And Just Like That, S1A10: Seeing the Light

Finalen av And Just Like Thats första säsong heter passande nog “Seeing the Light”. Men innan gryningen är natten som mörkast! Avsnittet börjar därför med en scen från poddstudion där Jackie och Che försöker bräcka varandra i dråpliga göra slut-historier. Båda är ganska milda – Ches är bara rakt upp och ner “en tjej gjorde slut med mig fastän hon var snäll.” Visserligen på FaceTime, men borde inte det anses rätt galant i dagens klimat? Det skvallrar ändå om en viss ambitionsnivå att ringa ett telefonsamtal, med kameran påslagen och allt, i stället för att bara simma ur bild. Simmar in i bild gör däremot Carrie, som här har ett guldläge att berätta om den gången hon blev dumpad av Berger med orden “I’m Sorry, I Can’t, Don’t Hate Me” nedkrafsade på en post it-lapp.

Men nej! “My husband died”, säger hon i stället, och fortsätter: “Death. The ultimate breakup.”

Det… aaah. Nej. Jag ska säga det redan nu: swisha ett valfritt skadestånd till 0769410755 om ni har läst och uppskattat det här nyhetsbrevet! Jag är, för att citera Johanna Nordström, trutt.

Nu tar vi nya tag: Det är jättekonstigt att tänka på det som att man “blir dumpad” om ens partner dör! För det första har ju Carrie så himla många andra roliga historier på det här temat – om jag vore hon hade jag nog flipped the script och berättat om när jag, alltså i det här scenariot Carrie Bradshaw (välkommen till min psykos), var idioten. Till exempel: en gång gjorde jag slut med en kille genom att lämna honom ensam på en fest efter att ha lekt snurra flaskan med Alanis Morisette. För det andra, och more importantly för kontexten att det här samtalet äger rum inom ramen för en lättsam podcast, finns det ju ingenstans för snacket att ta vägen efter att någon börjat prata om döden? Carrie försöker genomföra en segue genom att be sexiga producenten, som tydligen heter “Franklin”, att koppla in ett samtal, och han säger att de inte har några samtal väntande. Hahaha. Jag håller på att få en stroke!

I nästa scen pratar Carrie med Bigs aska, som fortfarande ligger i en låda i hennes garderob. Hon ska på dejt med läraren Peter. Igen! Det här är en situation som får minskande avkastning för varje gång den upprepas. Första gången var det en ändå helt okej setup för SJP att göra det hon gör allra bäst, det vill säga fysisk humor. Andra gången var det ett onödigt tidskrävande sätt att berätta för oss att Carrie inte är redo att kasta sig ut på köttmarknaden riktigt än. Det var i förra avsnittet, och för oss tittare har ju ingenting riktigt hänt sedan dess som skulle kunna förklara varför hon nu ger honom ett försök till.

Vi får dessutom fortfarande inte se dem faktiskt… dejta, och för varje gång Peter får lite generiskt charmig men i grund och botten innehållslös dialog framstår han som allt mer kulissartad, faktiskt på ungefär samma sätt som Big som karaktär bara blev tommare och tommare för varje gång han dök upp. När han introducerades i serien var han en skiss, en hägring av associationer, men ändå en skiss som lät en fantisera om att han bakom den attraktiva ytan var en spännande lök. Det finns en tidsgräns för hur länge man kan upprätthålla den sortens överenskommelse med publiken, tror jag. Och till och med Carrie verkar ha tröttnat på Peter när hon ringer Seema, som tagit in på hotell med Prada-Tony, för att recensera dejten. Sammanfattningsvis: trevligt, men no zsa zsa zsu detected, och Peters AJLT-karriär är härmed avslutad.

