And Just Like That, S1A9: No Strings Attached

Innan vi kommer in på veckans avsnitt av And Just Like That vill jag dela med mig av ett mysterium. Det här har gäckat mig i veckor.

Jo: i juli 2021 kunde man läsa att Isaac Cole Powell, en skådespelare som tidigare varit med i Dear Evan Hansen samt en, misstänker jag, hårresande pjäs som heter “Nikola Tesla Drop The Beat”, skulle spela en återkommande roll i And Just Like That. Såhär skrev Deadline:

“Powell will portray George, a student at the famed Fashion Institute of Technology who is unconstrained by fashion/gender norms. He’s described as having a calm demeanor and self-processed energy beyond his young years.”

Playbill skrev också om castingen av Isaac Cole Powell, och nämnde i samma artikel de andra nya skådespelarna: Sara Ramirez, Cathy Ang, Sarita Choudhury, Cree Cicchino, Niall Cunningham, Nicole Ari Parker, Karen Pittman och Alexa Swinton, alltså Che, Lily, Seema, Luisa, Brady, LTW, Nya och Rock. Här är ytterligare en artikel om de nya karaktärerna där han listas som nummer 4, efter Che. Baserat på detta får man anta att “George” var en förhållandevis stor roll! Och jag kan svära på att det brukade stå på IMDb att han skulle vara med i 5-6 avsnitt, men idag, den 1 februari, står det att han bara är med i ett. Hans namn ligger längst ner, precis innan listan av personer som spelat exempelvis “Jogger”, “Bar Patron” och “Rally Goer”, och det står inte vem han spelar.

Det är inte OMÖJLIGT att det här är George:

Men beskrivningen ovan låter onödigt utförlig för en karaktär som bara är med i några sekunder och vars mest utmärkande egenskap är att ha en lustig hatt. Eftersom jag vid det här laget har galopperande psykisk ohälsa fortsatte jag mina efterforskningar och upptäckte att Isaac Cole Powell i en numera borttagen Instagrampost skrivit följande:

“Big big thanks to HBO and @justlikethatmax for inviting me into this legendary family. … Brace yourselves for some epic fashion…#andjustlikethat."

Men sedan dess har det varit knäpptyst, och det här driver mig till vansinne. Var är George? I skärselden tillsammans med Lynn Cameron och Enid Frick? Kanske kommer vi aldrig få veta. Men nu måste ni också undra.

Så! Nu har jag, likt Scheherazade, skjutit upp det oundvikliga länge nog. Förra veckans “bra?” avsnitt har tyvärr följts upp med “No Strings Attached”, som är – för att använda en teknisk kritikerterm – “dåligt”.

När avsnittet börjar har Miranda återvänt från sitt romcom-moment i Cleveland, en händelse som överhuvudtaget inte kommer att adresseras. Hur länge sedan var det? Tre månader? En vecka? Vem vet! Vi får i alla fall anta att det gick bra, för hon och Che verkar vara on good terms, men dit kommer vi strax. Först ses damerna för lunch och lite exposition: Carrie ska på en andra dejt med läraren från “Sex and the Widow”. Miranda ber Charlotte och Carrie om en tjänst: att komma och hjälpa till med Nyas härbärge som hon volontärar på. Carrie försöker mygla sig ur den här aktiviteten och Miranda säger “You can’t be the white lady who just writes a check.” Varför inte? Det är väl mycket bättre att Carrie, som relativt nyligen sålde en lägenhet för mellan 40 och 50 miljoner dollar, skriver en check istället för att åka och praoa som aktivist och måla en dörrkarm slarvigt?

Charlotte berättar apropå ingenting att hon inte får mens längre, detta enbart för att passa fram en callback senare i avsnittet till scenen i första filmen när hon sket på sig – här blöder hon istället ner sin vita overall under målardagen. Nu behöver jag inte nämna det här igen!

Grannen Lisette knackar på hos Carrie och ger henne en ring som hon ber Carrie att posta på Instagram. Försäljning gick nämligen upp när “Scarlett Johansson” postade om hennes smycken. Jag kan tydligen aldrig släppa någonting någonsin men Scarlett Johansson har inte Instagram, vad jag kan se, och även om hon hade haft det lurar jag på om det verkligen är en helt… spot on kändis för en typ lite tuff twentysomething smyckesdesigner att uppvakta? Borde det inte vara mer typ. Hari Nef? Barbie Ferreira? Nästa fråga! Har Lisette sett Carries Instagram? Gick inte den mer eller mindre explicit ut på att göra narr av ungdomar med konstiga kläder? Lisette säger också att hon “är besatt” av podden – ingen kommentar. Hon ger Carrie en komplimang för hennes vigselring och frågar om hon och hennes man har ett distansförhållande. Carrie säger: “He died.” Bloop!

