Från arkivet: Gentrifierad melodram
Om Arv på Dramaten
Förra veckan fick Matthew Lopez pjäs Arv nypremiär på Dramaten. Jag såg pjäsen i november 2022 och skrev senare den här texten om den, som jag nu återpublicerar. (Första gången publicerades den enbart för betalande prenumeranter, vilket man kan bli om man vill läsa om exempelvis erotiska thrillers, tv-serien Ripley, eller hypokondri.)
Såhär nästan två år senare finns det saker med texten jag inte älskar – framför allt tyngs den ner av att den så uppenbart är resultatet av en flera månader lång besatthet av att försöka komma till botten med varför jag tyckte så illa om Arv, vilket ledde mig till att läsa massvis med saker som jag väldigt ivrigt ville redovisa. Å andra sidan är det exakt det här, den där typen av besatthet, som jag tycker så mycket om med att vara kritiker: att man aldrig kan låta sina intryck vila utan hela tiden måste undersöka dem och pröva dem.
Slutligen: om du har planerat att se Arv den närmsta tiden skulle jag rekommendera att spara läsningen till senare! Texten innehåller spoilers.
I inledningen till The Gentrification of the Mind, författaren och ACT UP-medlemmen Sarah Schulmans bok från 2012, skriver Schulman om när hon för första gången hörde aids beskrivas som något som hörde till historien. Det är 2001, hon sitter i bilen, och på radiokanalen NPR sänds ett program med anledning av att det gått tjugo år sedan det första dokumenterade aidsfallet i USA. Medan hon lyssnar slås hon av programledarens märkligt ljumma ton, det liksom städade språkbruket. Det som beskrivs är händelser som Schulman väl känner till, händelser som präglat hela hennes vuxna liv. Men den här berättelsen om aids verkar banaliserad, homogeniserad. Gentrifierad.
“At first America had trouble with People with AIDS”, säger programledaren. “But then, they came around.”
När hon hör de orden, skriver Schulman, kraschar hon nästan sin bil. Det här, tänker hon, är det det här som ska bli den officiella berättelsen om aids? Att allt bara blev bra till slut, så fort folk tog sitt förnuft till fånga?
Jag har tänkt på den där scenen i relation till Matthew Lopez pjäs Arv, som sedan ett par månader tillbaka spelas på Dramaten. Jag vet inte om en pjäs någonsin har utgjort ett så naturligt samtalsämne i min bekantskapskrets. Alla har sett den, verkar det som, eller ska se den. Sedan jag såg den tillsammans med två vänner har vi pratat om den nästan oavbrutet. Vi såg den i november, den helgen då det snöade så mycket, och eftersom vi såg pjäsens båda delar direkt efter varandra tillbringade vi mer än åtta timmar – med undantag för middagspausen på Frippes – inne på teatern.
Det är lätt att förstå varför Arv är en framgångsrik pjäs. Den känns inte lång, trots sitt omfång, eller: den känns inte lång som teater, utan lång som en tv-serie. Jag föreställer mig att många upplever att de “ser sig själva” på scen när de ser Arv, även straighta – det finns något kittlande och attraktivt med att den utspelar sig så nära i tid, huvudsakligen i en typ av bildad medelklassmiljö som gissningsvis speglar teaterpubliken rätt väl. Jag tyckte om iscensättningen, den rörliga gradängen, Jonas Bruns översättning, jag älskade Johan Holmberg som E.M. Forster och Walter Wilcox, och Simon Reithner var helt otrolig som Toby, han påminde om Gob i Arrested Development, så dryg och sårbar och karismatisk, och jag var förhäxad av hur kostymören Jasminda Asplund Blanco konsekvent klätt honom i lite för korta byxor. Det fanns sådana små briljanta detaljer i Dramatens uppsättning av Arv. Och samtidigt tyckte jag verkligen väldigt illa om den.
Arv är en ganska fri parafras på E.M. Forsters roman Howards End från 1910, förlagd till New York under åren kring det amerikanska valet 2016. Systrarna Margaret och Helen Schlegel motsvaras av kärleksparet Eric och Toby, Henry och Ruth Wilcox motsvaras av Henry och Walter Wilcox, Leonard och Jacky Bast motsvaras båda av en karaktär som heter Leo, och Leo har en dubbelgångare som heter Adam. Kan man säga. Jag vet egentligen inte om det är meningsfullt att redogöra för parallellerna mellan pjäsen och Forsters roman, men en viktig skillnad har att göra med berättarperspektiven. Howards Ends tredjepersonsberättare är allvetande och lite syrlig, inte förlagd till någon särskild figur även om den håller sig närmast Margaret. På samma sätt följer Arv ofta karaktären Eric, men pjäsens “berättare” är i själva verket Leo, som är i färd med att skriva en roman om sig själv och sina vänner. Till sin hjälp, åtminstone till en början, har han E.M. Forsters spöke.
