Förra veckan uppmärksammades jag på att Miranda, i förra avsnittet, inte bara skaffade en ny telefon utan rentav en Android. Eftersom Apple famously inte tillåter skurkar på tv och film att använda iPhones får man anta att någon på HQ är Team Steve? Och han är tillbaka den här veckan! Vi kommer till det.
Först en allmän iakttagelse: det känns olustigt att den här säsongens sänds på sommaren! Det finns väl en mängd skäl till att säsong 1 i högre grad kändes som appointment television – nyhetens behag, till exempel – men det hjälpte antagligen också att det var aktivt mitt i vintern och man inte hade så mycket annat att leva för. Men nu!? Min gruppchatt är fullständigt ur synk! Jag har hittills inte sett ett enda avsnitt i anslutning till att de släpps!
Nåväl. Andra säsongens fjärde avsnitt heter “ALIVE!” och bjuder verkligen på helt sanslösa toppar och dalar! Det börjar illavarslande med att Carrie äter frukost med cis-Jackie som, liksom Lisette, fortfarande existerar i seriens universum, av någon outgrundlig anledning. Carrie vill ge honom ett signerat exemplar av sin bok! Mindre än en minut in i avsnittet försvinner han dock från scenen, eftersom han typ har IBS – det här är en typ av humor som AJLT veerrrrkkkkkkkkkkkligen gillar att luta sig in i! – medan Carrie får en mystisk bild från en gråsprängd herre som heter “Marlon Schaffer” och får syn på en annan gammal kollega! Det är Enid från Vogue! Som redan har sett Carrie men diskret försökt smita från restaurangen. Hon förklarar för Carrie att hon skämdes för att hon inte hört av sig för att beklaga sorgen när Big dog, och Carrie är så… nej, det är lugnt! Men kan du förklara för mig varför du tackade nej till att skriva en blurb till min bok? (Jag tycker att hon borde ha frågat Carole Radziwill istället!)
In lieu of en blurb försöker Carrie förhandla sig till en shoutout på Enids nyhetsbrev (heeeey!), “Ask Enid”, och Enid förklarar på ett såååååå underbart nedlåtande sätt att det tyvärr inte går, men hon vill gärna involvera Carrie i ett nytt projekt: ett onlinemagasin för äldre kvinnor. Eller, som hon uttrycker det, “kvinnor i vår ålder”. Magasinet heter "Vivante!”, något Enid upprepade gånger och med stigande desperation förklarar betyder “vid liv” på franska, och det här är en typ av elak humor som känns väldigt gamla SATC!
Carrie är förfärad av förslaget, men Seema – hängiven “Ask Enid”-prenumerant – tycker att hon ska svälja sin stolthet/åldersnoja och skriva för magasinet i utbyte mot ett boktips. Carrie fortsätter få sms av Marlon Schaffer och säger “Was my life recently hacked by the AARP!?”, och den här typen av tvångsmässigt skämtande är kanske det som får mig att identifiera mig med henne som mest.
Charlotte och LTW:s barn åker på sommarläger. LTW och hennes man firar detta genom att ganska snabbt dricka två espressomartinis och prata sexigt om att skicka mejl. LTW:s man har funderat på att inleda politisk karriär som city comptroller, alltså samma sak som Bill Kelley – politikern Carrie dejtade ett par avsnitt – gjorde i SATC säsong 3! Man skulle kunna förstå det som något slags systemkritik att SATC/AJLT konsekvent skildrar den här typen av politik som något rika strebers utan någonting bättre för sig ägnar sig åt. I slutändan kommer de ändå överens om att han ska strunta i det för att ge LTW mer space att ägna sig åt sin dokumentärfilmarkarriär, förstår jag det som.
Jag tycker verkligen att det bjuder oerhört mycket motstånd att ens typ… försöka tänka på vad LTW och hennes man sysslar med i den här serien, och det beror inte på att de skulle vara “svåra att relatera till” – som ena halvan i ett ganska självbelåtet par borde jag tvärtom känna igen mig mycket väl! – men de är liksom tvådimensionella på en nivå som nästan känns avhumaniserande! Väldigt mycket av storytellingen runt LTW går ju fortfarande ut på att typ visa upp sprickorna i hennes perfekta fasad, men är de där sprickorna så intressanta? Jag tycker inte det! Hon får liksom aldrig lov att seriöst ha några svagheter; när hon glömde boka en bil i första avsnittet blev den enda konsekvensen att hon fick chans att till synes effortlessly marschera genom stan i Valentino, och sin dryga svärmor hanterar hon med en ängels tålamod. Inte ens i andra avsnittet, där Herbert blev utsatt för en rasistisk taxichaufför – som ändå antydde något slags allvar re: hur han respektive hans mamma och LTW förhöll sig till den händelsen – står någonting direkt på spel.