Charlotte och Rock pluggar inför Rocks bat mitzva, eller, som Charlotte kallar det, “they mitzva”. Saken är den! Att det FINNS ett namn för detta – B mitzva eller b’nai mitzva – vilket Charlotte i egenskap av både högpresterande konvertit och plugghäst-ally 100% borde känna till. Hon och Rock avbryts av att Anthony ringer upp. Han har en rolig replik!! Den är: “Someone called in sick, so I’m the Hot Fella today, and if anyone has a problem with it I’ll see them in court!” Han frågar om det är okej att han tar med sig sin dejt Justin till familjen Goldenblatts middagsbjudning, och beskriver honom såhär: “He’s sexy, smart, always reading – I think he’s read everything that’s ever been published.”

Eftersom det senare ska visa sig att Justin är Förintelseförnekare undrar jag om inte det här hade varit ett bra ställe att få in ett Knausgårdskämt! Typ att repliken istället skulle ha varit “He’s sexy, smart, always reading – he’s obsessed with those Knausgard novels” – eller, för att workshoppa skämtet ett varv till och göra det ännu mer övertydligt, skulle den lite pantade Anthony rentav kunna säga typ “He’s reading Knausgard in the German original.” Hade detta gjort det till ett roligt skämt sen när dejten är nazist? Nja! Men kanske 3% mindre random, i alla fall? Som den fungerar nu hade ju repliken “You know the Holocaust is a hoax, right?” kunnat ersättas med exakt vad som helst i motsvarande tabu-kaliber, vilket för mig personligen känns… ja, men lite som samma genre som typ en tonåring som heilar “på skoj”. Jag vet att ingen säkert hade något inflytande över just det här detaljen men det är också väldigt typiskt den här serien att avsnittet sändes på Förintelsens minnesdag.

Man flyger farligt nära Karamellodiktstipendiet culture när man analyserar humor på det här gravallvarliga sättet, men ju mer jag tänker på det desto mindre förstår jag det där med att Justin läser mycket. Är det liksom… att han är always reading… konspirationsteorier? Men varför då understryka “everything that’s ever been published” – borde det inte snarare vara så att han läser väldigt obskyra saker och att det är denna esoteriska smak som förlett Anthony att tro att han, snarare än att vara nazi, är an intellectual? Det är liksom uppenbart att repliken är en setup till någonting när den uttalas – men till vad? Inte det här, ju?

Skitsamma! Jag kan inte fatta att jag ägnar mitt enda liv åt detta. Vidare till… Lily och tampongerna.

Barnens ålder i AJLT fortsätter att vara ett mysterium för mig. Om vi för enkelhetens skull tänker oss att SATC utspelade sig samtidigt som serien sändes är Brady född 2002 och borde alltså vid det här laget vara 19-20 år. Lily, i sin tur, var runt 4-5 i filmen från 2008, och borde med andra ord vara minst 17-18 nu. “Nu” är givetvis lite flytande, men här får man nog också för enkelhetens skull tänka sig att AJLT utspelar sig typ år 2021 eller 2022 – om något är det väl troligt att den utspelar sig i framtiden, eftersom covid existerar i seriens universum men inte längre är en samhällsfarlig sjukdom. Faktumet att Carrie fyllde 35 i avsnittet “The Agony and the Ex-tacy” från säsong 4, som sändes 2001, ger också att seriens “nu”, där hon är 55, är någon gång runt 2021-2022.

Men här är Lily alltså 15! Och behöver hjälp med att börja använda tampong. Jag noterar nu att mindre än fem minuter av avsnittet har gått och fattar ett operativt beslut om att bara lämna Lilys mens-storyline, liksom Charlottes, därhän.

Miranda och Che äter middag på en diner. Che säger: “You look especially pretty tonight!” och Miranda svarar med ett underligt sånt anti-PK-skämt om att inte veta vilket ord för “snygg” hon ska använda när hon ger Che en komplimang, som kan sammanfattas ungefär såhär: “Ha ha ha! HEN!”

Istället för att läxa upp Miranda för hennes cis-tourettes, och informera om att till exempel “pretty” mycket riktigt hade varit ett lämpligt, trevligt och könsneutralt adjektiv i det här sammanhanget, väser Che av skratt till svar och säger “You are a lot of fun!”

