of the Tiger”. Eftersom att jag lider av allvarliga problem klockade jag den här scenen: den är 52,68 sekunder, men känns som flera minuter.

Samtidigt på bondens EGEN marknad, eller tre månader senare – vad är ens tid? Baserat på Technicolormontaget i början, och att diwali infaller i slutet av oktober eller början av november, borde det här avsnittet utspela sig i februari, men i den här scenen ser det ut att vara full blown vår – står Miranda och skriker på Steve i telefon. Sedan ställer hon denna djupt gåtfulla fråga till grönsakshandlaren: “What are the green ones called?”

Grönsakerna i fråga:

Va?

I alla fall. Nya och hennes man Andre Rashad promenerar förbi. De är härliga och unga och sexiga. Efter att AR kysser Nya adjö för att gå och köpa ost – av Libby Biyalick, hoppas jag!? – säger Miranda “If you two were a tv show, I would be streaming you!”, en kommentar jag nog skulle ha… känt lite blandade känslor inför om någon sa den till mig. Men inte ens deras himmel är utan sina moln: Nya har fått mens, och Miranda är den första människan i hela världen hon väljer att berätta det för! Jag har fortfarande vissa problem med att engagera mig i Nyas barnlöshet. Det är oklart vad som står på spel – Nya verkar konsekvent lite milt besvärad, på sin höjd, och jag förstår inte riktigt vad AR vill. Vill han väldigt gärna ha barn? Vad händer om det inte går? Gör de slut då? Och spelar det någon roll? Inget av det här blir heller tydligare av scenen lite senare i avsnittet, där ett sms från Miranda, som avslöjar Nyas ovälsignade tillstånd, av misstag läses upp i bilden. Min enda kommentar om den scenen är att den är påfallande tyst, apropå frånvaron av city i AJLT.

Tillbaka till bondens EGEN marknad, där en hundra år gammal man kommer stapplande in i bild för att svamla om sin plånbok. Det är Steve! Som låter som. Jag vet inte ens hur jag ska… det är som om någon gör en dålig imitation av Steve och samtidigt gör en dålig imitation av den tandlöse gubben i Family Guy. Det är som om någon som aldrig har hört Bernie Sanders prata skulle härma Bernie Sanders. Det är… på ett mycket märkligt sätt lite Björnes Magasin? Om man väl har hört det kan man liksom inte stänga av det.

Carrie gör ännu ett besök på förlaget, där hon ertappar sin förläggare med att dricka cappuccino. Detta orsakar ett hysteriskt anfall hos förläggaren, som torkar sig i hela ansiktet med en enorm pappershandduk. Jag… begriper väldigt lite av det här behovet av att framställa henne som inkompetent och pinsam, och om jag ska ta på mig min PK-hatt en liten stund känns det hela som ett sånt sunkigt 90-talsskämt där “tjockis är fumlig” liksom räcker som punchline. Tiden är än en gång, för att tala med Jack Halberstam, queer: på det första mötet behövde epilog-dejten äga rum “in the next few weeks”, och det har den ju inte, men förlaget har redan hunnit ta fram omslagsförslag. Förläggaren visar ett av dem. Detta är alldeles för enkelt att skämta om, så jag kommer bara att visa er den här bilden nu:

