Le Big Mac

Sex and the City S2A12: La Douleur Exquise!

Hej :)

Jag har haft ett långt sommarlov från LDE! Under tiden har jag bland annat skrivit om dubbelutgåvan av Susan Sontags “Om fotografi” och “Att betrakta andras lidande”, och om en utställning på Marabouparken som fick mig att grubbla över hur stor vikt man bör fästa vid dåliga utställningstexter. I augusti hade Kira och jag ett skitmysigt samtal på Stockholms bästa engelska bokhandel, Nord Books, och jag har lämnat in manuset till min andra roman, som heter “Body double” och kommer på Norstedts våren 2025, och skrivit 8000 ord på en ny roman, som kanske eller kanske inte kommer ut ett okänt år i framtiden.

Men nu är det faktiskt september! Och det vill jag fira genom att återbesöka självaste det avsnittet som har gett den här nyhetsbrevet sitt namn: La Douleur Exquise!

Precis, med utropstecken!

När avsnittet börjar har hela gänget samlats på “La Douleur Exquise” (hey!), en restaurang med S&M-tema som Samantha gör PR för. Carrie vänder sig mot Miranda och gör en sån pittoresk Giuliani-roast: “See, this is what happens when the mayor shuts down the sex shops!”

Det är inte helt lätt att bena ut hur saker och ting fungerar på La Douleur Exquise; när Charlotte fäller en kommentar om servitörernas “förnedrande” klädsel verkar Samantha uppfatta henne som sexnegativ snarare än bekymrad över arbetsmiljön. Det känns verkligen som en sån Nya Moderaterna-dröm med en S&M-klubb som är fullständigt befriad från sex men där man däremot får vara hur sadistisk man vill mot personalen. Samantha frågar vad Charlottes fetisch är och Stanford svarar “Charlotte has a thing for Crabtree & Evelyn potpurri.” Hahahahaha. Han är inte helt fel ute!

Fastän hon nyss beställt en drink reser sig Carrie för att åka hem till Big, som ska åka till Paris på jobb morgongen därpå. Sacre bleue… som Stanford säger. Och på tal om honom! Det här är ett sådant sällsynt avsnitt där han har ett eget litet äventyr (och mer eller mindre är stand in för Samantha, som däremot inte gör särskilt mycket väsen av sig): han har börjat med det nya fräcka att sexchatta på ett underklädesforum under aliaset “Rick9Plus”. De andra på forumet, ser jag nu när jag pausar skärmen, heter bland annat “DickDick”, “DaDongDon”, och “Eric”, men Stanfords favorit kallar sig för “BigTool4U”. I den här scenen sitter han och röker en cigarett och dricker den elegantaste¹ drink jag någonsin sett! En gibsonmartini, tror jag!

Charlotte är ute och fönstershoppar skor – hon ska inte köpa något, förklarar hon för Buster, en expidit med en fotfetisch, eftersom hon sparar pengar för att hyra ett sommarhus i Hamptons – men han ger henne rabatt eftersom hon har så vackra fötter. När hon något senare återvänder till skoaffären för att prova ett nytt par yttrar Buster de fyra orden alla kvinnor vill höra: “Are you a dancer?” Han vill ge henne skorna gratis mot en fotmassage; Charlotte går med på det men inser, när hon återberättar historien för Carrie och Miranda, att överenskommelsen tangerar sexarbete lite mer än hon är bekväm med. För att rentvå sitt samvete går hon för att lämna tillbaka skorna, men Buster vill inte ta emot dem och lyckas – med en argumentation jag inte riktigt förstår logiken i – övertala henne om att behålla dem mot att prova fler skor medan han ser på. Är inte det liksom… mer av samma?

Meanwhile across town står Big och stoppar slipsar i en duffelbag medan Carrie frågar honom om hon kan haka på Charlottes Hamptons-hus eller om de två ska hitta på något eget i sommar. Han muttrar “kan inte”, och förtydligar sedan att han kanske kommer behöva flytta till Paris. Carrie ställer ett par otroligt normala frågor, typ “hur länge då?” och “hur länge har du vetat det här?”, på vilka han svarar avmätt och lite irriterat; det framgår att han hade tänkt berätta om den här flytten för henne först när det blivit definitivt bestämt att den blir av, det vill säga som ett fullbordat faktum hon inte riktigt kan göra någonting åt.

Carries track record i den här relationen är som bekant inte toppen – i säsong 1 stalkade hon Bigs exfru och mamma – men det här är en sådan sällsynt situation där jag skulle påstå att hon verkligen har rätt rakt av. Det är verkligen ett så otroligt odödligt tjejsamtalsämne² vem av dem som borde anpassa sig mer till den andra, om hon borde acceptera honom som han är och sluta förvänta sig saker av honom som han aldrig har utlovat – jag brukade tycka det! – men när jag ser de här avsnitten nu³ slår det mig hur otroligt små saker det är hon kräver av honom och vilken otroligt stor affär han gör av dem i onödan. Det vore liksom inte helt sjukt av en 33-årig kvinna att sondera terrängen kring hur ens typ tio år äldre partner tänker kring att till exempel bo ihop eller skaffa barn, men här snackar vi inte ens frågor på den nivån utan snarare typ… kan du signera kortet på bröllopspresenten utan att göra en hel grej av det? Kan du tänka dig att åka på semester tillsammans? I avsnittets brunchscen (och här är en underbar kostymdetalj: Carrie har helt okaraktäristiskt rufsigt hår, som om hon bara gått dit direkt från sängen i vredesmod) påpekar Charlotte att det faktiskt låter ganska trevligt att ha en distansrelation med någon som bor i Paris, men som Carrie påpekar handlar det ju inte om själva situationen – det är klart att man kan överleva ett distansförhållande i ett år – utan om att han inte ens bjuder in henne i den tanken!