Där Howards End handlar om klass, främst, gör Arv också anspråk på att porträttera en generationsklyfta: den mellan de äldre amerikanska bögar som överlevde aidsepidemin, och den yngre som lever ett liv i relativ frihet. Den yngre generationens relativt fria livsstil präglas framför allt av konsumtion och god bögsmak. De njuter av klassisk musik, går och ser Nötknäpparen runt jul och läser romaner av James Baldwin och Alan Hollinghurst som de bär runt på i Strand Bookstore-totebags. Solidariteten med mindre privilegierade members of the community är invecklad och sträcker sig för det mesta bakåt, mot historien, snarare än ut i världen och nuet. De vet att visa respekt för Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera genom att åberopa deras namn som orsaken till att de nu själva har så många trevliga rättigheter – Eric friar till Toby redan i första akten – men det är oklart om deras intresse för samtida transpersoners livsvillkor sträcker sig längre än till att rösta på Hillary Clinton i valet och sedan uppgivet slå ut med armarna när hon förlorar.
Det här, skulle jag säga, är ett rätt träffsäkert porträtt av ett väldigt specifikt slags samtida privilegierad bög (eller lesbisk, för den delen). Han är medveten om sin frihet och vad den har kostat andra människor men osäker på hur den ska hedras, i stort sett kunnig om “sin” historia men osäker på vad kunskapen förpliktigar till. Det är väl också en helt godtagbar uppdatering av systrarna Schlegels självbelåtet borgerliga samhällsengagemang i Howards End. Men tonaliteten i Arv gör det svårt att finna täckning för den här ganska cyniska tolkningen av hur den yngre generationen gestaltas.
Eric framstår ofta som typ en snyggt formgiven Instagramstory om “allyship” som har kommit till liv. Han är snäll, oförarglig, en förebild. Pjäsen förhåller sig liksom fullständigt distanslöst till hans godhet. “Jag tror baske mig att den har gjort mig till en lite bättre människa”, skrev DN:s kritiker om Arv, och jag har en olustig känsla av att det är precis vad som är tanken. Toby som karaktär är mer underhållande än Eric, elakare, strävare, men egentligen inte mer komplex: han befinner sig från första början på ett sluttande plan av osofthet som kulminerar i att han, som straff för att ha varit a bad gay med låg självmedkänsla, dör i en bilolycka.
Sedan har vi den ytterligare något yngre generationen i Adam och Leo, där framför allt den senare är svår att beskriva utan att bli helt sanslöst spydig. Men tänk er hur Monopolmannen antagligen föreställer sig “en fattig stackare” så har ni honom på ett ungefär: en hemlös sexarbetare som liksom Leonard Bast i Howards End blir adopterad som ett slags välgörenhetsprojekt av först Toby och senare Eric.
Den äldre generationen representeras i Arv av det gifta paret Henry och Walter Wilcox. Precis som sin namne i Howards End är Henry en rik, konservativ kapitalist, en personifiering av det citat av aktivisten och Village Voice-journalisten Donald Suggs som Sarah Schulman inkluderat i flera av sina böcker: “The drag queens who started Stonewall are no better off today, but they made the world safe for gay Republicans. It's a bitter pill to swallow, but the people who make change are not the people who benefit from it.”
Medan den yngre generationen åtminstone vet namnet på the drag queens who started Stonewall (eller hur det nu var), och vet att ha klädsamt dåligt samvete för att de får skörda frukterna av det någon annan har sått, är Henry alltså snarare en bögrepublikan av diskret Andrew Sullivan-snitt. Både han och Walter är mycket unga vid aidsepidemins början, och en konsekvens av detta faktum – priset för deras överlevnad, på ett sätt – är förlusten av gemenskap. Henry värjer sig mot sjukdomen, vill inte kännas vid den, och verkar tycka även med facit i hand att aktivisterna mest larmar och gör sig till.
Walter är en intressant karaktär, en person som liksom anländer för sent till sin egen frigörelse. Hans strategi för att överleva aidsepidemin är inte förnekelse och isolering, som Henrys, men inte heller att organisera sig politiskt. Istället bedriver han ett slags privat aktivism genom att köpa ett stort hus upstate där han låter aidssjuka vänner och bekanta komma för att dö. När publiken tillsammans med Eric får besöka huset för första gången ligger de begravda under ett vackert gammalt träd, och de uppträder för oss som harmoniska spöken.