Så ser omslaget ut. Ett förslag i alla fall. Nummer 2 eller 5. Och där är titeln: “Loved & Lost. A memoir”. Kommer den att mäta sig med Carries tidigare mästerverk, dikten “I do” och “He will leave a big… hole”? Fråga Oprah Winfrey! Hon vill ha med boken i sin bokklubb. En pytteliten anmärkning på världsbygget här är att det hade varit bättre om det varit Reese Witherspoons bokklubb, men hennes kändisskap är kanske inte riktigt på den där närmast sakrala nivån som Oprahs, och det är det som krävs för att Carrie till slut ska gå med på att gå på en dejt. När hon berättar det här för Charlotte, Miranda och Seema, som är veckans stand-in för Samantha, säger Charlotte “I have been waiting for you to be ready!” – är det här verkligen en normal sak att säga till en av sina äldsta vänner som för bara lite drygt ett halvår sedan blivit änka? Carrie säger “If I can lighten my hair, I can lighten my book”, en kommentar som får mig att undra varför ingen bara föreslår att hon hittar på en dejt, eller rentav skriver in en “glimmer of hope” som inte är att börja dejta igen. Personligen tror jag att det snarare vore den där epilogen som skulle få mig att hoppa ut genom fönstret med en bytta Häagen-Dasz: man har läst en finstämd bok om att förlora sin stora kärlek i en träningscykelolycka, och sen kommer det en halv sida om att gå till en vinbar och prata om sina hobbys med en frånskild främling? Men skitsamma. Jag känner hur mina hjärnceller krymper för varje sekund som jag försöker tänka på det här som något annat än en osedvanligt ansträngd plot device för att få iväg Carrie på en dejt. Och man måste mycket riktigt försätta sig själv i ett slags grönsakstillstånd för att gå med på vad som händer sen: Seema berättar att hon har skaffat en dejtingapp-profil åt Carrie, vilket jag tror borde involvera något slags lågoktanig identitetsstöld, och ingen reagerar på det! Detaljen att hon gjorde detta på Alla Hjärtans Dag är däremot så underbart konstig att man bara måste uppskatta den.

Miranda berättar för Carrie att Che ghostat hennes DM i tre månader. Varför just tre månader? För det är så lång tid som har gått sedan förra avsnittet, dumbom! Det är med andra ord sex månader, även känt som ett halvår, sedan Chiranda möttes i köttet, och kanske kan man tänka på tidslinjen här som ett sätt för manusförfattarna att radikalt omstörta den lesbiska klyschan om att Che och Miranda egentligen borde ha flyttat ihop och adopterat 4-5 gatuhundar vid det här laget. Eller inte! Vad vet jag. På tal om klyschor: Miranda säger “I can’t believe that I had the most transcendent sex of my life, and it’ll never happen again” – och jag vill stanna lite här! Jag vet inte riktigt vad man ska göra av den repliken, och man bör nog inte tolka den helt bokstavligt, som att det är sant, men jag noterar ändå att manuset gärna vill hamra in det här att det var “bra sex” med Che, i kontrast mot “inget sex” eller “dåligt sex” med Steve, och det känns som en lite ytlig, förenklande approach till det som händer här. Något som kanske bidrar till den känslan är att jag tyvärr tycker att Sara Ramirez och Cynthia Nixon har helt obefintlig kemi, men jag förstår det som att jag kanske är i minoritet på den fronten. Hur som helst! För det första skulle jag ärligt talat kunna gå så långt som att jag vid det här laget är helt ointresserad av queera kärlekshistorier som utspelar sig i total frånvaro av queer kultur – här är ett bra ställe att än en gång länka till Huw Lemmeys text “Gay Stories for Straight Allys”. Men om man ändå vill berätta om en 55-årig hittills straight kvinna som ser ljuset med hjälp av en ickebinär fuckboi… finns det liksom inte lite mer djup och friktion i den historien än att det bara var så bra sex?

Nog om det. Harry har träffat Herbert Wexley på tunnelbanan och säger “My bet is he thinks it’ll boost his street cred if he ever tries to run for mayor” – en elak men också rätt rolig pik till Cynthia Nixons guvernörskampanj, eller? Sedan… åh gud. Hämta ett svärd och d*da mig. Jag tog en liten paus nu för att massera tinningarna. Nej, vet ni vad? Jag kommer inte skriva ut vad som händer i den här värdelösa tennishistorien. Ni har sett avsnittet. Vi går vidare!

Miranda försöker väcka sitt och Steves komatösa sexliv genom att be honom pulla henne “snabbt” i köket. A licensed professional hade sagt att det här är en oerhört dålig idé! Det är uppenbart att hon bara försöker iscensätta en fantasi här, med Steve som ett slags attrapp för Che, men inte ens med den förutsättningen i bakhuvudet förstår jag varför hon väljer denna tidpunkt – när hennes son med flickvän kan trava in vilken sekund som helst – eller detta rum. Det ska liksom… så till den milda grad efterlikna sex med Che eller? Att det måste äga rum i köket samt ha potentiella ofrivilliga vittnen? Som alla kunde räkna ut sekunden den här scenen började slutar det i alla fall inte bra.

