Blekt som cold cream
Om Andrew Hollerans Grief (2006)
En av de första sakerna som händer i Andrew Hollerans roman Grief är att en man ringer på det namnlösa berättarjagets dörr. Han har bara precis anlänt till huset där han tillfälligt ska bo, men öppnar ändå. Mannen som ringt på dörren beskrivs med två adjektiv: “slender”, “black”, och han berättar att hans fru ligger på sjukhus efter att ha varit med om en olyckshändelse och att han behöver nittio dollar.
Berättarjaget ger honom tjugo. “I decided it would be racist to doubt his word”, tänker han. Men han gör ju faktiskt det – han tror inte att mannen talar sanning, och den självmedvetna inre monologen avslöjar att han inte har några andra skäl att göra det än rasism. Sedan han upptäckt denna sin rasism gör han med den ungefär vad man under en meditation kan uppmanas att göra med smärta: notera den och gå vidare.
Grief handlar, som titeln antyder, om sorg. Berättarjaget har flyttat till Washington D.C. för ett lärarjobb efter att under flera års tid ha tagit hand om sin döende mamma i Florida, en mamma han enligt egen utsago höll vid liv för länge – han upplever att en av hennes sjuksköterskor antyder detta – och efter att, åren dessförinnan, ha bevittnat hur aids fullständigt ödelade den värld där han tillbringat hela sitt vuxna liv. “I used to think that the eighties were like a very nice dinner party with friends”, säger en av jagets vänner i romanen, “except some of them were taken out and shot while the rest of us were expected to go on eating.”1
Men det slog mig också, under läsningen, i vilken hög grad Grief är en roman om vithet. När jaget träffar mamman till en av vännerna som dog i aids påminns han om hur vännen noggrant brukade skydda sin hud från solsken, hur han brukade gå omkring på Fire Island iförd en stråhatt som skuggade ansiktet, blekt som cold cream där under. På konstmuseet påminner de grekiska och romerska statyerna om den döde vännens hårt tuktade kropp, den enda jag kände, skriver Holleran, som slutade träna för att han tyckte att han blev för stor. Han drack proteinshakes, lärde sig gå på glödande kol, han var besatt av sin egen hälsa, av att förlänga livet och bli supermänsklig. När han blev sjuk jagade han rätt på läkaren som givit honom hivdiagnosen, stod och skrek på honom på mataffären: du har fel, det kan inte vara sant. Till skillnad från sin mamma blir vännen aldrig gammal, men jaget i Grief noterar, när han träffar henne, att hennes hy vid åttio års ålder ser ut precis som hans antagligen hade gjort, lika vit.
Själva platsen Washington D.C. framstår också i Hollerans skildring som ett monument över vithet, en vithets-temapark, med sina bländande byggnader, sin marmor, sina arkitektoniska referenser till antiken2, monumenten, ambassaderna, Vita huset, vita kors, den aggressiva iscensättningen av den västerländska historien, idén om krigen som nödvändiga och döden i krigen som ärorik. Staden är som ett jättelikt mausoleum. Berättaren betraktar allt med skenbar svalka, och romanens strama, behärskade stil får den att kännas lite kuslig, tom och overklig, kongenialt med det tillstånd han befinner sig i.
Det är mer än ett år sedan jag läste Grief. När jag läste den var jag och Sanna på Gotland, i mina föräldrars hus, och på vägen dit upptäckte vi att vi hade något fel på bilen. Bromsvätskan läckte, ett rör hade rostat. Jag kan inte köra bil och beskriver antagligen inte detta med rätt terminologi, men det var hur som helst något allvarligt fel på bilen. Eftersom det var söndag och inga verkstäder var öppna bestämde vi oss för att bara köra till huset och ta tag i problemet senare. Planen var att köra bilen till en mekaniker i närmsta tätort och sedan gå hem, en sträcka som skulle ta minst två men troligtvis närmre tre timmar till fots.
Sedan blev det snöstorm. Ovädret varade, det är åtminstone nu min minnesbild, i ett par dagar. Vi kunde inte ta oss hem i det vädret, men det verkade också riskabelt att köra bil i det. Vi gjorde en ny plan att vänta ut det dåliga vädret och åka senare i veckan.
