Den här texten innehåller beskrivningar av avgörande saker som händer i Matthew Lopez pjäs Arv. Om du har planerat att se den men ännu inte gjort det skulle jag inte rekommendera dig att läsa nu, utan efteråt – om inte annat för att undvika att ditt omdöme färgas av mitt.
Arv fick mig att tänka på vilka visioner av queert minne, sorg eller frigörelse som är möjliga i konsten. Det här är mitt försök att bearbeta dessa tankar.
I inledningen till The Gentrification of the Mind, författaren och ACT UP-medlemmen Sarah Schulmans bok från 2012, skriver Schulman om när hon för första gången hörde aids beskrivas som något som hörde till historien. Det är 2001, hon sitter i bilen, och på radiokanalen NPR sänds ett program med anledning av att det gått tjugo år sedan det första dokumenterade aidsfallet i USA. Medan hon lyssnar slås hon av programledarens märkligt ljumna ton, det liksom städade språkbruket. Det som beskrivs är händelser som Schulman väl känner till, händelser som präglat hela hennes vuxna liv. Men den här berättelsen om aids verkar banaliserad, homogeniserad. Gentrifierad.
“At first America had trouble with People with AIDS”, säger programledaren. “But then, they came around.”
När hon hör de orden, skriver Schulman, kraschar hon nästan sin bil. Det här, tänker hon, är det det här som ska bli den officiella berättelsen om aids? Att allt bara blev bra till slut, så fort folk tog sitt förnuft till fånga?
Jag har tänkt på den där scenen i relation till Matthew Lopez pjäs Arv, som sedan ett par månader tillbaka spelas på Dramaten. Jag vet inte om en pjäs någonsin har utgjort ett så naturligt samtalsämne i min bekantskapskrets. Alla har sett den, verkar det som, eller ska se den. Sedan jag såg den tillsammans med två vänner har vi pratat om den nästan oavbrutet. Vi såg den i november, den helgen då det snöade så mycket, och eftersom vi såg pjäsens båda delar direkt efter varandra tillbringade vi mer än åtta timmar – med undantag för middagspausen på Frippes – inne på teatern.
Det är lätt att förstå varför Arv är en framgångsrik pjäs. Den känns inte lång, trots sitt omfång, eller: den känns inte lång som teater, utan lång som en tv-serie. Jag föreställer mig att många upplever att de “ser sig själva” på scen när de ser Arv, även straighta – det finns något kittlande och attraktivt med att den utspelar sig så nära i tid, huvudsakligen i en typ av bildad medelklassmiljö som gissningsvis speglar teaterpubliken rätt väl. Jag tyckte om iscensättningen, den rörliga gradängen, Jonas Bruns smidiga översättning, jag älskade Johan Holmberg som E.M. Forster och Walter Wilcox, och Simon Reithner var helt otrolig som Toby, han påminde om Gob i Arrested Development, så dryg och sårbar och karismatisk, och jag var förhäxad av hur kostymören Jasminda Asplund Blanco konsekvent klätt honom i lite för korta byxor. Det fanns sådana små briljanta detaljer i Dramatens uppsättning av Arv. Och samtidigt tyckte jag verkligen väldigt illa om den.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to La Douleur Exquise to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.