Meanwhile across town är Carrie på väg till sin dejt med änklingen Peter. SJP ser otrolig ut i den här scenen. Vi får bara se början och slutet av dejten – kallprat, sedan gapskratt – sedan kaskadspyr båda rätt ut i rännstenen och jag? Skriker rakt ut av skratt/ren chock. Det säger kanske något om kvaliteten på manus i övrigt att den här typen av kiss och bajs-humor genuint piggar upp.

Kvällen därpå har hela gänget samlats för att gå på en auktion där man ska samla in pengar till skolan där Charlotte och LTW:s barn går. Jag hade det tveksamma nöjet att lyssna på podcasten “And Just Like That: The Writer’s Room”, där Michael Patrick King – som jag nu har anledning att misstänka är en av världens kanske topp 5 dummaste människor – förklarar att det här var ett så smart sätt att få alla att samlas på ett och samma ställe. “Alla” i det här sammanhanget är alltså ett kompisgäng av vuxna människor samt deras också vuxna bekanta, så jag har några andra förslag på hur man skulle kunna få dem att hamna i samma rum: de skulle kunna ses på en bar, en teater, en modevisning, en vernissage, en restaurang, en klubb, en fest, en invigning – the opening of an envelope, kanske? Men okej! Vi tar skolbazaren. LTW är plötsligt väldigt nervös inför att vara konferencier, och en logisk förklaring till detta hade varit, kanske, om hennes svärmor närvarat i publiken – men jag antar att hennes problem med svärmoren löste sig efter att Charlotte sa lite olika namn på konstnärer i avsnitt 4, så hon är inte med; hela poängen med LTW:s plötsliga tunghäfta är för att passa fram ett bråk som ska spegla det mellan Charlotte och Harry som ägde rum tidigare i avsnittet. Det bråket, mellan Charlotte och Harry, kulminerar också under basaren i en helt bisarr monolog där Charlotte citerar en fem år gammal Demi Lovato-låt om att inte be om ursäkt. Jag gissar att hennes girlboss-monolog, och/eller att Michael Patrick King ville få in ordet “mansplaining”, som han troligtvis nyss har upptäckt, är hela orsaken till att det där bråket ägde rum från första början, och fastän det vidrör något som ju potentiellt skulle kunna vara ett stort problem – att Charlotte går runt med en känsla av att hon alltid ber om ursäkt för sig själv – kommer det förmodligen aldrig att komma upp igen. Det ringar in ett problem med AJLT som har att göra med prioriteringar: man får whiplashskador av att försöka hänga med i vad som är viktigt och vad som är throwaways, vad som löser sig inom loppet av ett avsnitt och vad som kommer att spela roll längre fram. Jag tror att det är det här som också gör det svårt att riktigt piska upp intresset för, till exempel, Nyas IVF: det kändes inte omöjligt att den historien liksom redan var färdig i förra avsnittet, medan andra lösa trådar fortfarande hänger och slänger utan att man kan lita på att de kommer plockas upp senare – var vi seriöst helt färdiga med Gloria och Natasha och testamentet, löste sig verkligen Mirandas alkoholproblem just like that?

Carrie berättar om spy-dejten för vännerna, och av någon anledning fattar hon inte att det är helt utmärkt stoff för en halvsidas hoppfull och lite dråplig epilog. En vän skrev och påpekade detta, och gjorde en oerhörd parallell till Kalle Ankas jul, som jag vill inkludera här: “Det var som i Kalle på julafton när Kalle Anka inte inser att den där hackspettens olika hyss och upptåg är 10000 gånger bättre stoff än den finstämda bild han är ute efter.”