Vad nu? Carries läslampa blinkar mystiskt! Detta ger upphov till en old school brunchdiskussion med Charlotte och Miranda. Försöker Big kommunicera genom lampan? Charlotte tror inte att han skulle komma hela vägen “från himlen” för att tråka henne för en godnattkyss. “Heaven? Seriously?”, säger Miranda, och jag var, när jag såg avsnittet, helt övertygad om att hon skulle börja argumentera för att Big antagligen snarare är i helvetet. Hon väljer istället en annan djupt empatistörd rutt som är att, på ett otroligt så… nykläckt tolvårig ateist-vis, börja tjafsa om att himlen inte finns. Varför är de här personerna fortfarande vänner med varandra? Det här är seriöst en sak som Miranda säger högt i det här samtalet: “I can’t disprove the existence of the Easter bunny.” Sedan byter hon samtalsämne! Che har bjudit in henne för att träffa familjen på fredag. Charlottes telefon plingar till och hon SKRIKER för full hals: “Hallelujah! The trans rabbi is in!”

Carrie smsar lite med “Samantha Jones”. Frågetecken finnes kring den här relationen! En helt snabb googling bekräftar även för den optimistiskt lagda att det är absolut uteslutet att Kim Cattrall kommer att befatta sig med the Sex and the City Cinematic Universe igen, så efter förklaringen “hon flyttade och vi hörs aldrig längre” i första avsnittet hade man liksom inte behövt underhålla den här tråden alls. Och den initiala beskrivningen av relationen som väldigt sårig och infekterad går liksom stick i stäv med den här av allt att döma väldigt trevliga, normala och alerta smskontakten?

Anthony har börjat baka surdegs-challah och beter sig som om detta, år 2022, är någonting fullständigt revolutionerande. Rabbinen Jen, som spelas av Hari Nef – min kandidat till att få gratis smycken av grannen Lisette, som har fått ledigt det här avsnittet – avslöjar att Rock inte är tillräckligt förberedd inför sin they mitzvah, som de fortfarande kallar det! Det här leder till att Anthony håller ett strängt brandtal för Rock, och än en gång yttrar avsnittets enda lite roliga replik: “You’d never think theatre camp is a hotbed for homophobia!”

Miranda anländer till baren där Che har stämt till familjemöte. Che kallar henne tyvärr fortfarande för Rambo och presenterar henne sedan för sin farmor och mormor, som båda är i livet trots att Sara Ramirez är 46 år gammal. “Mucho gusto!” säger Miranda. Sedan intar Che scenen, där något äger rum… som fick en ordsmed jag känner att skicka följande DM:

Ja. Hur säger man det här på ett normalt sätt? Det gör man inte. Men okej: Che framför en sång som är så lik “Boobs in California” att det nästan måste vara en avsiktlig referens. Det är, förstår jag sedan, Beach Boys “California Girls” som framförs i ett slags lesbiskt umpa bumpa-arrangemang. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Miranda är åtminstone lika förvirrad som jag inför varför Che har valt ett så ovanligt sätt att berätta att hen ska flytta till Los Angeles och spela in en pilot. Kanske var det detta hen menade när hen sa “I can’t give you anything traditional?” Eller vad menade hen annars? Det här är också en tråd som hänger lite löst för mig.

När Che och Miranda pratar efter showen förklarar Che att allt har “gått så snabbt” med piloten, annars skulle hen ha berättat det för Miranda tidigare, och Miranda påpekar nyktert att Che ju hade tid att boka ett band och öva in en sång, så varför… ja. Che svarar: “What can I say, I’m a fucking narcissist!”. För att citera Velma Rudin, författare till ”In-to-me-see": I hear that! Che sätter verkligen något slags rekord i red flag-beteende i den här scenen – jag vet inte om det här är snipigt av mig (jo, jag vet visst, men…), men det är nåt med att hen tar inte en utan två shots innan sitt framträdande. Jag känner mig helt gaslightad av manuset! Det väcker liksom en massa misstänksamhet mot Che som inte tar vägen någonstans. Efter att ha svamlat lite om Tony Danza säger Che att hen vill att Miranda ska följa med till LA.

