And Just Like That, S1A8: Bewitched, Bothered, and Bewildered

När avsnitt 8 av And Just Like That öppnade med att Che håller tal på en stock photo-fotografering av sökfrasen “GAY is OKAY” var jag beredd på katastrof. Men det har vid det här laget blivit normen när man tittar på AJLT, en tv-serie som inte har fans så mycket som den har offer. Frågan var alltså inte om avsnittet skulle vara dåligt, utan hur dåligt det skulle vara. Skulle det överträffa avsnitt 5? Eller avsnitt 4, som fick mig att skriva följande i gruppchatten: “Döda mig”?

Döm då om min förvåning när, ytterligare ett par minuter in i avsnittet, en ovan känsla började smyga sig på. En känsla av… ja, av ett slags trygghet? Av att inte aktivt skämmas, åtminstone inte för det som utspelade sig på skärmen? Jag är, för att citera Lisa Barlow, literally shaking. Är Bewitched, Bothered, and Bewildered bra? Nja! Men jag skulle kunna sträcka mig till att det är “bra?”, ett i sammanhanget skyhögt betyg.

Vi vrider tillbaka klockan något, till de första självande sekunderna, där statisterna från Ches Netflixinspelning har samlats för att fira den otympliga hashtagen #yourfightismyfight. Det är svårt att välja en favorit bland de parodiskt generella plakaten – Gay is Good, Be All Of You, I AM GAY STRAIGHT BI TRANSGENDER NON BINARY … a PERSON! – men den här skylten, som både refererar till en lesbisk romantisk komedi från 2008 och tar ställning för hbtq-dyslektiker, får nog ändå min röda ros:

Romcom-referensen ska senare visa sig vara foreshadowing, men det kommer vi till!

Che säger “If you’re living your truth, you’re part of the revolution. You’re a part of the evolution!” Kommunicera – agera – attackera – att agera! Hela talet låter som om man kört olika RuPaul-citat i en slumpgenerator tillsammans med slogans för rakhyveln Estrid, något som förklarar Ches popularitet bland 55-åriga ciskvinnor. En av dessa är vår alldeles egen Miranda Hobbes, som är på plats i publiken. Där är också Brady och Luisa! I ally-blocket! Che ger dem en shoutout och Miranda bestämmer sig illa kvickt för att varken delta i revolutionen eller evolutionen, och backar ut ur folkmassan.

När Che konfronterar Miranda om hennes försök till en French exit framgår det att de har haft en affär i tre veckor, och att Che har levt i tron om att Miranda har en öppen relation. Det är inte tusen procent trovärdigt att Che bara skulle ha antagit det, men någonting måste få dramahjulen att snurra i det här avsnittet. Che ställer ett villkor: skärp dig!

Carrie rensar garderoben och öppnar dörren för Seema medan hon håller i den underbart bisarra dirndl-klänningen hon hade på sig i avsnittet “The Fuck Buddy” från säsong 2:

Jag minns inte var jag hörde detta, men Patricia Field ska ha förklarat det här lite okonventionella valet av picknickoutfit med att Carrie tänkte “konceptuellt” och försökte iscensätta den där scenen i Cabaret där Brian och Max är på en Biergarten och en nazist sjunger en sång. Hm?

Konstig Disney-musik spelas medan Carrie visar Seema Versace-klänningen hon hade på sig i SATC-finalen. Seema vill ta en cigg men Carrie förklarar att hon inte röker inne, för då skulle hon göra det hela tiden, utan bara tar en cigarett om dagen medan hon promenerar runt kvarteret i sjalett och gummihandskar. Det här är chockerande bra och roligt världsbygge! Hela den här diskussionen blir en segue till att prata om Carries unga granne, som ockuperar trappan med sina högljudda kompisar varje kväll. Hur har hon råd, undrar Carrie, med sin lägenhet?, Seema föreslår: Russian hooker?, och Che är tyvärr inte här för att trycka på WOKE MOMENT-knappen! I stället ringer Carrie sin andra X, Y and Me-kollega och frågar hur man på ett coolt sätt ber en granne att prata med små bokstäver. Jag skrattade högt när hon sa “Wait a minute! You have a girlfriend, and her name is Smoke, and she’s a designer?” och han svarade “Yeah, I have a whole life!” Det känns som om en riktig människa har skrivit det här avsnittet, en känsla jag tar med mig in i scenen morgonen efter, där Carries granne knackar på för att be om ursäkt för oväsendet och Carrie börjar balla sig med att hon också är vaken sent och skriver böcker. Hahahaha.