Anthony kontrar med att han sket på sig på en dejt en gång, Carrie kontrar med att hon vinner eftersom hennes man är död, och jag måste kolla på Vita arkivet om man någonstans kan skriva in någonting som förbjuder ens partner att prata såhär om en ifall den skulle bli änka. En liten “glimmer of hope” i skolbazarscenen är dock samtalet mellan Miranda och Carrie, ett av få tillfällen i serien där det finns utrymme för lite tvetydighet: Miranda berättar för Carrie att hon verkligen har försökt med Steve, och det är bara. Det är helt dött! Hon tar liksom i lite för hårt här, anstränger sig för att vara rolig – zombie sex! – men vi har ju sett att det hon här påstår var ett seriöst försök att avsluta sin äktenskapliga guldmunkorden var… minst sagt half-assed. Så medan hon ger sken av att berätta någonting i förtroende handlar samtalet förmodligen mer om att rentvå sig själv från otroheten. Det är manipulativt, men realistiskt, och i sammanhanget ett underverk av subtilitet. Men jag önskar att den här scenen liksom hade fått stå för sig själv, utan att hela avsnittet eller ärligt talat hela säsongen fullkomligt har slagit knut på sig själv för att framställa Steve som klumpig och oattraktiv – det får mig att undra om det är meningen att vi seriöst ska gå med på vad Miranda säger här, om vi seriöst ska tänka att hon “drivs” in i armarna på Che eftersom hennes man är så jävla döv och pinsam. Det känns som en inte helt angenäm spegling av där scenen i första filmen när alla retar Miranda för att hon inte rakar fittan, som om det alltid måste finnas en orsak till att man är otrogen, eller blir bedragen.

Speaking of which: Che Diaz är på skolbazaren, inbjuden av Carrie, som inte har berättat för Miranda att hen kommer att vara där. Charlotte, som vad jag förstår har varit inblandad i planeringen av skolbazaren samt är en person som har rätt mycket problem med otrohet i allmänhet, och med Mirandas otrohet med Che i synnerhet, har tyckt att det här verkar som en bra idé. Premissen för Ches framträdande är att alla mammorna i publiken i princip står och vrider ur trosorna, och jag tror inte riktigt att manusförfattarna förstår att om Che är såhär populär bland straighta rika vanlisar så är det inte riktigt… kompatibelt med att hen också ska vara så… radikal queer cooling. Che är väldigt trovärdig som någon som i verkligheten hade varit en sån corny mikrokändis med lite för bra självförtroende som folk snackar rätt mycket skit om, och det är ju också en legitim queer identitet, men jag får en känsla av att det inte riktigt är det man är “going for” här.

Aaaaaaanyway. Miranda konfronterar Che om hennes DM, och jag känner ändå någonstans att Cynthia Nixon ÄR en bra skådespelare på hur hon uttalar repliken “DM’d me back, or whatever”. Che svarar: “I am weed.” Nej! Men hen säger att hen har “done a ton of weed” och. Ännu en gång. Måste jag vända mig till “örtens” språkråd, för jag har en fråga: säger man verkligen “done” weed? Hur som helst slutar det med att de åker till hotell och knullar. Miranda säger att hon älskar Che, och det känns som en parallell till “Was It Good For You?”, avsnittet där Carrie dejtar en nykter alkoholist som sedan blir alkoholist fast liksom med sex istället. Vi får se var det här tar vägen.

Förutom den strålande idén att boka Che har någon bestämt att de ska auktionera ut Carrie – närmare bestämt “a date with sex writer Carrie Bradshaw”, ett underligt sätt att formulera det på i sammanhanget som är, återigen, en skolbazar – och spydejten budar på henne. Situationen är… ja, lite udda. Som tur är är avsnittet i alla fall snart slut. Veckans “And just like that” lyder “And just like that… I found a glimmer of hope”, en replik jag tror skulle ha packed a punch på ett annat sätt om man liksom fått en känsla av Carries liv hittills som “hopplöst”, men ingen som skrivit den här serien verkar ju vara förmögen att skildra sorg på något djupare plan än att Carrie säger “Big died!!” med jämna mellanrum.

Vi ses hur som helst i nästa avsnitt, som utspelar sig om allt mellan en timme och tre månader. Jag förstår det som att det kommer att handla om “en ungdom” som flyttar in i lägenheten bredvid Carries, så det blir massvis med content till hennes Instagram vi aldrig har hört talas om igen sedan första avsnittet där hon smygfilmade en person med lustig hatt! På återseende.