Här kan vi ta en liten paus och begrunda: vad är det egentligen som står på spel i den här situationen?? Scenariot är en nästan exakt replik på när Petrovsky bad Carrie att följa med till Paris i säsong 6, en scen som fick sin laddning av att hon liksom “alltid” hade drömt om att få den frågan, fast av en annan person och vid en annan tidpunkt – och sekunden efter att han säger att han ska flytta till Paris, innan han ber henne att följa med, hinner man leva sig in i hur hon tänker att nu händer det igen, nu blir jag lämnad igen. I Che och Mirandas fall så… tänker och känner man lite andra saker. Jag översköljdes av genuin lättnad i det ögonblick då det verkade som om det här var slutet för Chirandas kärlekshistoria, som fortfarande verkar märkligt ytlig. Och kanske i ännu högre grad en känsla av lättnad inför “berättelsen”: att nu kommer twisten, nu kommer förklaringen till att Che ignorerar ett DM i tre månader och insisterar på att hen inte vill ha en “traditionell” relation – men i stället så bara. Löser sig allt? Utan att man typ för en sekund har hunnit oroa sig för att det inte ska göra det?

Hela den här säsongen har man liksom inte lyckats bestämma sig för vad kroken är med Miranda och Che, vad som är spänningen eller problemet eller konflikten mellan dem. Först var det att Miranda var “straight”, alkad och olycklig. Sen var det att Miranda var gift. Sen var det att Che var “otraditionell”, antar jag, ett påstående som dock helt saknar substans eftersom hen verkar väldigt sugen på att leva monogamt med Miranda, presentera sin familj för henne och flytta med henne till andra sidan landet – och varje fnurra på tråden reds ut, slarvigt, så fort den introducerats. Det är, på ett märkligt sätt, alldeles för rörigt och inte rörigt nog på samma gång.

Vad som rent konkret står på spel är tydligen en praktikplats på Human Rights Watch, och det leder till nästa stora frågetecken i Mirandas storyline den här säsongen: om hennes utbildning i “mänskliga rättigheter” bara var ett sätt att introducera Nya som karaktär, varför var den ens där från början? Miranda är ju jurist med typ trettio års erfarenhet, om hon vill börja jobba med hemlösa är det literally bara att byta jobb. Hon och Nya hade kunnat träffas där istället. Men nu framstår ju allt ståhej med universitetet som helt meningslöst, och Mirandas sociala engagemang bekräftas som exakt så flimsy som det verkade vara redan från första början, vilket jag inte är 100% övertygad om är meningen.

Nyas närvaro i det här avsnittet är också underlig. Hon tar det med astronomiskt jämnmod att Miranda ska flytta för kärleken trots att hon tydligen har dragit i några trådar för att fixa praktikplatsen (till en 55-årig vit ciskvinna med mer än ett kvartssekels yrkeserfarenhet – det är omöjligt att föreställa sig att det inte fanns någon annan student med både större begåvning och större behov av den här typen av engagemang från professorn), och är mest ledsen att de inte kommer kunna umgås nu när AR har åkt på turné. Okej, det här är ju ytterligare en nyans av att Nya har hållit på och donat med Mirandas praktikplats: är det verkligen lämpligt att göra det när de är såhär pass goda vänner?

Det var tydligen tänkt från början att Nya skulle vara Mirandas love interest den här säsongen, men Cynthia Nixon opponerade sig mot att storyn skulle vara att två kvinnor i straighta äktenskap blev kära. Och det kan jag väl på sätt och vis hålla med om är lite klyschigt! Men en väldigt enkel lösning på det problemet hade ju varit att till exempel… bara göra Nya lesbisk? Hon har ju helt lesbiska problem? IVF med partnern Andrea Rashida? Ibland får skaparna av den här serien det att låta som om de typ hålls gisslan av högre makter.

Seema gör sin sista appearance i det här avsnittet med ytterligare ett telefonsamtal om Zed, FKA Prada-Tony. “I think I like him!”, säger hon, “and not just because he’s great in bed and we both smoke Dunhill’s.” Okej! Men det börjar brinna i knutarna för att Seema ska få en lite mer utvecklad personlighet än “singel och rökare”, tycker jag? Se: ovan kommentar om Big. Jag vill verkligen att hon ska vara en lök! Den här gången är det Carrie som avslutar samtalet eftersom hon ska äta lunch med Bigs bror, som frågar: “Where’s John?”. AJLT älskar verkligen den här typen av humor à la den bokstavlige läkaren i Arrested Development, som när de sa till Bitsy von Muffling i första avsnittet att Samantha är “no longer with us.” Brodern menar alltså: var är Johns/Bigs kvarlevor? – ett konstigt sätt att ställa den frågan på! Efter lunch går Carrie och hämtar läslampan som hon lagat. Om den fortfarande blinkar nu måste det vara Big som spökar! Men innan vi får reda på hur det ligger till med den saken ska Carrie gå på fest hos poddkollegan Jackie. Festen visar sig vara ett bröllop, och vigselförrättaren säger: “You can now kiss each other, or do whatever will get the most likes on Instagram.” Ungdomen av idag, am I right! Jag vill nu än en gång påminna om att Bobby Lee, som spelar Jackie, är 50 år.