I det här avsnittet utspelar sig en fadäs där det visar sig att Herbert glömt skicka ut inbjudningarna till deras 20-åriga bröllopsdagsfest – lyckligtvis en setup för att Charlotte ska träffa galleristen Mark Kasabian (spelad av UNNNNNNNNNNNNDERBARA Victor Garber, queer icon) och förhoppningsvis börja jobba igen inom kort! – men i övrigt är detta en så pajig situation som hade behövt vara rejält mycket roligare och dråpligare för att kompensera för hur typ… fundamentalt orealistisk den är.
Det är OMÖJLIGT att föreställa sig en verklighet där någon hade bjudit in 30+ gäster till en tillställning där fyrarättersmiddag serveras utan att hålla koll på vilka som osa:t, så upptäckten att Herbert glömt att skicka ut inbjudningarna borde ju ha infallit när det datumet passerade, men det är nästan ännu mer omöjligt att föreställa sig hur de enda personerna familjen LTW hört av sig till med munnen, förutom sina föräldrar samt sistaminuten-gästen Mark, skulle vara… Charlotte och Harry? Har de liksom den nivån av inga vänner? Någon av personerna som kanske närvarade på bröllopet… har de träffat dem de senaste veckorna? En sån här grej måste man väl eventuellt planera månader i förväg? De har inte träffat en endaste själ och sagt typ “vad kul det ska bli på lördag!”?
När jag såg det här kom jag att tänka på avsnittet där Carrie fyller 35 och ingen kommer på hennes födelsedagsmiddag, och vill man titta på den situationen med brunögat kan man väl också tycka att det är lite orealistiskt att alla hade så pass synkroniserade förhinder – fast det är typ ändå tillräckligt realistiskt för att det ska fungera, och framför allt relaterar ju den “Fucking Åmål”-festen till någonting! Den får Carrie att känna sig gammal och trutt! Den gör henne ledsen över att inte leva med en kärlekspartner! Den får som konsekvens att hon typ… känner känslor och tänker tankar? Som senare i säsongen leder till handlingar, nämligen att hon börjar uppvakta Aidan igen! Och som kontrast får ju det här nästan inga intressanta konsekvenser alls. Det värsta som händer är att det blir över en massa skaldjur (jag vet att det här är a me thing, men jag har så otroligt svårt för sån här slöseri-humor, typ “maten blev dålig!” eller “vi missade flyget!”-humor), svärmor får in en syrlig kommentar om att baka tårta, och så slutar det hela med en punchline om att Herbert trots allt ändå ska run for city comptroller. Kommer detta få konsekvenser för LTW:s fortsatta karriär? Kommer det ha någon betydelse över huvud taget i fortsättningen? Jag tvivlar på det!
Vad LTW och Herberts misslyckade fest trots allt etablerar är väl att han och hennes pappa har samma dynamik som hon och hans mamma; här vill jag bara göra ett instick och påminna om att LTW, i andra avsnittet av AJLT:s första säsong, sa till Charlotte att hon blev helt förstörd när hon “lost my dad last year”, men det här väljer jag att tolka – eftersom jag helt enkelt inte orkar tänka alltför mycket på den här sortens inconsistencies – som att hon har två pappor! Den levande pappan spelas för övrigt av Billy Dee Williams, också a queer icon i kraft av att ha spelat Diana Ross kille i den helt OERHÖRDA filmen “Mahogany” från 1970.
Låt oss nu backa bandet! Efter att ha skickat iväg barnen på sommarläger firar Charlotte och Harry sin nyvunna frihet med att ha kn.., och då visar det sig att Harry skjuter blankt! Eller vad man ska kalla det? Påsen är tom – det finns ingenting i den!