Den här bilden – bilden av harmoniska spöken i pastellfärgade åttiotalskläder, männen som begravts i en drömskt pastoral miljö, långt från staden, utanför samhället – fick mig att tänka på en kontrasterande bild. Det är en av den amerikanska aidsaktivismens mest berömda bilder, ett fotografi taget av Bill Dobbs, som föreställer konstnären David Wojnarowicz på en ACT UP-demonstration utanför USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet F.D.A. Wojnarowicz ansikte syns inte, bara hans rygg. Han har på sig en jacka med text, vita bokstäver över en rosa triangel: IF I DIE OF AIDS – FORGET BURIAL – JUST DROP MY BODY ON THE STEPS OF THE F.D.A.
Texten är inte ett slagord, utan ett testamente. När Wojnarowicz dog 1992 iscensatte ACT UP en “politisk begravning” för honom, den första men inte den sista i sitt slag. I en film från begravningen bär aktivisterna en stor banderoll med texten DAVID WOJNAROWICZ 1954-1992 DIED OF AIDS DUE TO GOVERNMENT NEGLECT.
Det där tycker jag är påfallande när man läser dokumentära skildringar från den amerikanska aidsepidemin: det finns verkligen fiender. Regeringen finns. Jesse Helms finns, kardinalerna O’Connor och Ratzinger finns, Ed Koch finns, och Ronald Reagan och George H.W. Bush. I kontrast framstår NPR-versionen, “at first America had trouble with People with AIDS”, som underligt obefolkad. Vem är Amerika? Vad hade Amerika exakt för problem med människor med aids? Det spelar ingen roll, det är så länge sedan nu – they came around.
Ett par år innan sin död hade Wojnarowicz deltagit i utställningen Witnesses: Against Our Vanishing, organiserad av Nan Goldin på Artists Space i New York. Han skrev en text till utställningen, Post Cards from America: X-Rays from Hell. Där beskriver han hur han under en av de många minnesstunder han besökt de senaste åren drabbades av något som liknade vrede. Han skriver att han oroar sig för att hans vänner ska förvandlas till professionella kistbärare som filar på sina begravningstal i väntan på sina älskares, vänners och grannars död, “perfecting their rituals of death rather than a relatively simple ritual of life such as screaming in the streets.”
Wojnarowicz föreställer sig hur det hade varit om det hölls en demonstration varje gång någon dog av aids. Han föreställer sig hur det hade varit om de dödas vänner, älskare eller grannar körde till Washington D.C. i ilfart för att dumpa liken på Vita Husets trappor. “It would be comforting”, skriver han, “to see those friends, neighbors, lovers, and strangers mark time and place and history in such a public way.”
Bilden han frammanar framstår för mig som motsatsen till den vision av sörjande och minne som kommer till uttryck i Arv. Där är platsen för de döda och döende i aids helt privat, drömsk, idyllisk och liksom svävande i tid och rum. Det påminner om hur man berättar om döden för ett barn, ett slags homosexuellt Nangijala, en smakfull abstraktion, jämfört med den väldigt konkreta, morbida, uppseendeväckande aktion som Wojnarowicz ser framför sig.
Jag gör inte den här jämförelsen som ett sätt att argumentera för att Walter borde ha varit med i ACT UP och att Arv borde handlat om det istället. Men jag nämner Wojnarowicz och ACT UP för att det är meningsfull kontext här. Det här är något som Arv, en pjäs som gör anspråk på att säga någonting om historien om och minnet av den amerikanska aidsepidemin, står i relation till.
När jag lämnade teatern och begav mig hemåt i den snöiga natten gäckades jag av frågan om vad visionen av sörjande och minne i Arv egentligen berättar. Hur kan man tolka den? Varför valde Matthew Lopez att skildra just den, och vad skildras den på bekostnad av?
Frågan fortsatte att gäcka mig under veckorna och sedan månaderna som följde, och kanske blev jag lite besatt av den eftersom Arv blivit så hyllad, både av kritiker och av personer i min bekantskapskrets, personer jag har respekt för och vars smak jag litar på. Tillsammans med vännerna jag sett pjäsen med – de tyckte inte heller om den – diskuterade jag i allt mer uppjagade ordalag. Var vi galna? Vad var det vi inte förstod? Jag ville förstå.
