And Just Like That S2A2: The Real Deal
I have not seen a pair of virgin arms like yours in, like, forever.
Det andra avsnittet av And Just Like That innehåller inte en utan två referenser till Real Housewives! Den ena är att LTW:s svärmor är med i samma sorority, Alpha Kappa Alpha, som Gizelle och Wendy i Real Housewives of Potomac – en franchise för finsmakare. Den andra dyker upp i en dialog mellan Seema och Carrie:
CARRIE: When I was single, I almost rented a house in the Hamptons six times, but I always found a reason not to.
SEEMA: Was that reason always Bethenny Frankel?
Jag älskar att AJLT äntligen explicit har erkänt att den existerar i samma universum som RHONY, men…
… “fanns” Bethenny Frankel verkligen när Carrie var singel? Jag förstår den där repliken som att hon syftar på ett specifikt hus, eftersom vi alla vet att Carrie alltså har varit i Hamptons förr. Första gången, i SATC S2A17, ärvde hon och gänget tekniskt sett ett hus som en annan grupp människor hade hyrt, och andra gången, i S5A8, minns jag det som att hon bodde hemma hos Stanford (RIP) och Marcus.
Detta var 2002, då Charlotte precis börjat dejta Harry, som bland mycket annat hade en USP som var att hans mamma (till skillnad från Bunny MacDougal) var död, men i det här avsnittet säger Harry att hans mamma har varit död “i tio år”. Men! Nu ska jag inte vara en Åke Tråk. Jag hatade faktiskt inte det här avsnittet!
Carrie gör något som är så underbart stört som är att hon, genom att vägra läsa upp en särskild reklamannons i sin podcast, gör typ ett tiotal personer inklusive Franklyn med y arbetslösa. Hahahaha. En klok vän sa nyligen att man vid det här laget har börjat acceptera AJLT som en självständig serie med särskilda egenskaper snarare än en dålig och konstig fortsättning på SATC, och det är verkligen sant; en egenskap som också är så quintessential AJLT är att ägna helt fruktansvärt mycket tid på att blåsa upp en viss setup för att sedan bara pysa hål på den omedelbart. Det var liksom en hel grej med att kromosom-podden ersattes av podden Sex and the City, så man hinner tänka typ… aha! Yes. Bra! Det är det här som gäller nu! Så bara…? Gjorde det inte alls det. Eller, man skulle ha kunnat föreställa sig att Carries relation med Franklyn antingen skulle vara något man kunde dyka lite djupare i, eller att man hade gjort sig av med honom efter förra säsongsfinalen och så får man tänka att de har gjort slut off screen, inte den här halvmesyren där varken skådespelaren eller manusförfattaren verkar orka tänka en sekund på “vem han är” men han ändå prompt ska vara där?
Jag hoppas innerligt att det nu på riktigt är slut med Franklyn – som uppenbarligen verkar ha något slags laptopberoende, eftersom han än en gång sitter och håller på med datorn i sängen hemma hos Carrie – men! Här vill jag dröja lite och berätta en anekdot ur mitt sexiga liv! När jag var typ 22 träffade jag en person på ett sätt som jag i efterhand har förstått var lite mer casual för mig än för den andra, och han “gjorde slut” med mig på nästan exakt samma sätt som Franklyn gör i slutet av det här avsnittet – det vill säga genom att säga rakt ut “jag vill vara med dig mer än du vill vara med mig och det fungerar tyvärr inte” – vilket är sååååååååå fruktansvärt bra och moget! Det typ förändrade mitt liv att han sa så! Några år senare använde jag mig i princip ordagrant av samma manus när jag befann mig på andra sidan av en ganska annorlunda men ändå typ motsvarande situation, och jag kan verkligen rekommendera det!
Jag hoppar hejvilt i kronologin nu eftersom det har FÖRSTÖRT mitt liv att AJLT släppte två avsnitt dagen innan midsommarafton. Jag har jetlag! Jag liksom kämpar för mitt liv för att komma ikapp! I alla fall. Seema träffar sin frisör och han känns 1000% som en Brian Jordan Alvarez-karaktär. Han säger något som tyvärr leder till att hon träffar Tony Prada igen, och jag var tvungen att se om scenen där de äter middag för att minnas ett enda ord av vad de sa till varandra: han vill att hon ska investera i en klubb tillsammans med honom. Det osar katt! Det hade ju kunnat vara intressant, antar jag, att faktiskt gå all in i något slags scammer-historia, men i stället reser sig Seema och går.