Den här situationen leder till en brunchscen som är så gamla SATC att jag praktiskt taget blev tårögd. Om de hade kunnat få in en referens till Bobby Cannavales karaktär i säsong 3 hade det varit en fullträff, men som det är nu är det fan ändå 4/5.
Miranda säger: “I haven’t been with a man in a while” – något lesbiska som tidigare varit med män älskar att säga – “but jizz-free sex sounds like an upgrade!” Carrie svarar “Guess that should’ve been our first clue about you.” Själv skulle jag säga att the first clue var hela den här situationen:
Medan den här brunchscenen verkligen var toppen kände jag samtidigt att den här grejen med Harrys försvunna sperma på ett väldigt effektivt sätt synliggjorde ett problem i serien, nämligen avsnittens längd! Det är väldigt mycket padding här: ett utdraget läkarbesök (med en märklig visual gag/produktplacering som är att läkaren äter en powerbar?), ett kegelträningspass som känns som ett försök till ett extreeeeeeemt svagt eko av tantrakurs-scenen i säsong 2… ja. Ja, jag vet inte! Jag tror att det hade varit gynnsamt för alla inblandade att rappa på lite här!
Miranda har den här veckan flyttat hem till huset i Brooklyn, där Steve är i full färd med att boxa sig fram till en revenge body. Hon sover på soffan, vilket naturligtvis får mig att undra var Magda brukade sova någonstans när hon bodde hos dem. Hon, Steve och Brady går i familjeterapi, tydligen på grund av Bradys uppbrott med Luisa, men efter tre veckor säger han sunt nog att han är klar med att bearbeta den relationen – och hade jag som 18-åring tvingats diskutera mitt kärleksliv med mina föräldrar och en terapeut hade jag också velat sätta punkt för det så snabbt som möjligt – och vänder sig till Steve och Miranda för att fråga om de kanske är redo att bena ut sin separation lite mer. Brady är kul i den här scenen! Det är dock en så missed opportunity att inte casta Marilyn Sokol, alltså dr. Velma Rubin, författare till “In-To-Me-See”, som terapeuten. (Hennes mest kända roll, utöver det SATC-avsnittet, är förmodligen den som “Lulu Brecht” i Village People-musikalen “Can’t Stop The Music” från 1980. I love cinema…)
Brady säger att han inte tänker börja på college till hösten och Miranda beklagar sig över detta för Carrie på ett sätt jag tyckte kändes ganska liksom… uppfriskande rått! Det är någonting som känns… äkta med att hon totalt går in för att roasta sin son – “this is not a kid who self-motivates!” – och återger hans bekännelse att han inte vill börja på universitetet just nu som att han har bestämt sig för att aldrig någonsin överhuvudtaget ägna sig åt några högre studier. Det här känns också som en naturlig konfliktlinje mellan henne och Steve!! Hon säger också att hon inte känner att hon kan säga något om saken eftersom hon är boven i skilsmässodramat. Apple håller som sagt med!
Någon annan som garanterat har Android? Det är Che Diaz! Hen har flyttat in i en ny lägenhet och av någon anledning rest med bil mellan L.A. till New York tillsammans med sitt ex Lyle, som hen fortfarande är gift med. Det här att de fortfarande är gifta tycker jag egentligen i sig inte är så anmärkningsvärt – nyligen träffade jag en person som berättade att hon gift sig med en kompis i Las Vegas och att de sedan ägnade typ tio år åt att försöka ta ut skilsmässa – men det är lide skumt att den här karln liksom är så pass god vän med Che att han villigt hjälper till med den här sortens saker (hämta Miranda på stranden! åka till Ikea!) utan att Che någonsin verkar ha pratat om honom. Miranda verkar också oroväckande nog inte ha förstått, eller ha informerats om, att Lyle fortfarande skulle vara där när hon kommer dit.
Miranda, Carrie, Che och Lyle hänger i lägenheten och alla utom Miranda super rätt ymnigt! Samtidigt som jag inte nödvändigtvis vill se det här utvecklas närmre så känns det som att det kanske borde vara en större grej med hur typ… Mirandas nykterhet påverkas av att praktiskt taget konstant vara omgiven av högfungerande missbrukare. Che och Lyle pratar om sitt äktenskap: de gifte sig i Las Vegas, vilket låter spontant, men de var också båda utklädda till Elvis…? De avslöjar också att de under en period levde i en polycule med någon som hette “Jannie”. “We were poly-pioneers”, säger Che. Den här sortens repliker ger verkligen sken av att Che tillbringat helt otroligt lite tid i “queer spaces” och i stället nöjt sig med att göra karriär som token ickebinäri med vanlis-fans och typ då och då förföra en straight granny.