Först landade jag i en möjlig tolkning av Walters palliativa drömhus som hade att göra med berättarperspektivet: inramningen där det vi ser utspela sig på scen i själva verket är Leos roman i färd med att skrivas. Vad för slags roman skriver egentligen Leo? Är den nödvändigtvis bra? Kanske är det helt enkelt så att den här versionen av minnet efter aidsepidemin och dess offer är den enda som är möjlig för Leo att föreställa sig. Kanske har han behov av att skriva en trösterik, gråtmild historia. Kanske känner han inte till David Wojnarowicz, eftersom Toby under deras bildningsutflykt till Strand Bookstore bara gav honom Charles Dickens och Brontë-systrarnas böcker att läsa. Vem vet!
Nej, jag raljerar lite nu, men jag menar alltså att det här faktiskt är ett sätt att tolka Arv generöst. Genom att den yngre generationens skildring av den äldre generationens erfarenheter är såhär historielös, apolitisk, ytlig, sentimental, dålig helt enkelt, illustreras både omöjligheten i att närma sig dessa erfarenheter och det systematiska osynliggörandet av aidsaktivismens historia. Men jag är osäker på om det verkligen finns täckning i pjäsen för en sådan tolkning. Kan man verkligen säga att Arv gestaltar det här osynliggörandet om den själv deltar i det?
Så jag prövade en annan tolkning: det existerar förstås en mängd andra erfarenheter av aids, och kanske ansåg Matthew Lopez att det hade blivit alltför didaktiskt, präktigt, att förankra sin pjäs i aidsaktivismens historia. Kanske måste man också kunna förutsätta att publiken redan känner till den. Det är möjligt att han tagit intryck av andra historier om aids, skildringar inte av motstånd utan av svaghet, till exempel; skildringar av sorg, ensamhet eller bitterhet.
Som, till exempel, Andrew Hollerans essä The Absence of Anger från 1988. Holleran beskriver där hur han tillbringar en kväll i en döende väns lägenhet med att lyssna på Strauss och prata om böcker, vänskap, ödet, medan natthimlen mörknar och Wall Streets upplysta skyskrapor blir “skarpa som diamanter”. Efter den poetiska bilden följer en parantes, som om han kommer på sig själv. Exakt det där, inser han, att bli filosofisk när man borde bli arg, är det som aktivisterna protesterar mot. Och ytterligare andra, skriver han, kritiserar aktivisterna för att leka politik när de borde vaka vid sina vänners sida istället. Som Walter gör i Arv, till exempel.
I The Absence of Anger lämnar Andrew Holleran till slut den döende vännens lägenhet – långsamt, som om han inte hade bråttom någon annanstans – och rusar sedan iväg till ett möte där en annan döende vän, en aktivist, håller tal. Aktivisten frågar publiken varför de inte har blivit arga än. Vad är det som krävs? undrar han. Vad är det som krävs för att ni ska känna kniven mot strupen? Holleran skriver att han har frågat sig själv samma sak. En del av förklaringen, konstaterar han, står att finna i orsaken till att han blev försenad till mötet. Han stod inte ut med att skynda sig från sin väns lägenhet, stod inte ut med att berätta att han skulle gå på ett möte som vännen är för svag för att delta i. Sorgen, resonerar han, har slukat upp hans ilska. Och sorg kräver stillhet och tillbakadragenhet. Den gör en bedövad, trubbig, istället för arg.
Och så finns ju ilskan som inte är god, ilskan som inte manar till handling eller solidaritet, som ilskan i den franske författaren Hervé Guiberts roman Till vännen som inte ville rädda mitt liv (skådespelare ur Arvs ensemble läste högt ur romanen på världsaidsdagen den 1 december). Det är en otrolig roman, otrolig inte minst för Guiberts elakhet, hans humor, hans temperament. Fastän han är döende i aids är han upptagen av skitsaker. Upptagen av sig själv. Romanen är överhuvudtaget inte “finstämd”, den är kolerisk snarare än melankolisk, brutal och underhållande och förkrossande.
I Till vännen som inte ville rädda mitt liv har Guibert fått ett löfte av en vän som arbetar på ett amerikanskt läkemedelsföretag om att få ingå i den första testomgången för ett mirakulöst vaccin. Under en tid lever han på hoppet om vaccinets deus ex machina, är övertygad om att han ska bli den förste att besegra sjukdomen – han använder den typen av militäriskt språk som Susan Sontag diskuterar i Sjukdom som metafor – innan vännen sviker honom. Liksom Hollerans aktivistvän är Guibert arg, men det är en mörk och privat ilska. Kampen för att överleva är helt och hållet hans egen, möjligheten att botas en fråga om kontakter och privilegier som han inte drar sig för att utnyttja.
