And Just Like That, S2A1: Met Cute
This is a lot of work for something that I don’t even know if I’m philosophically or spiritually into
Första avsnittet av andra säsongen av And Just Like That öppnar med en Åhléns-cover av Elton Johns låt “Tiny Dancer”. Jag är nästan 100% säker på att det finns en sitcom som gjort skämtet att någon tror att texten går “hold me closer, Tony Danza”. Det här är foreshadowing!
Ett raj raj-montage där Carrie, LTW, Charlotte, Seema och Miranda i tur och ordning överraskar sina partners i en sexig slip följer. Seemas personlighet är fortfarande “rökare”. Che hänger vid poolen och det är filmat ur en vinkel som påminner så mycket om kloakscenen i “It” att det måste vara avsiktligt. Nya är singel men har ett inramat fotografi av sig själv och sitt ex framme på soffbordet. Jag vill att vi alla skänker en tanke åt Kristin Davis och Cynthia Nixon (och Kim Cattrall) (RIP)(?) som i alla dessa år tappert har visat brösten på tv!
I Brock Colyars helt underbara intervju med Sara Ramirez citerades en av seriens manusförfattare, Samantha Irby, som sa att “one of the least-charitable takes is that we’re not in on some of the jokes the internet is making”, men det här sexiga introt känns ändå lite som en kompensation för första säsongens skildring av människor över 50 som döende i hög ålder. Steve, praktiskt taget blind, döv och stum? Den i princip enda minnesvärda sexscenen utspelade sig medan Carrie låg och pissade ner sig i rummet intill, halt och lytt? Men nu är det säsong 2!
Sedan tre veckor dejtar Carrie podcast-producenten Franklyn med y, som tittar på ett matlagningsprogram med en ganska intensiv innuendo-voice over: “All you need is salt and pepper, because a great piece of meat like this…” Jag har en mängd känslor inför den scen som utspelar sig sedan, och mest kraftfull är väl tyvärr den av att jag har en pinne i röven, men: jag har så svårt att förstå situationen som är att de nyss har vaknat (efter att ha kn.. hela natten?) och Franklyn börjar titta på ett matlagningsprogram… på datorn? Datorn är också av någon anledning det Carrie senare använder för att ta tiden när hon försöker pochera ett ägg, men den typen av obegripliga detaljer är ändå varför jag älskar (eller vad man ska kalla det) And Just Like That.
Franklyn hinner tyvärr inte äta frukost – kanske hade det gått att “klämma in” om han inte börjat dagen med en video om hur man saltar biff, men vem är jag att lägga mig i andras morgonrutiner – däremot hinner han träffa Charlotte, som blir mer lik Charlize Therons karaktär i Arrested Development för varje år som går. Charlotte har dykt upp oannonserad på vad jag förstår är morgonen, och Carrie vet inte varför. De kommande tio minuterna satt jag och väntade på att hon skulle avslöja sitt ärende, men sen bara… får man aldrig reda på varför hon är där. Hahahaha. Va? Nåväl. Låt oss sammanfatta vad som händer härnäst:
LTW har mycket att göra!
Nya och Andre Rashad har inte gjort slut, men hon beskriver honom som “estranged” och “on tour”. Det yras än en gång om att dela cacio e pepe. Nya har ett problem som i min värld känns så fullständigt påhittat, nämligen att hon tycker att det känns stelt att gå ensam till restauranger där personalen känner igen henne, eftersom de kommer tro att hon och AR har gjort slut. Nu är jag här med min pinne i röven igen! Men det här är ett så typiskt problem med AJLT:s manus – det känns liksom inte som om någon “känner” karaktärerna, så inga detaljer spelar någonsin riktigt någon roll! Alltså, informationen som kommer fram i den här dialogen är ju att Nya 1) i princip inte har något socialt sammanhang utanför sin kärleksrelation och 2) är neurotisk på nivån att hon inte klarar av att svara “nä, han är på turné!” när servitören på hennes stammiskrog frågar var hennes kille håller hus – men jag har en känsla av att hon kommer byta personlighet så fort det behövs för en annan setup.