Vid den här tidpunkten började vi skämta om att situationen påminde om början av en skräckfilm, eftersom det också fanns ett slags deadline i andra änden: vi var tvungna att vänta på bättre väder för att kunna köra bilen och gå hem, men ju längre vi väntade, desto troligare var det att bilens bromsar inte alls skulle fungera och att det skulle bli alltför förenat med fara att köra den för att kunna komma iväg alls. Och vad skulle vi göra då? Var vi på riktigt insnöade? Hur länge skulle maten räcka? Eller veden? Eller vinet?
Det här var ett slags kokett, oseriös skräck som vi roade oss själva med. Ingen av oss upplevde situationen som på allvar riskabel. Det hela påminde mig om en viss typ av pinsamma, proppmätta kultursidestexter som publicerades de första veckorna eller månaderna av covidpandemin: författare som hade åkt till ett hus – ett lyxigt hus, ett semesterhus, ett hus “på landet”, precis som det där vi befann oss – för att hålla sig undan “tills det går över”, och från denna horisont skrev högtravande betraktelser om livet och döden utifrån en föreställning om att det fanns något grundläggande jämlikt i sjukdomen, att vi alla var lika inför den. En sanning med modifikation. Att alla som föds ska dö är det enda vi vet, men vad för slags död var det frågan om? Vilken död beskrevs som en tragedi, och vilken död gjorde det inte?
Jag fick en idé till en novell. En skräcknovell.
Novellens form skulle vara precis en sådan typ av text: en “dagbok” från de första månaderna av pandemin, en “personlig essä” skriven av en författare som åkt till sitt hus på Gotland för att hålla sig undan covid-19, som dock aldrig skulle kallas för “covid-19” och inte heller för “corona” utan för “sjukdomen” eller möjligtvis “pesten”. I essän skulle hon göra paralleller till Andrew Hollerans roman Grief, göra långsökta, högtidliga och smaklösa paralleller till aidsepidemin, och hon skulle skriva om sörjande och om död med ett mycket stramt, svalt och vackert språk. Döden och sorgen skulle, i hennes essä, framstå som något fullständigt abstrakt.
Sedan skulle någonting hända. Hennes bil skulle gå sönder. Var hon där ensam eller, som jag, med sin partner? Vad skulle hon använda för ord för att beskriva partnern? Antagligen skulle hon bara referera till partnern med en initial. “S. öppnade motorhuven med en bekymrad min.” Ja! Självklart. Så skulle hon skriva. Som sagt: någonting skulle hända, bilen skulle gå sönder, och det skulle börja snöa häftigt, i flera dagar, så att man inte såg någonting när man tittade ut genom fönstret, och de skulle börja skämta om att situationen påminde om början på en skräckfilm. Sedan, när snöstormen dragit förbi, skulle berättelsen verkligen utveckla sig som en skräckfilm.
Exakt hur kom jag aldrig fram till. Skulle två främmande män i vita kläder knacka på dörren och be om att få låna ett ägg? Skulle de bli mördade av en man iklädd en mask av människohud? Jag kunde inte bestämma mig. Men döden och sorgen skulle upphöra att vara abstrakt. Den skulle i stället störta in i författarens liv, rycka henne ur sitt falska och pompösa sätt att skriva om den.
Efter ett par dagar slutade det att snöa. Solen sken, och vi åkte för att lämna bilen hos mekanikern, och sedan gick vi tillbaka med vår hund som inte alls blev trött av promenaden, fastän han är så liten. Tiden flöt ihop lite efter det. Vi var borta i tolv dagar. På morgonen, dagen innan vi åkte hem, hade jag gått ut med hunden i trädgården. Snön hade smält bort och marken var lerig, stenig och full av kaninhål. Då fick jag ett telefonsamtal. Det kan jag inte skriva om.
Förra våren visade Moderna Museet Stefan och Francizska Themersons antifascistiska avantgardefilm Europa från 1931, och innan filmvisningen höll Paulina Sokolow en presentation där hon nämnde konsthistorikern Henry Grosshans som i sin bok Hitler and the Artists skriver om hur Hitlers förenklade syn på antikens konst, idén om dess “eviga värden”, tillfredställde hans fantasier om det tyska folkets odödlighet, och om hur han betraktade den grekiska och romerska konsten som “oförorenad av judiska influenser”. Det här – kind of – skrev jag också lite om här förra veckan.