Sexige producenten Franklin är också på festen, och han pitchar en ny podd för Carrie där hon svarar folk som ringer in med sina problem. Jag fattar att det börjar bli lite tröttsamt att jag alltid kommer med massa förslag om hur man skulle kunna förbättra manuset på olika sätt, men en idé jag fick här är att hon kanske skulle kunna flytta till Seattle i nästa säsong och sända podden därifrån? Kanske flytta ihop med sin åldrade pappa som nyligen gått i pension från poliskåren?

Carrie drömmer en dröm:

… och när hon vaknar vet hon precis var hon ska göra av Bigs aska: hon ska dumpa den från Pont des Arts, rätt ner i Seine! Bara en amerikan hade kunnat komma på något så snuskigt. Seine är liksom rakt av en flytande soptipp? Och fastän vattenkvaliteten inte direkt är… hälsokällan i Bergslagen är det givetvis olagligt att göra sig av med mänskliga kvarlevor helt random i floden. När vi ändå är igång ligger det nära till hands att göra narr av det här oerhört tacky och opersonliga valet av bro – det är den där en massa Erasmus-filurer och smekmånadspar brukar sätta fast hänglås – men å andra sidan är ju den här genren av klyschig romantik verkligen Bigs grej. Vi minns alla den oerhörda scenen där Charlotte läser högt ur bröllopssidorna efter att han och Natasha gift sig:

CHARLOTTE:

As she walked down the aisle, a saxophone played "When a Man Loves a Woman". Well, that's tacky!

CARRIE:
No, that's Big.

Snyft!

Nästa dag, på Rocks they mitzva, bjuder Carrie in Charlotte och Miranda till Paris. Hon har redan bokat flygbiljetter och hotellrum! Charlotte accepterar entusiastiskt inbjudan och Miranda säger att hon måste kolla kalendern för att få ihop det med sin mycket snart stundande LA-flytt. Kvack!, säger Carrie – vadå LA? Det är verkligen förbluffande att Carrie och Che pratar såhär pass lite om att Che är ihop med en av Carries äldsta vänner. Carries reaktion på Miranda i den här scenen är i allmänhet speciell. Alltså: hon kommer till sina vänner – två personer som har egna liv samt även barn – med redan bokade flygbiljetter till en resa som såvitt jag förstår ska äga rum bara dagar senare. Den ena säger: jag vill gärna åka, men jag måste fixa lite logistik först! Och Carrie börjar då… sura om att det är en för lång flight mellan LA och Paris? Dra tillbaka inbjudan?

Efter att hon försvunnit iväg på toa följer Miranda efter och berättar att hon har dubbelkollat datumen och visst kan åka till både LA och Paris, och genom den här dialogen får vi också reda på att Ches pilot ska spelas in inför livepublik. Va? Varför är det en multicam-sitcom? I herrens år 2022? Är det på väg tillbaka? Skitsamma! Vi hinner inte gå in på det. För nu är det dags för Sarah Jessica Parker och Cynthia Nixon att spela charader! Ledtråden är: Petrovsky/Paris-bråket från säsong 6, men den här gången är det Miranda som är den romantiska hjältinnan! “What are you going to do in LA all day?”, säger Carrie, “sit in an audience and laugh?” – en helt otroligt slapp version av Mirandas betydligt roligare “What are you gonna do over there without your job? Eat croissant?”