När Miranda föreslår att Nya ska testa att gå till ett ställe där ingen känner henne och AR svarar hon “Will the B train take me to 1996?”, det senaste året – om jag tolkar den repliken rätt – som de inte var ihop…
… och jag bara… nu ska vi se här… redan förra säsongen etablerades det ju att varken Karen Pittman (född 1976) eller Leroy McClain (född 1994) verkar vara lika gamla som personerna de spelar i AJLT, men låt mig ändå. Ja. Nu när vi är här. 1996! Det är så länge sedan. Det är alltså 27 år sedan! Ska dessa människor alltså ha varit ihop i TJUGO SJU år? Hur gamla var de år 1996? Karen Pittman var ju faktiskt 20 då, men Nya var nog inte det, eftersom hon nyligen försökte bli gravid. Förra säsongen sa hon faktiskt vid ett tillfälle att hon och AR varit ihop i 15 år, men vad gjorde hon då mellan 1996 och 2006? Var kommer “1996” ifrån? Är det här en sån grej som att jag tror att 2018 är “två år sedan”?
Miranda är djupt inne i cringe-fasen av att komma ut, och jag befarar att den i just hennes fall är kronisk. Kommer ni ihåg avsnittet där de åker till Hamptons och Charlotte ljuger om sin ålder för en kille som senare ger henne flatlöss? (Varför frågar jag ens?) Vid ett tillfälle härmar Miranda den här killen Charlotte dejtar och säger “awesome!” med sån liksom ihärdig nörd-intonation, och hon pratar exakt som honom nu!
Che provar en kavaj som är helt sjukt sesam och säger att den är lite väl “Hey America, I’m non-binary!”, en praktiskt taget ordagrann replik från hens Netflix special “Nanette”. Stylisterna insisterar på att hen ska ha sesam-kavajen i tv, men Che är så… I’m not a regular non-bino, I’m a cool non-bino! (kontext: en gång såg jag en tweet som löd “Have Australians started calling non-binary people ‘non-bino’ yet?”, och jag tänker på den minst en gång i veckan.)
BD, manusförfattaren till Ches sitcom – “Che pasa” – har kostym och en blå strimma i håret. Det finns något… uppfriskande elakt i att de rakt av har skrivit in en typ töntig queer person för att få Che att verka cool. Om det är något som verkligen förenar the queer community – och det bästa beviset på det är väl responsen på Che efter förra säsongen – är det att tycka att andra queers är töntiga. (BD spelas av Abby McEnany, som skrev och spelade i en tv-serie som heter Work in Progress!)
Miranda är med om en dråplig scen i en sån floating-tank och jag måste utgå från att detta är en hommage till scenen i Sarah Smith Ogunbonas roman “Globus” där huvudpersonen går på floating med en flygvärdinnekollega. Jag tyckte att den här scenen var lite kul!
Avsnittets ram är att hela gänget ska gå på Met-galan, och jag har som vanligt lite svårt att förstå dels varför de måste vara så JÄVLA rika, dels att förstå ekonomin inom gruppen. Jag köper att Seema är rik, eftersom hon verkar vara typ kvinnliga Fredrik Eklund, och Carrie har ju arvet efter Big och förhoppningsvis något slags skadestånd från Peloton. Men dokumentärfilmaren/trebarnsmamman LTW och hennes kåtbock till man? Eller Charlotte och Harry? Charlotte sitter ju i Mets styrelse, vilket i verkligheten skulle innebära att hon och Harry donerar i runda slängar 10 miljoner dollar årligen, och jag har svårt att förstå hur det funkar om det inte rör sig om något slags Jen Shah-situation.
Meanwhile at KACL (780 AM) spelar Carrie in sin relationsrådgivningspodcast, och hon är… inte direkt Esther Perel. En lyssnarfråga som ställs lyder: “I’m seeing this guy and we’re having great sex, but it’s casual so far. How do I know if he’d be open to taking it to more of a relationship place?” Det är en väldigt ospecifikt formulerad fråga, men hennes svar är om möjligt ännu mer svepande och oinspirerat: hon säger “Relationship Place is a great place for a restaurant” (nej), och sen typ: om han är det kommer du märka det! Next! Det är lite synd att podcasten har så himla lite flair, tycker jag – det finns väl mycket man kan säga om Carrie som poet/prosaist, men jag fick alltid intrycket att hennes kolumn var underhållande.