Lyle säger också något så sanslöst olycksbådande här! Såhär uttrycker han sig ordagrant om sin, Che och Jannies relation: “This wasn’t some pervy, straight guy idea. [Detta förutsätter han alltså att Carrie tycker om det hela, medan hon förståeligt nog är så… kvack? Känner vi varandra?] In fact, I wasn’t even down with this at first, but young Che over here wanted to break out of the old norms.” Här säger Che typ: nä, men det var inte bara jag!, och Lyle fortsätter: “It was totally just you. You said it was important for us to push our relationship boundaries, right? And if I was afraid to explore that I wasn’t for you, so I figured, well, ‘happy wife, happy life.’”
Jag fick typ gåshud av den här scenen! Alltså, här framstår ju Che som helt otroligt manipulativ, och vid ingen tidpunkt – ens när Che säger emot lite – uttrycker sig Lyle på ett sätt där andemeningen ändå är typ: “men trots allt var det här en positiv erfarenhet som jag är glad att jag utmanades till att våga uppleva!” Vad han praktiskt taget säger rakt ut är ju: du ville någonting som jag inte ville i vår relation och du lät mig förstå att villkoren var sådana att antingen gör vi det du vill, eller så förlorar jag dig, vilket är toxic på en nivå som typ känns helt oöverträffad i den här serien.
Sedan säger Miranda: “Marriage takes sacrifice!”, och Lyle svarar: “Speaking of sacrifice, Jannie was my first pegging.” Carrie är som vanligt djupt äcklad av blotta tanken på sex som inte är missionären med bh på, och Miranda är fnissig och ivrig. I själva verket känns dynamiken överlag väldigt mycket som om Che vore Mirandas äldre syskon som bjudit in henne och hennes bästis att hänga på rummet med en lite spännande “farlig kille” (han rökte cigarett en gång) – alltså, hela vibben är underligt juvenil! Det är liksom två nästan 50 år gamla människor som skryter om att de har knullat? Jag reagerar också på ordvalet “sacrifice” här! Mycket har ju sagts om hur pryd sexkolumnisten Carrie mer eller mindre konsekvent var i SATC, framför allt i de senare säsongerna, men sex skildrades liksom i allmänhet som lustfyllt, och här har det en lite mer… sinister underton?
Lite senare somnar Lyle på Ches säng och Che har inte hjärta att köra ut honom – vilket verkligen är fullt förståeligt om han har hjälpt till att flytta och kört bil och skit, men återigen hade det kanske varit trevligt att komma överens om de här sakerna med Miranda i förväg. Chiranda går och lägger sig i samma säng och börjar rakt av initiera sex, vilket verkligen är socialt inkompetent på en nivå… det här får mig också att undra om den här typen av situation utgör något slags kink för Che – förra säsongen tydde ju faktiskt på det – samt att begrunda om det är något särskilt med Miranda som drar till sig dessa personer; vi minns ju alla när hon dejtade Will Arnett i “La Douleur Exquise!” (!)
Sedan smyger sig Lyle på bakom Che som om han vore draken Katla som klättrar upp för kullen i “Bröderna Lejonhjärta”. Allt som händer i den här scenen är… alltså. Låt mig ha ett [WOKE MOMENT] och bara bena ut detta: om man någonsin befinner sig i en situation där man ställer frågan “Är allt okej?” till en person man har sex med, och den personen svarar “My visceral reaction is no”, är korrekt agerande inte att svara: “It’s getting less hot the more you talk.”
Eftersom Miranda typ blivit systemtiskt mobbad av sin partner till att känna sig som en normcore-tråkmåns försöker hon ändå haka på den här djupt osexiga trekanten, men sedan får hon kramp i benet, vilket ännu en gång känns som ett inte helt lyckat eko av en mycket roligare scen i SATC – den där Charlotte blir utsparkad ur sängen av sin dejt och deras trea – och medan den motsvarande situationen i grund och botten var rätt lättsam känns det här, med tanke på allt som hänt hittills i säsongen mellan Miranda och Che, rätt mörkt!
