And Just Like That, S2A6: Bomb Cyclone
Hey Stranger... Remember me? IF this is still your email, it’s me – Carrie.
Jag vet att jag är about a fucking month late med den här texten, men jag känner att jag har nått en punkt med AJLT där det liksom gör mig korkad att fortsätta kolla. Den tillförsikt jag kände när jag såg förra avsnittet – eller vid det här laget förrförra – är som bortblåst. ”Bomb Cyclone” kändes så långt. Jag såg det ett par timmar in i en tågresa mellan Malmö och Stockholm och blev tvungen att pausa flera gånger, inte – som förr i tiden – för att skämta, skratta och ventilera med mina goda vänner, utan för att bara stirra ut genom fönstret i ett tillstånd av sådan… fullkomlig ennui.
När jag säger att jag blir ”korkad” menar jag kanske främst det här att det känns helt omöjligt att kolla på AJLT utan att det hela tiden väcks en massa frågor – men frågorna är inte intressanta, bara irriterande och småsinta! Det är liksom inte ett kul eller konstruktivt sätt att möta ett ”verk” (låt oss kalla det så) med den här nivån av skepsis och paranoia, men jag kan inte hjälpa det!
Ett exempel på en sådan ointressant fråga: varför var det snöstorm i det här avsnittet? Varför var det närmare bestämt en bombcyklon, det vill säga ett väldigt ovanligt väderfenomen som när det ägde rum i USA förra året orsakade minst 28 dödsfall och som innebär att man, om man har möjlighet, absolut inte ska röra sig utomhus? Jag förstår inte varför man bygger upp denna gissningsvis ganska påkostade snökuliss, med CGI och skit, och sedan händer liksom INGET mer med det? När det var snöstorm i SATC ramlade Lexi Featherston åtminstone ut genom ett fönster! (Här kan vi gemensamt ta en tyst minut.)
Min eviga misstanke med manuset till AJLT är ju att det är lite för många kockar inblandade och att mycket av arbetet går ut på att löda ihop olika vilt spretande idéer med varandra, och här kändes det typ som att det som kom först var ”vore det inte kul om Charlotte sprang runt i en snöstorm och skrek om kondomer?”, sedan går man liksom baklänges för att motivera den scenen. Men det är bara för dumt att både Carrie och LTW ska ta sig till viktiga events i det här ovädret och det inte ens händer något lite dråpligt som resultat! VARFÖR ska det vara snö???
För varje sekund jag fortsätter tänka på det här känner jag hur min hjärna ruttnar! Men jag måste fortsätta. Är jag masochist? Är Carrie det? Hon har nämligen, i början av avsnittet, tackat ja till att göra en Zoom-intervju med något slags bloggare. Den här intervjusituationen väcker också hos mig en mängd ointressanta frågor. Nummer ett: varför har Carrie tackat ja? Eftersom hon är ekonomiskt oberoende på nivån att hon nyligen gav bort 100 000 dollar no questions asked för att komma undan en milt pinsam social situation kan det väl inte direkt finnas några sådana incitament för henne att sälja boken.
Här skulle man kunna invända – som jag gör nu, mot mig själv – att alla andra som jobbat med boken förstås vill att den ska sälja, men då undrar jag nog ändå om det här verkligen är ett sammanhang man vill eller behöver att en typ finstämd memoar ska synas i? Boken har liksom blivit endorsed av Oprahs bokklubb?
Nästa fråga! Vad är ens ”det här” sammanhanget? Kvinnan som intervjuar Carrie säger något om sina ”följare” – så hon är typ en influencer, eller? Men inte en litteratur-influencer? Hon vill prata om smink? (Här började jag tänka på scenen i ”Vuxna människor” där Felix Herngren dagdrömmer om att Magnus Härenstam konfronterar honom om kvinnan på tunnelbanan som äter gröt(?), men nu när jag skriver ut det börjar jag undra om det här verkligen är en referens som ligger ”top of mind” hos er andra.)
Nej, men! Ja! Förlåt att jag är så FULLSTÄNDIGT humorlös, men den här intervjuscenen är så onödigt spot off! Om man vill skriva en scen med en pinsam intervju år 2023 borde det ju inte vara att hon som intervjuar är typ ett spån som sitter och yrar om läppglans, snarare nån typ Gen Z-booktoker som flåsar ”Jag grät nästan lika mycket som när jag läste ’Ett litet liv’!” – man hade ju kunnat göra något slags rolig poäng här om cynismen i att det som mer än något annat verkar sälja böcker på sociala medier är den här sortens känslomässig pornografi, till exempel, och tanken på att kapitalisera på sin stora kärleks död kanske skulle göra Carrie lite illa till mods! Eller säg att den som intervjuade hade missförstått att Carries bok var en memoar och börjat ställa en massa närgångna, kritiska frågor om varför ”huvudpersonen” agerade på det eller det sättet – eller kanske ställt frågan som är på allas läppar, nämligen: vet du om Carole Radziwill kommer till WidowCon?