Carrie vill hur som helst inte boka bord på Relationship Place med Franklyn; någon som väldigt gärna vill det är Miranda, som har fått en strap-on av Che (Samantha walked so they could run…) och oroar sig för att deras relation bara handlar om sex. Följande replik yttras: “Hey! What happened to penis-palooza!”, så på sätt och vis förstår jag henne, men jag känner mig ganska färdig med den här typen av intrig.
I scenen där Miranda håller på med sin strap-on säger hon också “This is a lot of work for something that I don’t even know if I’m philosophically or spiritually into”, och min känsla är att det här är exakt hur Cynthia Nixon pratar i det civila. Jag inser också att det på ett nästan kusligt vis sammanfattar mina känslor inför att skriva den här texten.
Charlotte har dubbelbokat sig till Met-galan: Anthony skulle egentligen ha följt med henne, men Harry trodde att han var hennes +1 och har redan köpt en hög hatt. Hon förklarar läget för Anthony på lunch med Seema och Carrie, och Anthony säger två saker jag skrattade åt: “So? I had Lyme disease for five months. Did I throw you from a speeding car?” och, när Charlotte säger att hon inte kan välja sin bästa bögkompis som dejt framför sin äkta make: “Oh, okay. I didn’t know you were on the Supreme Court!” Men det löser sig! Seema missar galan eftersom hon ska äta lunch med Tony Prada och hans son.
Ett litet instick här, men vi har ju flera gånger fått anledning att begrunda queer temporalitet i AJLT:s universum, och det här avsnittet är inget undantag. Carrie har träffat Franklyn i tre veckor, vilket borde innebära att tre veckor har passerat i alla andras liv också. Så Seema och Tony Prada borde ha dejtat i max två månader, typ – är inte det ganska kort tid för att äta lunch med sonen, let alone när ens plan sedan innan var att gå på Met-galan? Det här avsnittet behandlar dessutom Met-galans +1-system som om det vore typ smygläsning av Aplace Magazine. (Deep cut!)
Borta i California uppträder Che med ett kallprat om att ingen promenerar i L.A. Lite senare, efter att ha tittat på en serie bilder där Brady av någon anledning har photoshoppat in sig själv och Luisa framför olika europeiska monument, konfronterar Miranda Che om att någonting är off. Che svarar på ett extremt dramatiskt sätt: I’m on a diet. Jag skrattade högt! Till min stora förvåning blev jag faktiskt rätt rörd av den här scenen – det är liksom något så fundamentalt pinsamt med att banta – men jag önskar kanske att den hade kunnat vara kvar i det roliga lite längre!
På Met-galans morgon öppnar Carrie dörren för cis-Jackie och Smoke, som ger henne en komplimang för hennes kimono, och Carrie berättar att hennes vän Stanford skickade den till henne från Japan. Aaaaaaaaaaaah. De gör verkligen den Weekend at Bernies-grejen med Stanford. Som alla vid det här laget vet ska ju däremot Samantha befrias från sin buktalardockestatus senare i säsongen eftersom Kim Cattrall nedlät sig att spela in en scen, förhoppningsvis för extremt mycket pengar – jag hoppas att hon hädanefter ska slippa be in a situation for even an hour – men tidigare i avsnittet förde ju Charlotte Samantha på tal, och jag tycker att det är så onödigt! Det är liksom loser behaviour att vara så till den milda grad upptagen av en gammal kompis man inte längre har kontakt med!
Eftersom ett annat av mina specialintressen, förutom Sex and the City, är Caroline Calloway – och jag kommer inte ens försöka förklara vem det är, ni som vet vet och ni som inte vet önskar jag ett fortsatt angenämt liv – läste jag tidigare idag Amelia Taits recension av hennes bok Scammer i New Statesman, och en grej som stod där fick mig att tänka på AJLT: “Herein lies the book’s central flaw – the narrowness of its scope, and its ambition.” Taits poäng är att Calloways besatthet av Natalie, hennes hämndbegär, gör henne till en sämre författare; det gör skrivandet defensivt, och det får henne att nöja sig med att skriva enbart för personer som inte behöver att hon förklarar vad som har väckt hämndbegäret – hon slösar bort den begåvning hon trots allt har på den här destruktiva fixeringen.