Det är nästan svårt att skriva det här utan att det liksom blir kvinnohatt, men vad fan ser Che i Miranda? Vad har de gemensamt? Förutom rysligt dålig humor?

Två unga personer kommer fram och vill ta en selfie med Che, och jag måste medge att det är lite kul när den ena säger “You really helped me through some dark times” samtidigt som hon poserar. Miranda erbjuder sig att ta bilden och refererar till sig själv som “the girlfriend”, en objektivt konstig och ärligt talat lite manipulativ sak att göra inför en tredje person om man inte tidigare har pratat om relationens natur, eller åtminstone fått något slags indikation på att den man dejtar skulle beskriva en på samma sätt! Ungdomarna fortsätter med att räkna upp personer de känner som Che har legat med, vilket är märkligt och socialt inkompetent. Jag är också förbryllad över vad för information det här är tänkt att förmedla till mig som publik. Det väcks hos mig en orolig känsla av att serien drar åt ett lite så… problematiskt och förutsägbart håll där Che skildras som en hittills känslokall fuckthey vars polygami nu ska botas med hjälp av den äkta kärleken till en neurotisk kvinna med dålig peruk. Förlåt! Men jag är besatt av perukerna! Jag insåg också någonting när jag såg om det här avsnittet, och det är att Cynthia Nixon plötsligt har börjat prata på samma oerhört irriterande sätt som Tina i L Word: hon öppnar liksom inte munnen ordentligt?

Som sagt! Kvinnohatt! Jag backar ut ur rummet. Och in i en klubbkö där Seema och Carrie står och väntar på bättre tider. Carrie frågar om hon borde ta av sig sin vigselring och Seema svarar klokt att det är 100% upp till henne själv! De gör ett misslyckat försök att muta dörrvakten och Seema fäller en replik – “Was I just cancelled by a doorman?” – som får mig att undra om manusförfattarna vet vad “cancelled” betyder?

Sedan går de och äter tårta. Seema pratar om sitt dejtingliv. Den här scenen är ganska mysig, främst tack vare Sarita Choudhury, som (och det här tror jag det råder konsensus om) smälter bäst in i seriens universum – den har annars en tendens att liksom kännas som en lite otäck crossover mellan flera olika serier, om ni fattar vad jag menar? Men jag önskar att hon fick något lite matigare att jobba med än “jag är singel och 54!” Av den här scenen framgår ju också att hon eventuellt… inte har några andra vänner? Eller varför har hon valt att tillbringa sin födelsedag tillsammans med enbart en person hon träffade för… math lady paus… knappt ett år sedan? Alltså, det är inget fel på det! Men det kanske skulle kunna vara intressant då? Att utforska? Jag bara… ja. Hej!

Carrie bestämmer sig för att, istället för att ta av sig sin egen vigselring, sätta på sig Bigs. Hm! Tänk om man kunde smälta ner ringarna och göra ett nytt smycke av dem? Om det bara fanns en smyckesdesigner någonstans i närheten. Det äkta kvinnohatet är att Betsson inte har odds på att detta kommer hända i nästa avsnitt. Hon möter matteläraren Peter för en icke-dejt och jag undrar lite varför de inte bara kan äta middag ihop och prata om sina respektive erfarenheter av änklingskapet.

Och det här leder mig till ett allmänt bryderi som också gäller nästa scen, där Miranda knackar på Ches dörr som en seriemördare, i en konstig, långsam cirkel. Med nio avsnitts facit i hand börjar jag misstänka att arbetsprocessen med seriens manus har gått till ungefär på samma sätt som när man ritar en sån vik-gubbe: det är som om varje avsnitt nästan anknyter till det föregående, men på ett kusligt och ologiskt vis. Det ena leder inte till det andra på ett rimligt eller intressant sätt, utan det ena leder till det fjärde på ett till synes slumpartat och ogenomtänkt sätt, som om flera olika viljor har försökt, och misslyckats med, att samsas. En massa idéer och händelser slängs ut helt slumpartat och blir sedan liggande.

Om man inte vill berätta en berättelse om en person som sörjer – varför behövde Big dö? Varför hade Miranda alkoholproblem i fem avsnitt om det sedan aldrig ska nämnas igen? Varför introducera en karaktär som Gloria under buller och bång i andra avsnittet för att sedan låta henne försvinna spårlöst i det tredje? Och varför läggs Che och Mirandas kärlekshistoria upp på det här viset – där den involverar otrohet, ett senkommet queert uppvaknande, antydningar om en konflikt som rör monogami och en storslagen romantisk komedi-inspirerad gest i Cleveland – för att sedan bara mynna ut i en genre av ospecifika dejtingproblem som känns hämtade från typ en handbok i vanliga sitcom-plots?