Något som jag också retade mig på med intervjuscenen – på grund av ”mitt yrke”, och som någon som har befunnit mig på båda sidor av den här situationen – är att Carrie blir så omedelbart sur på frågan ”Tell me about your book”! Jag kan gå med på att det inte är en särskilt kreativt ställd fråga – en variant som kräver att man har gjort research, men som egentligen är lika dålig som fråga betraktad, är ”Du skriver om XYZ – kan du berätta mer om det?” – men funktionen av en intervju är ju att producera citat! Även om den som intervjuar vet ”vad boken handlar om”, eller vad det nu gäller, är det mer intressant för läsarna eller lyssnarna att höra den intervjuade berätta om det med sin egen röst.
Mitt i intervjun glider Carries dator ner från bokhögarna hon använder som stativ och går sönder. Baserat på hennes reaktion har hon lärt sig att backupa sedan ”My Motherboard, My Self”, vilket tyvärr också innebär att den trasiga datorn inte riktigt blir katalysator för mer än ett produktplacerings-besök i Apple-butiken, under vilket Seema föreslår för Carrie att de ska hyra ett hus i Hamptons ihop.
I säsong 1 av AJLT ägde ju Carrie ett hus i Hamptons som jag antar att hon har sålt nu – på många sätt helt rimligt, enligt samma logik som hon ville flytta från lägenheten där hon och Big bodde – men jag undrar ändå om inte hela grejen med att åka till Hamptons borde tarva åtminstone något slags kommentar i stil med typ…? Att det kanske känns lite speciellt att åka dit…? Efter att? Hennes husband? He died? Samma helg som de hade tänkt…?
Å andra sidan vill jag verkligen med emfas skjuta mig själv i ansiktet varje gång vi tvingas se SJP med gråten i halsen stå och läsa högt ur sin bok, så jag efterlyser väl egentligen inte mer änka-content. Scenerna på WidowCon, eller vad fan det nu hette egentligen, aktualiserar ju verkligen den där frågan som gäckar hela serien: vad vill AJLT vara? Vill den vara typ campy eskapism? Vill den vara en uppföljare till SATC? Vill den vara komedi? Drama? ”Dramedi”????
Precis som det här avsnittet är jag verkligen all over the place idag. Vi har inte kommit till WidowCon än! Men vi gör lite nedslag hos ”hela gänget” och ser vad de håller på med:
LTW: Varje gång hon och hennes kåta man är i bild vill jag verkligen bara vada ut i havet. Hennes dokumentärfilm har haft premiär och sättet den beskrivs på är liksom så vagt och, nånstans, avslöjande för vad den här serien förstår som ”progressiv” politik: den verkar handla, i de absolut mest intetsägande termer, om svarta kvinnor med krävande jobb. Jag avskyr verkligen hur dialogen mellan LTW och Herbert är skriven, det låter liksom alltid som om de talar inför publik – de låter inte som två personer som känner varandra. En verkligen minimal fnurra på tråden uppstår när deras respektive jobbåtaganden krockar med varandra, men konflikten är helt luddig och liksom alldeles för enkelt löst: Herbert verkar inte riktigt på allvar kräva att LTW ska missa sitt samtal på MoMA till förmån för hans Wall Street-event, och LTW verkar inte – vilket väl ärligt talat är det mest förvånande – bli särskilt förolämpad av förslaget. Det här, noterar jag, är också andra gången i säsongen som LTW är med om något slags car service-drama, och för andra gången i säsongen får det som enda konsekvens att hon typ går lite coolt på New York Citys gator.
Nya: Serverar paella.