Sproing! Vad var det? Det var ljudet av världens sämsta penisattrapp som studsar ut ur Harrys byxor efter en underlig men ganska gullig produktplacering av en fitness-ring i vilken Charlotte yttrar en replik som för andra gången fick mig att klucka till det här avsnittet: “If you die on me, I will kill you.” Michael Patrick King säger i writers room-podden att det var viktigt att Harry skulle ha “a substantial penis”, men förklarar inte varför den tvunget behövde ha färgen “lik”. Här har vi i alla fall anlänt vid avsnittets C-plot, som är att Lily råkar bevittna den här situationen, varpå Charlotte smäller dörren i huvudet på henne. Över en skaldjurslunch (som ser helt ljuvlig ut) oroar sig Charlotte för att hon nu omintetgjort sin dotters sexpositiva uppfostran, och Carrie tycker att hon borde prata med Lily. Ett märkligt råd, men! Ur något slags ren liksom… kontinuitetssynpunkt känns det lite trevligt att höra Charlotte prata om sin egen sexualitet och uppväxt på det här sättet! Det är liksom trovärdigt att hon år 2022 skulle ha börjat rannsaka alla pryda och invecklade regelverk som hon drogs med re: sitt eget sexliv när hon var ung, något vi som följde SATC också fick se med egna ögon, och samtidigt vara lite handfallen inför hur hon ska kommunicera detta med sina barn. Den här storyn håller sig också på en acceptabelt tramsig nivå – det är not that deep, utan att vara så ultrafånigt som, till exempel, tennisbråket i förra avsnittet. MVG!

Under samma lunch berättar Miranda att hon nu har bestämt sig för att be Steve om skilsmässa. Precis som i scenen i förra avsnittet, där hon på ett rätt raljant sätt berättade för Carrie om att hon försökt återuppväcka deras döda sexliv, finns ett glapp mellan vad vi i publiken vet och vad hon berättar för sina vänner. Hon utelämnar, till exempel, att det här ganska plötsliga beslutet kommer som en följd av att Che gett henne ett ultimatum. Senare, ensam med Carrie, säger hon att hon bara kommer att säga högt vad både hon och Steve redan vet: att de inte har någon framtid tillsammans, att hon vill något annat. Det är inte helt tydligt om det här är något hon verkligen tror på, eller något hon försöker övertala sig själv om, och på ett för den här serien ovanligt och fördelaktigt sätt får det liksom hänga lite i luften. När Carrie frågar om hon ska berätta om Che säger Miranda att hon inte tror det, och att hon nog hade “gotten to this place” oavsett – det här tror jag, däremot, är ren lögn! Carrie yttrar följande visdomsord: “Alone in theory is very different than alone in reality.” Detta nosar nästan på gamla SATC-nivå!!!