Alltså: Miranda dyker upp oannonserad hemma hos Che med kakor. Hon säger “I was craving me som Che”, en replik som fick min själ att lämna kroppen i några sekunder. Che säger: det hade varit bra om du ringt innan! Miranda börjar skrika och springer därifrån, och Che tar orden ur min mun när hen utbrister: “What the fuck?” Det här är, som ni säkert minns, också vad Big sa till Carrie efter att hon drämt en påse Filet-o-Fish i väggen i avsnittet “La Douleur Exquise!” (hej!) i säsong 2.

Det blir bråk i trapphuset – Che tycker att Miranda stänger in dem för mycket i relationstroper och säger “I’m not a guy, you’re not my girlfriend, and we’re not dating!” – och grejen är att jag tycker att den här scenen har nåt – nåt KORN av någonting – som känns sant för att typ… vara eller vara ihop med en kvinna som tidigare bara dejtat män och nu inte gör det längre. Ja! Som ni hör är jag fullständigt Che-pilled efter det här avsnittet.

Men! Sen blir det fan för rörigt. Che uttrycker sig liksom omväxlande med sånt manipulativt och känslomässigt otillgängligt språk – vi dejtar inte, vi lär bara känna varandra, vi ser vart det tar vägen! – för att sedan tvärvända och säga, som i förra avsnittet, “I’m in love with you”, eller, som i scenen i trapphuset, “You are the only person I’m sleeping with right now.” Okej! Men vad betyder det? Alltså, den här sortens tvetydiga kommunikation är väl egentligen inte orealistisk alls, men Che framstår inte som avsiktligt opålitlig så mycket som bara… dåligt skriven. Det etableras hela tiden en massa förutsättningar som aldrig får någon upplösning. Vad hände egentligen i Cleveland? Vad är tidslinjen? Är det här något slags Mulholland Drive-situation? Har Chiranda överhuvudtaget pratat med varandra om att Miranda lämnade sin man för Che?

Speaking of which! Steve är på måleri-eventet i Greenpoint, och han och Carrie har ett samtal som också aktualiserar queer temporalitet i AJLT:s universum. Steve frågar “How long ago did this thing start?” – “this thing” being relationen mellan Che och Miranda – och innan hon kan svara på frågan på allas läppar, det vill säga “vad är tid?”, trampar Carrie i målarfärg med sina högklackade skor. Jag uppskattar det här opraktiska valet av klädsel! Det känns som en sån klassisk dum och kul SATC-fläkt, typ som när hon hade klackar i stallet med Charlotte, eller fastnade i asfalt på sin födelsedag. Medan hon sköljer av skorna tappar hon Bigs vigselring i handfatet, och efter att Steve har räddat den ur avloppet säger han att han aldrig ska ta av sig sin egen ring. “Don’t you maybe wanna find someone? At some point?”, säger Carrie, och det känns som en normal sak att säga till någon som blivit lämnad av sin fru för tio år sedan och fortfarande envisas med “tills döden skiljer oss åt”, men en något mindre normal sak att säga till någon som blivit lämnad av sin fru för… ja, för hur länge sedan?

På samma tema har det också blivit dags att dela med mig av en upptäckt som, på ett liknande sätt som upptäckten av Isaac Cole Powells inställda medverkan, har gäckat mig något så fullkomligt: Karen Pittman, som spelar Nya, är född 1976, och Leroy McClain, som spelar hennes man, är född 1994. Det här innebär, om vi återigen förutsätter att det här avsnittet av AJLT utspelar sig år 2022…

… att de är 46 respektive 28 år gamla. Om vi också tänker oss att Nya och Andre Rashad är jämnåriga med skådespelarna är det olagligt att de ska ha varit ihop i 15 år, som Nya säger! Nu är det ju inte jordens ansträngning att suspend disbelief här och bara föreställa sig att karaktärerna istället, till skillnad från skådespelarna, möts på mitten i typ åldern 37 – men då är vi tillbaka i problemet att den här skaffa-barn-eller-inte-historien känns så oengagerad och förutsägbar!

AR – som har på sig en underbar hatt i IKEA-kassematerial – hör den biologiska klockan klämta när han iakttar hur LTW:s man Herbert målar tillsammans med sina barn. LTW har också på sig något oerhört i det här avsnittet: en typ khaki-dress med en massa fickor där hon bland annat har, av någon anledning, makeup-borstar, och lårhöga mockastövlar med snörning. Toot!