Men det finns ändå något slags stoff här, ju, och detta är möjligen den enda tidpunkten där det hade verkat logiskt att dra in Samantha – tydligen innebar ju hennes flytt till London faktiskt mer eller mindre att de slutade vara vänner, och kanske är det vad det här egentligen handlar om? I själva verket känns det som om hela säsongen, med facit i hand, har handlat om hur de här personerna glider ifrån varandra och in i nya vänskaper. Av den här scenen framgår ju till exempel att Miranda berättade om flytten för Nya innan hon berättade om den för varken Carrie eller Charlotte. Carrie ringer Seema för att prata om sin ljumna dejt, Charlotte verkar för det mesta vända sig till LTW och Anthony med sina problem. Men samtalet utvecklas i en lite grumligare riktning där Carrie bland annat säger “If you want to go to LA, go to LA! Why do you care what anyone thinks?”, och Miranda svarar “Because you’re not anyone, you’re you!” Men vänta, jag trodde det här bråket handlade om huruvida Carrie vill att Miranda ska följa med till Paris eller inte, inte om huruvida Miranda ska åka till LA?

Deras diskussion avbryts av att rabbinen Jen inte vet hur handduksmaskinen fungerar, och en vuxen-bat mitzva senare har konflikten blivit löst utanför bild: de bestämmer att Miranda inte ska följa med till Paris, fastän hon verkade ha hittat datum och allt, och därmed blir Charlotte också av-inbjuden till resan. Gud. Jag hoppas att nästa säsong börjar med att Charlotte, efter att i åratal ha blivit behandlad som en vänligt sinnad papperskorg av sina närmsta vänner, har sagt upp kontakten med dem och börjat i terapi.

Men nu har jag hoppat lite i avsnittets kronologi, och vi måste gå tillbaka några minuter, till Rocks skenande livskris: hen ställer in sin egen b’nai mitzva med hänvisning till att hen “inte tror på något”. Harry försöker muta Rock med en Apple Watch, som lär kosta en bråkdel av vad det här evenemanget måste ha gått loss på, men Rock är obeveklig:

Nej, men såhär säger Rock: “I don’t want to be labelled as anything. Not as a girl or boy, non-binary, a Jew, Christian, Muslim, or even a New Yorker.” Det här låter ju som en depression? Sök hjälp omedelbart?

Några dagar senare har Miranda tagit på sig en ny skräckful peruk, den här gången i rött, och Carrie har åkt till Paris med Bigs aska i Eiffeltornsväskan hon tydligen bar första gången i filmen från 2008. En morbid iakttagelse är att hon måste ha gett lite av askan till Bigs bror att lägga i den där familjegraven, för det hon slänger i floden är typ… max en arm. En fråga jag har är varför hon inte la askan i en Judith Lieberman-väska! Men, men. Efter cirka tre sekunders andakt tar Carrie upp telefonen för att smsa Samantha, som befinner sig blott en EuroStar-resa bort, och frågar om hon vill ta en drink. Jag inser plötsligt vad Carries och Samanthas sms-konversationer påminner mig om: minns ni för några år sen när det liksom var en grej att man skulle få terapi i en chattsimulator av typ en AI-pingvin? No? Det gör i alla fall jag!

Eftersom KC, återigen, inte vill ta i något som Michael Patrick King rört vid med tång, får vi inte se Carrie och Samantha ses på en Cosmopolitan – istället klipper det direkt till poddstudion, där Carrie säger några floskler om att livet är fullt av mysterier och sedan citerar den stora filosofen Natasha Bedingfield: “The future is… unwritten.” Sedan tittar hon rakt in i kameran och säger – och det här hade, trots allt annat som hänt i den här säsongen, varit ett perfekt slut – “I’m Carrie Bradshaw, and this. Is Sex and the City.”

I stället fortsätter avsnittet i typ en halv minut till med att hon och sexige producenten Franklin kastar sig över varandra i hissen. “And just like that…”, klingar voiceovern ut, utan att meningen avslutas.

Och det är väl på sitt sätt också ett perfekt sätt att sätta punkt för den här säsongen: med en mening som, likt så många av dess storylines, får hänga i luften. Vilken resa vi har haft, kära ni! Jag vill tillägna detta nyhetsbrev till Peloton, sekreteraren Gloria, Susan Sharon, Isaac Cole Powell, Natasha, Snapple, hunden Richard Burton, och mest av allt: till er, mina arma medberoende läsare.