Carrie frågar också Miranda hur säker hon är på vad Che vill, och eftersom Miranda inte har något bra svar på den frågan väntar hon in Che utanför X, Y and Me HQ nästa dag för att fråga om hon “är galen”. Che svarar: “I’m in love with you”. Stopp och belägg! Det här köper jag inte. Jag förstår att Miranda tänker att hon “är kär” i Che, eftersom hon – för att citera Dinah Washington-låten “Mad About The Them” – är “in the flurry of her first affair”. Det är lätt att förväxla den förhöjda närvarokänsla som det innebär att ha en hemlighet med kärlek. Men Che har ju varit med förut, och baserat på interaktionen med mammorna på skolbazaren i förra avsnittet har jag en känsla av att det här inte är första gången hen har fått en medelålders baby queer på halsen. För att bli riktigt elak undrar man ju också i sitt stilla sinne vad Che egentligen ser i Miranda, en nervös och konstigt efterhängsen filur som pratar i falsett. Möjligen kan man se den här dynamiken som en spegelbild av Miranda och Skipper i de första säsongerna av SATC, eller, till och med, som en spegelbild av Miranda och Steve när de först träffades: hon insisterade på att deras relation absolut aldrig skulle kunna bygga på något annat än sex, och ärligt talat lyckades de väl inte heller senare någonsin lösa faktumet att de inte var helt kompatibla när det kom till hur de ville leva sina liv.

Det här samtalet börjar också tänja gränserna för hur pass realistiskt oaktsam Che är i sin kommunikation: är det verkligen troligt att hen dels inte skulle ha bekräftat att Miranda har ett öppet äktenskap tidigare, och dels utgår från att Miranda förstår vad hen menar när hen säger “I can’t give you anything traditional”? Tyvärr var ju Miranda upptagen med att hälla ut campari, gin och röd vermouth i vasken när Che pratade om sin polyamori i podden, men hon talar ändå rätt mycket klarspråk när hon säger “I just want you, and me. You and me!” – det hade kunnat vara ett bra tillfälle för Che att förtydliga att hen inte bara syftar på sin alternative lifestyle haircut här. Men Miranda utbrister “That’s great! I don’t want traditional, I hate traditional!”, antagligen för att hon tvingats bära helt gräsliga peruker hela säsongen och också gärna skulle vilja besöka en queer barberare, och Che som har bråttom till sin comedy concert i Cleveland försvinner iväg i en Uber utan att de har kartlagt den fortsatta relationens villkor något djupare.

Under Charlottes lunch med Lily reser sig Lily för att hämta ett sugrör. Charlotte tycker att hon kan be servitören om det istället, och Lily svarar “No mom, I’m not gross!”, den tredje roliga repliken på bara tjugo minuter! Jag är i chock! Vad är det här, tv för KUNGAR? Medan hon är borta plingar telefonen till av en notis från Lilys finsta, och Charlotte finner sig nu i den kniviga situationen att hålla balansen mellan att uppmuntra sin tonårsdotters sexualitet och samtidigt skydda henne från “Colin55”. Det hela fick mig att tänka på det här inlägget från 2018, med hypotetiska synopsis till nutids-SATC (av bland annat Julie Rottenberg och Elisa Zuritsky, som också ingått i manusteamet för AJLT) – en nästan kuslig inblick i en annan, möjlig version av serien där den inte i bästa fall bara är bra, question mark, utan bra, exclamation point.

I nästa scen har Lily mycket riktigt på sig ponchon från “They Shoot Single People, Don’t They?”, där Carrie var about a fucking month late till sin fotografering för New York Magazine:

Rest in power, Stanford Blatch! Lily sover över hos Carrie, och Carrie passar på att snoka lite i sin unga grannes lägenhet: hon är tydligen smyckesdesigner från LA. Detta berättar hon för Seema under sin dagliga ciggpromenad:

Medan jag skrev den här texten ringde mina föräldrar och sa att de tyckte att Carrie påminner om mig i den här scenen. Kan man ringa BRIS fastän man är 30 år gammal?