Jag oroar mig för Seema!! Förra säsongen tyckte jag att hon nästan var den enda av de nya karaktärerna som kändes intressant, eller som jag åtminstone piggades upp lite av att se på skärmen, men redan då frågade jag mig om hon skulle utvecklas till en spännande lök eller – precis som Big – i stället framstå som mer och mer skissartad ju längre tiden gick.
Väldigt många storylines i AJLT verkar bara gå ut på att leda tillbaka karaktärerna till ruta 1: Carrie ska vara singel (änka) och bo i sin gamla lägenhet, Seema ska vara kaxig singel, och Miranda… ska göra bort sig i grupp och ha en sambo som inte vill ha sex, typ? I det här avsnittet tar Che för andra gången den här säsongen ett telefonsamtal medan de har kn.., men sen liksom fortsätter Miranda “hålla på” medan hen pratar i telefon, vilket verkligen är sååååå äkta nåt sånt folk gör på tv när de är “gulliga” men som i verkligheten typ hade fått en att ringa polisen.
Efter ett AA-möte närmar sig en tatuerad kvinna Miranda och säger något som 100% måste vara skrivet av en Chat-GPT: “I have not seen a pair of virgin arms like yours in, like, forever.” Sedan frågar hon Miranda om hon vill följa med och “clean the beach” på fredag, Miranda frågar “With like an environmental group?”, och kvinnan svarar: “One of my many, yeah.” Aaaahhhhaahahahhahaa. Jag älskar henne!
På dagen för the beach cleaning – där, som flera personer redan har påpekat, de främst verkar städa bort… sjögräs? – lämnar den här kvinnan dock Miranda i sticket med de andra aktivisterna efter att hennes barns skola har ringt upp henne: “There was some micro-aggression over a Squishmallow”, säger hon, och jag känner mig lite fundersam över språkbruket här! En mikroaggression är ju en typ av subtil kränkning, till exempel att konsekvent uttala någons namn fel, men kvinnan på stranden verkar använda det mer i bemärkelsen typ… “en liten aggression” – eller? Jag vet för lite om Squishmallows för att förstå sammanhanget här. Man skulle ju kunna tänka sig att det är hon, alltså karaktären, som använder ordet på fel sätt – det skulle väl passa in i karaktäriseringen av henne som en lite så aloof flummare – men det här att “skolan har ringt” får mig att tro att det snarare är vajj i manus? Hela grejen med mikroaggressioner är ju att de väldigt sällan leder till den typen av reaktioner.
Och det här är också rätt quintessential AJLT: den vill liksom gärna “ta ett grepp” om, till exempel, rasism – LTW:s man blir utsatt för diskriminering av taxichaufför – men den bottnar liksom inte riktigt, och kan inte heller låta bli att göra såna Kalle Anka-storylines som att Tony Danza – känd från Elton Johns hit “Tony Danza” – har skrupler kring att spela Che Diaz mexikanska pappa.
Men nu går jag händelserna i förväg; detta samtal utspelar sig på en middag som Miranda missar, eftersom hon tappar sin telefon på stranden. Jag bara fortsätter att gå baklänges här: på stranden pratar hon i telefon med Nya, som rensar lägenheten på saker som tillhör Andre, bland annat en lampa han köpte på Tokyos flygplats 1999. Här hade jag gärna sett att manuset förtydligade om 1999 var ett år de var ihop eller inte, samt hur gammal han var då…?
Nya har hur som helst fått nog av AR efter att han svarade helt otroligt märkligt på hennes fråga om han knallat jam-tjejen på motellet från förra avsnittet – “Nothing happened! Yet.” – och sen föreslår han att de ska skaffa barn med hjälp av en surrogat. Jag fortsätter att känna mig helt utbränd av exakt allt som har med Nya och AR:s relation att göra. Av hennes samtal med Miranda framgår det att de har försökt få barn “i två år”, vilket väl egentligen är ganska kort tid, och återigen verkligen… svårt att hacka i sig omständigheten att två personer som av context clues att döma verkar närma sig femtio skulle ha ens kommit på tanken om barn så pass nyligen. (En helt annan sak: eftersom Nya hittills har skildrats som en person som inte direkt verkar brinna av längtan efter att vara gravid förstår jag hennes surro-motstånd som politiskt motiverat, vilket ändå känns lite spännande i en sån här amerikansk mainstream-kontext!?)