Seema: Förutom det här huset som hon och Carrie ska hyra, och att hon råkar vara närvarande som bollplank när Carrie berättar att hon har funderat på att mejla Aidan, gör Seema inte så mycket i det här avsnittet. Jag har känt galopperande oro för Seema hela säsongen! I säsong 1 tyckte jag nånstans att hon, av alla de nya gubbarna, var det mest välkomna inslaget – och till stor del tror jag att det har att göra med att hon, till skillnad från Nya, LTW och Che, inte riktigt i lika hög grad haft den där bördan på sig att behöva ”förbättra” sin vita parhäst, om ni fattar vad jag menar? Hon fick liksom vara lite…? Excentrisk? Lite dålig? Ha dåliga vanor, otur i kärlek? Vara ytlig och snobbig? Men! Vid det här laget har jag börjat tröttna på att hon nästan uteslutande pratar i (ganska dåliga) oneliners, och hennes materialism börjar kännas seriöst oattraktiv! När Carrie tar upp ämnet ”mejla ex” svarar Seema något i stil med att hon brukar mejla sina ex sina kontoutdrag, vilket jag antar är tänkt att låta kaxigt men mest låter barnsligt och sorgligt – och det känns som ett missed opportunity att ge Seema lite mer lager som karaktär! De hade kunnat liksom… relatera till varandra här? Och det här är väl överlag problemet med nya gubbarna: de behöver kanske inte nödvändigtvis ha ”en egen storyline” i varje avsnitt (uppenbarligen hjälpte det ju inte LTW här), men det vore… ”nice” om de kunde fungera som något mer än liksom… ytor för original-gubbarna att reflekteras i? Idk idk…….
Charlotte: Jag antar att Mark Kasabian inte har returned her calls, för Charlottes del av avsnittet handlar än en gång om hennes jävla ungar, nu Lily som är tillbaka i full on brat-mode efter att ha sålt alla sina märkeskläder tidigare i säsongen. Hela grejen med att Charlotte ska fixa kondomer åt henne känns som en återvinning av avsnittet i förra säsongen där hon skulle lära henne att använda en tampong. I det avsnittet, som enligt mina beräkningar borde utspela sig våren 2022, var Lily – född 2003 eller 2004 – 15 år, och i det här avsnittet, som jag tror borde utspela sig runt jul samma år, är hon 17.
Medan Charlotte pulsar i snön har hon och Carrie ett telefonsamtal som är SÅ underbart konstigt: Charlotte ringer henne och frågar om hon har kondomer, och Carrie svarar: varför skulle jag ha det, tror du att jag är rädd för att bli gravid? Charlotte påpekar då att hon ju nyligen hade sex med en ny person och kanske vill skydda sig mot könssjukdomar, varpå Carrie svarar på ett sätt som liksom fullkomligen DRYPER av förakt och förfäran: You think I have an STD situation?
För att citera en väldigt klok podcast jag lyssnar på: What this tells us is that Carrie Bradshaw only fucks raw. Is she on PrEP?
Nej men…. ja. Jag har liksom inte ens någonting roligt att säga om det här. Med tanke på hur oerhört tillknäppt Carrie är kan jag inte föreställa mig att hon hade snacket “när testade du dig senast?” med Franklyn. Nyligen skrev jag lite om en företeelse jag har rätt svårt för, nämligen vår kulturs liksom å ena sidan enorma upptagenhet av och å andra sidan totala beröringsskräck inför sex, något den här situationen osökt fick mig att tänka på.
Jag önskar verkligen att Lilys förlora oskulden-story, i stället för den här wacky snöstormsscenen, hade kunnat leda till typ ett brunchsamtal! Det finns flera såna där trådar i avsnittet som hade kunnat fungera som något slags tematisk röd tråd, eller bara varit intressant att höra karaktärerna prata om tillsammans – en annan är Carries grej om att ha ett ex man inte ens mindes att man hade! De vidrör det här ämnet under middagen hos NyRanda, men på tok för hastigt!
Carries ex i fråga – för att nu gå vidare till hennes del av avsnittet – spelas av Rachel Dratch och är något slags galen kvinna FKA Karen, numera ”Kerry”, som hon någon gång på 90-talet tussades ihop med för att skriva en romantisk komedi tillsammans. Precis som med intervjusituationen i början hade jag önskat lite mer, jag vet inte…! Inspirerat världsbygge här! Alltså, det är ju trots allt en väldigt kul premiss att träffa någon filur ur det förflutna som man, as it turns out, har behandlat ganska illa och samtidigt inte minns ett skvatt av själv, och det är ju inte alls svårt att föreställa sig hur uuuuutsökt elak mid 90’s Carrie hade kunnat tänkas vara mot någon som Karen/Kerry här – men jag har så svårt att föreställa mig hur den tidens version av Carrie skulle ha fått i uppdrag att skriva en typ ”27 dresses”-film! Det känns liksom off mot bakgrund att hon ju vid den tidpunkten fortfarande var en sån lite edgy city-it girl som skrev riviga krönikor och rökte cigg.