Så har det blivit dags för Miranda att göra slut med Steve. Jag noterar att det är fjärde gången (som vi känner till) som det händer under loppet av deras drygt tjugoåriga relation, och det… kan inte vara bra, eller? Jag tycker inte att det är någon fara att göra slut och sedan bli ihop igen – jag tror till och med, i vissa fall, att det kan vara rätt bra – men det känns också som om det kan få en del oangenäma konsekvenser för tryggheten och tilliten i förhållandet om det ständigt liksom hägrar som en möjlighet. Miranda är uppenbarligen helt inne i sin egen värld här. Hon väljer ett otroligt vårdslöst tillfälle för det här samtalet, något som får mig att misstänka att hon talade sanning när hon sa till Carrie att hon inte trodde att någonting hon sa skulle komma som en överraskning för Steve. Eftersom manusförfattarna är helt besatta av att vid varje givet tillfälle påminna oss om att Steve har problem med hörseln utspelar sig en liten dans där han gräver fram sin hörapparat ur soffkuddarna, och Miranda stänger av tv:n. De gör den där klassiska göra slut-grejen där den ena föreslår att man ska “gå en promenad” och så säger den andra kanske “nej, det har jag ingen lust med!” och så insisterar den första på den där promenaden med en intensitet som får den andra att ana ugglor i mossen, för såhär mycket kan väl inte en människa älska att promenera?

Det är inte en perfekt scen, men den vidrör liksom ändå någonting! Det är väldigt kul och specifikt att Miranda säger “sitting on this fucking sectional couch” i sin uppräkning av allt hon är missnöjd med i tillvaron; sektionssoffor kan verkligen väcka ett särskilt slags dödsångest. “Marenda”, svarar Steve, och håller en otroligt sorglig monolog om hur han aldrig känner att han duger åt henne, och att han under de senaste åren – som hon alltså har upplevt som ett trist och långsamt farväl – har kunnat slappna av i relationen för första gången. Usch!!!!!!! Det här är så hemskt. Båda har rätt och ingen har rätt. Efteråt ringer Miranda Carrie, och hon är full blown opålitlig berättare i det här samtalet: det gick jättebra att prata med Steve, han vill bara att hon ska vara lycklig, det känns som om hon är med i en romcom, nu ska hon åka och överraska Che i Cleveland! Jag misstänker att det kommer gå ungefär såhär:

Men det får vi se nästa vecka. Avsnittet är inte riktigt slut än: Carrie blir vittne till ett bråk mellan coola grannen och hennes kille, som kallar henne för “out of towner”. Det känns som en lite… tam förolämpning till någon som är bördig från LA, änglarnas egen stad? Ungdomarnas repliker är överlag i tamaste laget; deras banter på trappan tidigare i avsnittet lät som jag föreställer mig kanske en improvgrupps efterfest, och när grannen skäller ut sin kille för att han har “slept with every girl in the city” är det lite som att hon har det på tungan att kalla honom “trollop”.

Ihop med det här avsnittets fullständigt obegripliga slutord – “And just like that… I realized there are some things that should never be put into storage” – är det min största anmärkning. Men! Det fanns en lagom balans mellan lättsamt och allvarligt drama, dialogen var rolig och naturlig, saker hände som var lite oförutsägbara utan att verka helt orealistiska eller slumpmässiga, och det kändes för det mesta som om en människa, snarare än en AI-robot, hade skrivit manuset.

Och den absolut största skillnaden för mig, tror jag, var att det här avsnittet var första gången under seriens gång som jag inte tänkte i princip konstant på hur saker hade kunnat vara annorlunda. AJLT har präglats så mycket av missed opportunities och märkliga vändningar, och jag har fortfarande en del frågor och åsikter om valen som har gjorts. Jag tror, till exempel, att det finns en massa saker man kan utforska i erfarenheten av att komma in i en queer miljö efter att ha levt som straight i 55 år, som hade kunnat vara mycket mer intressant än att hänga upp det på en rätt klyschig otrohetsaffär. Jag tänker också att det här avsnittet, totalt befriat från Big-content som det är, bevisar hur mycket bättre serien hade kunnat vara om man hade struntat i att ägna flera avsnitt till att få Carrie singel* (*änka) och tillbaka i gamla lägenheten – hon hade bara kunnat vara där från början! Men, men. För att citera SATC S4A11: coulda, woulda, shoulda! Jag köpte ändå det mesta som hände i Bewitched, Bothered, and Bewildered, en ovanlig och behaglig upplevelse. Vi får se om det här Stockholmssyndromet håller i sig till nästa avsnitt. À bientôt!