Hej,
igår lämnade jag in mitt manus, imorgon åker jag till Venedig, och idag har jag tömt frågelådan!
Vilken är din favoritfågel?
Den här nymfparakiten har skänkt mig väldigt mycket glädje!
Hur jobbar du med vibes när du skriver? Alltså, hur gör du få att få in underliggande känslor, atmosfärer och så vidare (som funkar bäst visuellt) i text, när text per definition gör något uttalat?
Jag vet inte om jag gör det framgångsrikt, men jag ägnar mig mycket åt att försöka identifiera vad det är som konkret åstadkommer en särskild atmosfär på något slags detaljnivå. När jag började skriva min kommande roman ville jag att läsaren skulle uppleva samma stämning som när man ser en europeisk samproduktions-thriller från millennieskiftet, så jag började försöka skriva dialog som ska påminna om undertextremsan i en sådan film. I det fallet handlade det alltså om att hitta någonting i det som utgör atmosfären som faktiskt är text, och sedan härma den, men det är kanske ett lite väl specifikt exempel. Annars brukar jag försöka fylla skallen med särskilda saker, till exempel erotiska thrillers, och hoppas på att det färgar av sig. Och på sistone har jag försökt – för att bearbeta min lite barnsliga olust inför hur tydligt text är – att skriva extremt tydligt, skriva in exakt det jag vill ska finnas, och se vad som händer.
Topp tre bästa friend of i SATC?
Amalita Amalfi är alltid den första som comes to mind när jag begrundar denna fråga, något jag gör ganska ofta! Allt med henne är jättekul, till exempel att hennes namn i princip är “Adam Tensta” på italienska.
Det är självklart helt omöjligt att inte nämna Lexi Featherston1 i det här sammanhanget, och för mig fungerar hon också som en påminnelse om att SATC in i det sista faktiskt hade något slags rå humor, trots att den vid det här laget egentligen hade fullbordat sin förvandling från sexig city-sitcom till uppriktig romantisk komedi. Jag kan verkligen rekommendera er att se om “Splat!”, om ni inte har gjort det på ett tag. Alla minns Lexis monolog, men direkt efteråt äger det rum ett fullständigt hysteriskt montage som avslutas med att Michail Barysjnikov sitter och läser en tidning med texten “The Party’s Over. Lexi Featherston falls from open window at posh party.”
Och på plats nummer tre: Carrie Preston som Mirandas inredningsdesigner, en inte särskilt utvecklad karaktär som Preston dock spelar med heeeeeelt perfekt irriterande kvinna-tonträff i ett av SATC bästa avsnitt, “The Chicken Dance” från säsong 2. Utan henne hade vi aldrig fått höra Carries bröllopsdikt, och det är en värld åtminstone jag inte vill leva i!
Helena Rubinstein har slutat sälja den bästa concealern. Vilken ska jag köpa istället?
Pass! För att vara helt enormt utseendefixerad kan jag tyvärr otroligt lite om smink!
Vad tänker du om ålder och författande, eller konstnärligt skapande i allmänhet? Alltså, när du läser om en författare som fångar ditt intresse, bryr du dig då om hur gammal författaren var vid tiden för debuten/genombrottet/den kreativa peaken, eller är det oväsentlig information? Tänker du på din egen ålder i relation till ditt skapande? Du släppte din debutroman innan du fyllde 30 år, betydde de siffrorna något för dig?
Jag tänker aldrig på andra författares ålder på det sättet du beskriver, men innan jag debuterade kände jag mig väldigt otålig att göra det. Jag tänker en del på min egen ålder i relation till mitt skapande, främst för att livet är kort och jag bekymrar mig för vad jag kommer att hinna och kunna skriva i mitt liv, men det här är en relativt ny känsla. Jag har alltid varit väldigt ointresserad av ungdom och kände mig ganska främmande inför att vara ung när jag var det – jag tror att jag är mer intresserad av unga människor nu när jag slipper vara en av dem. Jag har en känsla av att det är jämförelsevis tacksamt att åldras som författare, och jag tycker nästan inte att något annat slags konstnärer kan kännas lika ungdomliga trots att de är gamla som författare kan.
Vad är vårens drink?
Vin d’orange med is.
Hur ska jag kurera min bakfylla?
Drick 3-5 glas vatten när du vaknar och somna om i en timme. Sen går du ut på stan och köper en is-americano och tar en gärna ganska lång promenad med något slags mål. Tänk länge och väl på vad du ska äta! En croissant? En cubano? Du kommer vilja äta typ en ramen, men gör det inte! Det är för salt! Sen kan du gå till ett fik och dricka en kaffe och en mineralvatten och snacka skit med en kompis, se två avsnitt gamla RHONY, eller lyssna på något lättsamt och mysigt men innehållsrikt podcastavsnitt, typ Critics At Large om The Talented Mr. Ripley eller Decoder Ring om You’ve Got Mail.
När under middagen är det rätt att äta ost?
Efter huvudrätten, serverad med en liten grönsallad.
When did everybody stop smoking? When did everybody pair off? This used to be the most exciting city in the world… now it’s nothing but smoking near a fucking open window. New York is over. O.V.E.R. Over. No one’s fun anymore. What ever happened to fun? God. I’m so bored I could die.