“In love relationships”, knappar Carrie senare fram på sin dator, “there is a fine line between pleasure and pain. In fact, it’s a common belief that a relationship without pain is a relationship not worth having.” Är det här en vedertagen sanning, verkligen? En straight trop jag ofta fascineras av är kvinnor som postar kärleksfulla Instagraminlägg om sina killar där texten är typ såhär: “Fredrik. Jag hatar dig! Du gör mig galen. Glad fars dag!”, och det får mig att undra om de har införlivat den här idén om att det är något slags tecken på kärlekens djup att varje sekund tillsammans är pest och pina och att man typ ska skrika på varandra varje dag i en stabil relation. Å andra sidan kan man kanske göra följande lite mer generösa tolkning av den här utsagan: en kärleksrelation helt fri från smärta är en relation där ingenting står på spel. “To some”, fortsätter Carrie mycket riktigt, “pain implies growth. But how do we know when the growing pains stop and the pain-pains take over?”

Medan allt det här pågår har Miranda träffat Jack, som spelas av Will Arnett!, utanför en bokhandel där de flörtar genom att bara säga olika boktitlar till varandra. Det som händer sedan känns 100% som något både Gob i Arrested Development och Devon Banks i 30 Rock hade kunnat göra, nämligen att Jack initierar sex på gradvis mer och mer offentliga platser – på Mark Twains innergård, i en taxi, en hiss och en toalett i Central Park – vilket sedan kulminerar i att han iscensätter en situation där de blir påkomna av hans föräldrar, något jag skulle bedöma som det absolut grövsta som någonsin hänt i den här serien, inräknat tantra-episoden i avsnitt 16 senare i säsongen. Häpnadsväckande nog sticker inte föräldrarna därifrån illa kvickt så fort de förstår vad som pågår, så jag misstänker att det finns en del att “unpack” när det kommer till Jacks sexualitet. Han och Vaughn Wysel kanske borde ses och prata.

Carrie och Stanford ses på en Cosmopolitan och en Marlboro Light och han berättar för henne om sin cyberkurtis med BigTool4U. Carrie utbrister vid ett tillfälle “no you didn’t!”, och det är tyvärr inte sista gången hon använder blaccent! BigTool4U vill ses “afk” och Stanford är osäker på om han ska göra det, men det som talar för är att han, enligt egen utsago, inte har haft bra sex “since before Cats was on Broadway.” Det vill säga… inte sedan 1982!? Jösses. Han går i slutändan till kalsongklubben! Good for him. Efter att Stanford har gått ringer Carrie Big och yrar, och min favoritdel av hennes monolog är nog det här: “You’re always going! You’re fucking… ‘TAXI!’, and then you’re on a plane to France for maybe a year? Well, you’re a freaking old man! You should be thinking about somebody else!” Hahahaha. Det är så perfekt specifikt och nonsensartat på samma gång, och SJP får liksom något slags otrolig Ramona Singer-intonation när hon spelar full.

Telefonsamtalet går naturligtvis skitdåligt, och när Big kommer tillbaka från Paris försöker Carrie överkompensera genom att spexa med en basker och McDonalds. Situationen hon befinner sig i här – där man egentligen har “rätt i sak” i ett bråk men har betett sig så konstigt att man liksom har förverkat sitt överläge – är verkligen… otroligt trist. Hon har ägnat dagen åt att prata ner sig själv på jorden under en promenad med Miranda och Charlotte (som sagt: Samantha är mer eller mindre frånvarande i det här avsnittet!), och anländer nu för att förkunna sin plan för Big: det är inga problem om han behöver flytta, de kan ha ett distansförhållande, och om det blir för jobbigt kan hon flytta efter. Eftersom Big är helt dum i huvudet svarar han tyvärr “But you’d be moving to Paris for yourself, right?”, och Carrie ba… varför i helvetet skulle jag det?

Nu kanske vän av ordning invänder att det inte är en så dum fråga; när Carrie flyttar med Barysjnikov i sista säsongen går det mycket riktigt sådär, till stor del eftersom hon inte har något eget liv i Paris. Men det är också väldigt svårt att förstå vad Big vill i det här scenariot! Han verkar ju till exempel inte utgå från eller ens direkt vilja att hon ska flytta med honom, men han har inte heller formulerat någon annan plan, och det är svårt att tolka honom på något annat sätt än att han helt enkelt inte vill vara ihop om förutsättningarna för deras liv tillsammans förändras på något sätt. På sätt och vis – det här reflekterade jag över när jag såg And Just Like That – är det väl så det slutar för dem också: det är som om de även som medelålders är fast i något slags ytlig evighetslång iscensättning av att nyss ha börjat dejta varandra.

Anyway. Nu är han död! Låt oss återgå till 1999, där Carrie precis har slängt en Big Mac och en Filet-o-Fish⁴ i väggen. De har ett sånt otroligt antiklimaktiskt och deprimerande bråk. Efter att Carrie har gått hem till sig dyker Big upp hemma hos henne mitt i natten, och på morgonen, när han har gått, tänder Carrie omedelbart en cigarett och levererar en And just like that: “I had untied myself from Mr. Big. I was free. But there was nothing exquisite about it.”

Rys! Hahahaha. Säsong 2 av SATC är verkligen full av sådana sinnessjuka bangers. På återseende, mina vänner………

[jazzmusik]

1. Stanfords lägenhet, som jag inte tror att man får se någon mer gång efter det här?, är överlag helt utsökt!

2. Tjejer av alla kön!!

3. På ålderns höst

4. Exakt det här är ju famously Trumps McDonalds-order, och med tanke på att Big i seriens första avsnitt presenteras som “the next Donald Trump”, tror ni att det är……?