Den här scenen med Nya gjorde mig också uppmärksam på att så mycket av AJLT utspelar sig under telefonsamtal! Det här bidrar nog till seriens övergripande kuslighet – en tredje egenskap som är quintessential AJLT! – nämligen att så otroligt många scener är typ klipp mellan två ensamma människor i ett rum som står och skriker ut repliker.
Å andra sidan var också scenerna på second hand-affären med Charlotte och Carrie – som ändå hade något slags liten fläkt av SATC! – ganska kusliga. De pågick alldeles för länge, och hela premissen är... alltså, Lily säljer sina kläder på second hand för att ha råd med någon musik-grej, vilket gör Charlotte komplett galen, och hon försöker på något invecklat vis få second hand-affären att ge tillbaks kläderna, och det enda man kan tänka är ju typ…? Köp dem bara om det är så viktigt, din rika kärring?
Sedan sjunger Lily en sång. Jag är tyvärr så fruktansvärt ointresserad av barnens förehavanden!! Jag vill att det här ska vara en serie om vuxna kvinnor! Och Anthony! Jag skrattade än en gång högt åt en av hans repliker – “Yes, oddly feminine for a man’s ring. Who’s it for, one of the Sssssopranosss?” – inte för att den egentligen är särskilt rolig, men jag har liksom en sån extremt sweet spot för Mario Cantone och tycker att hans line readings alltid är så underbara. Eftersom min personlighet i tonåren var “100 år gammal bög” brukade jag kolla väldigt mycket på Judy Garland-imitationerna han gjorde i sin standup och de är verkligen helt otroliga.
Eftersom Miranda har tappat sin telefon kan hon inte boka en Uber, så hon blir tvungen att be ett par surfare om att få låna en telefon (den här scenen tyckte jag var ganska liksom… lågmält kul!) för att kunna ringa Carrie och be om Ches nummer för att sedan be Che fixa med hennes hemresa. Che ringer och ber sin exman skjutsa Miranda. Aj aj! Eller nej, tekniskt sett en man hen fortfarande är gift med! Det är otroligt speciellt att inte liksom… briefa det här alls. Lite senare på kvällen möts de vid uteplatsen där Miranda säger – med en sån… röst som är en acting tic jag inte riktigt älskar hos Cynthia Nixon – “I don’t know your number.”
Det här verkar för mig som en underlig sak att haka upp sig på!! Det ENDA nummer jag personligen kan utantill är det till min bästa vän i tonåren, eftersom jag på den tiden faktiskt slog numret och inte bara klickade fram det, men in this day and age är det väl inte riktigt ett kvitto på närhet att kunna någons nummer? Men jag antar att den där grejen är en surrogat – Andre: nice ;) – för en massa andra, större problem som Miranda för närvarande har med Che, till exempel att hen har helt fullt upp med sitt eget liv och sin karriär samt fortfarande tekniskt sett är gift. När Miranda senare i samtalet kommer till detta är Che så… ha ha ! Ja! Ja vi är såna dumma slackers så vi skilde oss aldrig ordentligt – sen börjar hen prata om sig själv. Allt detta är verkligen helt otroligt mycket red flag!
Avsnittet klingar ut på en “and just like that…” som fick mig att skrika och tjuta högt: “And just like that, I freed up my entire week.” Hahahahahhahahahaaa. Det är verkligen sånt här som gör Carrie – precis som M3GAN och Lydia Tár – till a gay icon. Vi får se vad hon har för jobb nästa vecka!
Lösa tankar:
Nu måste det väl ändå vara slutgiltigt slut med Tony Prada? Ingen Toussaint i detta avsnitt, dock.
Bland kläderna och accessoarerna Lily inte sålde till second hand-affären: cupcake-väskan där hon gömde Carries mobiltelefon på bröllopet i första filmen! Undrar vad hon har där i nu? Bigs aska?
Jag typ älskar BD, Ches manusförfattare……..
Underbart att Miranda på stranden hade på sin en sån hommage till fiskarhatt-looken i SATC S2A14.