Allt tyder ju på att det kommer en upplösning där Miranda på ett eller annat sätt behöver konfronteras med att Che är en helt ryslig partner, men med tanke på hur både Sara Ramirez och Cynthia Nixon pratar om Che (“Anybody who benefits from patriarchy is going to have a problem with Che Diaz”) befarar jag att det aldrig kommer att hända. Och det är ju förvisso rätt illustrativt för ett problem jag upplever som… ja, kanske inte utbrett men åtminstone inte helt och hållet ovanligt i queercommunityt, nämligen föreställningen om att framför allt kvinnor och ickebinära inte kan vara manipulativa, kontrollerande eller våldsamma i relationer, och jag tänker att personer som ganska nyss har kommit ut är särskilt sårbara för detta!
Ibland får jag också en känsla av – som under Lyles snack i det här avsnittet – att Che liksom är medveten om och utnyttjar detta faktum: hen får sin vilja igenom genom att hänvisa till sin identitet, eller genom att anspela på den andras identitet och dess brister – vilket är olustigt dels som företeelse men ärligt talat också som konstnärligt val? Inte för att queera karaktärer alltid måste vara helt så Goody Two-Shoes (jag vet inte om ni har läst min bok……) (eftersom jag inte har en in på “Ask Enid” måste jag plugga den i mitt eget nyhetsbrev varje chans jag får), men det här leder ju tillbaka till den eviga frågan: förstår Michael Patrick King mfl att Che är a bad gay?
Kanske får vi svaret på den frågan senare i säsongen. Eller inte! Carrie har hur som helst bestämt sig för att gå och dansa för sin shoutout hemma hos Enid, som bor i Miranda Priestlys hus. Gloria Steinem är där. Hon är verkligen USA:s Jovan Radomir! Cameo queen! Bitsy von Muffling, som vid det här laget har varit med i serien typ lika mycket som Nya, är också där. Jag älskar henne. Hon förklarar att det är hon som gav Carries nummer till den mystiske Marlon Schaffer samt att han är något av en Pete Davidson för stans sjuttioåriga änkor. Sedan skickar hon en bild på hans penis som är så fullständigt bisarr att man bara måste… ge sig hän och älska knäppgökarna som kom på den här idén. Det är liksom ett fotografi som är typ taget i studio med svart bakgrund. Slak? I profil? Hahahahahahahaa.
Carrie upptäcker också till sin stora lättnad att Enid inte vill att hon i egenskap av mycket mycket gammal kvinna ska skriva för magasinet “Vivante!”, utan att hon ska donera 100 000 dollar. Carrie föreslår att då kan Enid kanske i utbyte nämna hennes bok i nyhetsbrevet, men när Enid vill kontroll-kolla bilderna som tagits på henne, Carrie och Gloria Steinem (“I’ve been burned before”, säger hon, och jag kan relatera något så fruktansvärt) upptäcker hon till sin fasa att Carrie har ett Herb Ritts-fotografi av hennes kille Marlons “pecker” i kamerarullen! I haven’t been with a man in a while, men känner man verkligen igen den så till den milda grad? Ni behöver inte svara!
And just like that… ja, vad händer ens? Carrie ger Enid en herrans massa pengar. Fick hon sin shoutout? Jag vet inte. Och det spelar ingen roll! “And just like that, Enid and I became Pen Pals” är verkligen så dåligt att det tippar över i camp.
Lösa tankar:
Nya är överhuvudtaget inte med i det här avsnittet, men det märks nästan inte, och det… skulle jag säga är ett problem.
Det dröjde tills nu innan jag kopplade att Nicole Ari Parker, som alltså spelar LTW, också spelade Evie i den heeeeeelt underbart konstiga lesbiska tonårsfilmen “The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love” från 1995! Hon har en romans med Laurel Holloman! Alltså Tina i “L Word”! Det här får mig att tänka att jag hade älskat om det ägde rum något slags crossover mellan dessa två seriers universum. Kan Charlotte börja jobba med Bette på galleriet? Kan Miranda lämna Che för Alice, som spelar in The Al0ce Show i samma studioområde som “Che Pasa”? Var det Steve som dödade Jenny Schecter?
Steve nämner baren Scout i det här avsnittet och jag hoppas att det betyder att Aidan gör sin appearance snart!