Alla nya saker man får veta om Carries tidigare liv i AJLT, typ det om att hon ville lära sig pochera ägg när hon var i 30-årsåldern, känns liksom lite vilsna. De får henne inte att kännas fylligare som karaktär, eller som att exempelvis informationen ”på 90-talet blev jag ihopparad med en annan person för att skriva en romantisk komedi” är toppen av ett isberg av kunskap som manusförfattarna har om hennes och Karen/Kerrys relation, utan som om det liksom är det enda de vet.
Karen/Kerry har bokat Carrie till WidowCon, ett evenemang som både hon och förläggaren pratar om på ett lite udda och föraktfullt sätt med tanke på att Carrie, också själv en änka, är närvarande i rummet. Någonting med den här scenen på förlaget gav mig också en olustig påminnelse om att alla som är inblandade i Carries bok "What Remains: A Memoir of Fate, Friendship, and Love” alltid liksom framstår som såna klåpare! Förläggaren sitter och snuvar, teknikern på ljudboksstudion stinker svett, Rachel Dratch har något slags single white female-grej på gång med sitt namnbyte, och mitt i allting står Carrie som hon avian bone syndrome-kvinnan i ”30 rock” och undrar om det är någon som VET!!!!! Om hennes man? Är död?
Från något slags berättartekniskt(?) perspektiv är Karen/Kerry nödvändig för att få Carrie att ändå trotsa den här snöstormen och fullfölja sitt uppdrag på mässan, men det känns svårt att hacka i sig att någon som man gång på gång etablerat är verkligen helt otroligt självupptagen inte skulle behöva ett tyngre skäl än ”en person jag fram tills för ett par dagar sedan inte ens mindes att jag hade träffat skulle bli besviken annars” – särskilt inte när det som ligger i andra vågskålen är, återigen, en typ av extremväder som det typ är aktivt livsfarligt att ge sig ut i!
Framför allt är den här situationen inte tillräckligt rolig – det finns inte ens ett lågt hängande frukt-gag i stil med när Carrie öppnade för hunden Mr. Winkle i säsong 6. AJLT är liksom så obegripligt rädd för att skämma ut Carrie ens på ett så förhållandevis snällt sätt. Scenerna med Carries bok har ju också samma problem som Ches standup: vi ser henne stå och läsa något slags fullständigt banala väggord medan publiken sitter och typ skriker och gråter av rörelse.
Miranda verkar serien däremot, precis som i SATC, inte ha några problem med att plåga på de mest utsökt vidriga sätt, och i det här avsnittet blir hon äntligen dumpad av Che, men lagom tills man kom dit var jag så fullständigt nedbruten att jag inte ens förmådde känna något. Jag gör något slags… notering om att det här kanske är första gången AJLT någonsin uppvisar något slags konsekvens: Che och Miranda har verkat vara på väg att göra slut hela säsongen, och nu hände det också!
I det här avsnittet visar Steve också lite, förstår jag det som, av många fans efterlängtad ilska. Det här tyckte jag var ett bra exempel på där serien ändå framgångsrikt använder sig av vad vi vet om de här karaktärerna sedan innan: när han säger ”you never even wanted Brady” är det liksom rätt… starkt? Det är också så genomruttet av Miranda att börja tjafsa om vem som står på huslånet, och jag uppskattar liksom att hon får vara sådär aktivt osympatisk! Hon är ju också helt orimlig med Whole Foods-kondomen; en person som har varit otrogen och lämnat sin partner och barn för att åka med den nya till andra sidan landet borde inte direkt sitta på några höga hästar kring att ex-partnern nästan ett år senare har knallat nån på mataffären, något jag dessutom inte riktigt skulle beskriva som att ha ”gått vidare”, men det här ligger ju helt och hållet i linje med hennes personlighet. (Här ska man kanske också för rättvisans skull komma ihåg att Steve var otrogen först.)
The ways in which det har BRÄNT ut mig att skriva den här texten. Och då har jag inte ens riktigt orkat kommentera den här grejen med Aidan! Men det kommer vi till i nästa avsnitt.
Lösa tankar:
Det här är inte nödvändigtvis något jag bryr mig så mycket om, och jag vet att folk som har mycket pengar inte går runt och slänger dem runtomkring sig helt willy nilly, men varför erbjöd sig Carrie inte att betala för en ny madrass till Miranda i (förr)förra avsnittet? Och hur dåligt med pengar har Miranda ens att hon typ köper säng på Frälsningsarmén? Eller är det något slags miljögrej? Återigen: inte en intressant fråga! But here I am!
Oroväckande nog har Che etablerats mer och mer som en fristående karaktär den här säsongen, men i något slags Stockholm syndrome-vändning känner jag mig försiktigt positiv. Jag kan få äta upp detta!