Blotta åsynen av en pappa ute i det fria är hur som helst tillräckligt för att AR än en gång ska lyfta bebisfrågan med Nya, som vi alltså ska förstå har försökt bli gravid i tre år med svindyr IVF inblandat. De gör i princip slut på fläcken, men det är fortfarande oklart vad exakt som står på spel, eller vad förutsättningarna är, eller vad man ska säga. De pratar liksom med varandra som två unga människor, tycker jag, där frågan om man vill ha barn eller inte är ganska naiv och abstrakt. Inte som två personer som försökt och inte lyckats få barn redan i flera år. Deras samtal låter som samtalet som leder till att man börjar göra IVF, inte samtalet som kommer ett halvår (eller hur lång tid som nu har gått sen Some of my best friends…) efter att man slutat med IVF. Vid den här tidpunkten i deras relation borde ju frågan inte vara “vill vi ha barn eller inte?” utan “hur vill vi leva tillsammans om vi inte kan få barn?”

Och då undrar jag, för att återvända till skådespelarnas ålder, varför åldersskillnaden inte hade kunnat vara en faktor i den här berättelsen? Det hade ju givit den åtminstone något slags… spänst, tänker jag, gjort den pyttelite mer dynamisk och specifik? Om vi lite kryddigt föreställer oss att Nya och AR varit ihop i om inte femton så åtminstone sju år – sedan han var 21 och hon 39 – var hon hans professor, månntro!? – är det ju helt realistiskt att han inte har börjat tänka på barn förrän ganska nyligen, och att hon å sin sida redan sedan länge har bearbetat eventuellt ambivalenta känslor inför moderskapet och landat i tack, men nej tack. Där hade det ju kunnat finnas en massa komplexa lager att utforska! Och tekniskt sett hade det väl varit helt möjliga positioner att inta oavsett ålder, men… etablera det, då? På ett lite mer raffinerat sätt än att bara säga det rakt ut? Nu känns det istället, precis som med Carries sörjande och Mirandas alkoholism, som om manuset bara skyndar sig fram för att kunna stryka ännu ett “viktigt ämne” från listan.

En vanlig kommentar jag sett som respons på att de nya karaktärerna inte är så engagerande är olika varianter av att det är orättvist att jämföra ChaCaRanda, som vi följt i flera år, med personer som vi introducerades alldeles nyss. Men jag tror att problemet har att göra med berättandet, snarare än tiden. Det finns ju typ karaktärer som är med i fem minuter i ett enda High Maintenance-avsnitt som man går och tänker på i flera år efteråt. Jag tror inte att man nödvändigtvis hade behövt tillbringa så mycket mer tid med Nya och AR, men manusförfattarna hade nog behövt göra det – de känns fortfarande skissartade och oförankrade, som om ingenting de gör eller säger har någon betydelse eller konsekvens.

Nog om det, nu till avsnittets höjdpunkt: Seema röker en cigg!

Och träffar en kille! Jag har ärligt talat rätt dålig koll på de sista säsongerna av SATC – om det inte redan har framgått är jag, så att säga, team Darren Star – men tydligen var den här skådespelaren med i SATC säsong 6, där han hade italiensk brytning och jobbade på Prada; här har han fransk brytning och äger en klubb. And just like that… behöver Carrie och Seema aldrig stå i kö igen! Veckans “And just like that” går ordagrant såhär: “And just like that, I was up for a dance.” Men var Carrie inte up for a dance när hon gick ut med Seema första gången? Det här måste vara historierevisionism för att bearbeta den förnedrande upplevelsen av att bli avvisad av dörrvakten.

Så slutar det näst sista avsnittet, som alltså till stor del bestod av röriga, slöa historier som inte verkar leda åt något särskilt håll. AJLT får mig att tänka på grisen Särimner – Justin much?? – och jag kan inte förklara den här metaforen, men låt mig citera Wikipedia: “På kvällen är galten helt återställd och färdig för att åter slaktas.”

Nej, men helt seriöst. Vad kan hända i nästa avsnitt som skulle kunna spela någon roll över huvud taget? Om det slutar med att alla sprängs i luften Tre Kronor-style skulle jag bli… glatt överraskad. Kanske är det George som samlat hela gänget till modevisning och sedan mördar dem som straff för att han inte fick vara med i serien? Who knows. Only…….. time.