Och när Samantha nämns i AJLT får det för mig lite samma effekt! Det framstår som just en märklig fixering. Samma sak med arme Stanford: jag skulle tro att de flesta som tittar redan vet orsaken till att han inte är med längre, och de som inte vet det tror jag lite… skiter i honom?
Å andra sidan har ju den här serien en imponerande committment to homofobi, som när Carrie helt hipp som happ av-inbjuder Anthony till galan. Hahahahahahaa. Om AJLT vore lite mer som de senare säsongerna av L Word hade ett avsnitt längre fram säkert handlat om att Anthony får nog och publicerar en “La Côte Basque 1965”-style essä i Esquire.
Det pågår en massa crazy hijinks med Carries klänning och jag känner liksom att jag skiter i allt detta… på ett sätt. Ofta talas det ju om att en USP med Sex and the City är eskapismen, och det håller jag verkligen med om, men! Eskapismen är ju inte det här! Om jag vill se folk som går på Met-galan kan jag titta på bilder från Met-galan! Eskapismen är ju vibben när Charlotte målar naglarna i första avsnittet… drinkar i natten… taxibil… klackar… city! Det här stärker mig i min övertygelse om att den sanna arvtagaren eller uppföljaren till Sex and the City är RHONY, det vill säga precis som AJLT en serie om snygga, rika femtioåringar, men till skillnad från AJLT – som ju ofta är glossy på uncanny valley-nivå – är den ju seriöst messy!
I slutet av avsnittet löser sig Carries klänningskris genom att hon återvinner sin bröllopsklänning från första filmen, och den där typen av lore är jag personligen inte så intresserad av – det känns typ som att bevittna SJP:s Min stora dag, eller nåt? Det tar mig ur fiktionen! Å andra sidan är man ju i AJLT aldrig någonsin riktigt inne i fiktionen. Men för att bara pröva nu att “gå in i det”: jag undrar verkligen hur man, i en relation, återhämtar sig från att ha blivit utsatt för något så förnedrande som att bli lämnad vid altaret (i brist på bättre ord) under sitt väldigt offentliga bröllop. Det är väl vad många upplever som svårt med att bli bedragna, också – inte otroheten i sig, men att otroheten får en att se dum ut.
Kanske? Jag vet inte! Jag undrar om det här hade kunnat vara en fråga för Carrie Bradshaws hit podcast “Sex and the City”? I så fall hade det kunnat knyta an fint till avsnittets slutord: “And just like that, I repurposed my pain” – något även jag hoppas kunna göra de närmaste veckorna. Vi får se hur det går!
Lösa tankar:
Jag har nästan inte skrivit något alls om Nya i det här avsnittet, vilket delvis har att göra med att hon, bortsett från ett telefonsamtal med Miranda, inte har någon kontakt med de andra i gruppen. Det är lite av ett problem! Det känns som om hon är med i en helt egen serie, och den serien handlar tyvärr om en kvinna i oklar ålder som är konstigt intensivt arg på sin partner. Scenen där hon blir uppraggad på baren kändes dessutom typ som om den var regisserad av David Lynch: det är en man som kommer in i full karreta och börjar prata med henne som om de redan kände varandra. Han presenteras med namn, Toussaint, och min känsla är att han kommer att återkomma, men varje gång jag har trott det har jag haft fel!
På tal om killar: Seema dumpar Tony Prada i det här avsnittet, tror jag, efter att det har framkommit att han fortfarande bor hos sin exfru, och jag förstår det som att även Franklyn kommer simma ur bild ganska snart. Men… se ovan. AJLT är verkligen an enigma wrapped in a riddle.
I en scen pratar LTW om en sprinter van, vilket bekräftar mina misstankar om att Charlotte (minst) är involverad i något slags Jen Shah-affärer.