Till vännen som inte ville rädda mitt liv gjorde Guibert berömd under de sista åren av hans liv, och han skrev fram till sin död om aids i Le Protocol compassionel och i de postumt utgivna L’Homme au chapeau rouge och Cytomégalovirus. Under de mer än trettio år som gått sedan dess har han blivit oerhört hyllad, nästan mytologiserad, vilket alltid är besvärligt. I essän Contre Guibert från 2000 ifrågasatte Didier Lestrade, en av franska ACT UP:s grundare, varför just Guibert och en handfull andra författares vittnesmål om aids blivit så dominanta i fransk media. Han beskrev Guibert som “en ensam man”, oförmögen att betrakta sin sjukdom som något annat än ett individuellt, existentiellt äventyr, oförmögen att se hur sjukdomen inte bara var en biologisk händelse utan en politisk.
Politiskt är det kanske ett problematiskt förhållningssätt, men samtidigt… ja, vad ska man säga. I en roman, skulle jag nog hävda, är det intressant med någon som förhåller sig till sin egen nära förestående död i aids på ett “problematiskt” sätt. Det är intressant att Guibert i sina självbiografiska romaner framstår som småaktig, egoistisk, omöjlig att ha att göra med, och samtidigt som så djupt upptagen av njutning, så rolig och charmig och intelligent. Hollerans överlevnadsskuld i The Abscence of Anger är intressant, hans oförmåga att uppamma ilska är intressant, hans melankoli. Jag förstår den konstnärliga impulsen att skildra sådana känslor. Kanske var det också Matthew Lopez impuls.
Så, här är ytterligare ett möjligt och ännu mer generöst sätt att tolka Arv: som en pjäs som går i dialog med Andrew Holleran och Hervé Guibert. En pjäs som är intresserad av komplexa och osmickrande känslor, som ensamhet, bitterhet och skuld. En pjäs som vill föreviga alla människor som i det tysta vakade vid sina vänners dödsbäddar istället för att gå ut på gatorna och leka politik. (I verkligheten finns det givetvis inget motsatsförhållande mellan att organisera sig politiskt och att ta hand om sina vänner, vilket i Hollerans essä illustreras av att han under loppet av sin egen text gör båda dessa saker.)
Men det här är egentligen bara ett förslag på tolkning av pjäsens anspråk, inte vad den faktiskt säger eller gör, och går man med på att ovanstående är pjäsens anspråk måste man väl också konstatera att den misslyckas. I Arv skildras en generationsklyfta som vi å ena sidan ska förstå som helt oöverbryggbar, å andra sidan är det enda som krävs för att överbrygga den att Walter säger till Eric: tänk dig att alla du känner är döda eller döende. Vad är det egentligen med just det mötet som får Eric att, den här gången, förstå eller känna mer än han gjort förut? Är det verkligen omöjligt för Eric, en person som av allt att döma har läst Edmund White, att föreställa sig hur det var att leva under aidsepidemin?
Nej, inlevelse är inte samma sak som erfarenhet, förstås, men jag menar: det Walter säger till Eric, det han uppmanar honom att försöka föreställa sig, är något som nästan vem som helst hade kunnat säga. Alla queera personer med ett ens marginellt intresse för samtidshistoria lär ha tänkt tanken att om jag levt på åttiotalet hade flera av mina vänner antagligen varit döda nu – men den tanken fördjupar egentligen inte vår förståelse för hur det rent konkret var att leva då, hur man levde, eller hur, exakt, man dog.
Och om man går med på att Matthew Lopez ansåg att det hade blivit för didaktiskt att inkludera någonting substantiellt om aidsepidemins historia i sin pjäs om, bland annat, aidsepidemins historia: hur ska man då förstå de didaktiska inslag som trots allt finns i Arv? Som när följande replik yttras med total uppriktighet: “Tristan, hur har Truvada© påverkat ditt liv”?
Tristan ingår i den kör av vänner till Eric och Toby som i varierande grad har ett inre liv och för det mesta fungerar som ett slags buktalardockor som plockas fram när “ett ämne” behöver stötas och blötas på scen. De här inslagen i Arv är djupt pinsamma på något slags ren manusnivå – man får liksom en känsla av att någon har kastat pil på en tavla med “saker bögar pratar om, kanske?” och med nöd och näppe missat “RuPaul” – men de illustrerar också en mer seriös problematik som handlar om vem pjäsens karaktärer talar till. Varför uppmanas Tristan berätta för sitt kompisgäng av högutbildade åttiotalistbögar hur PrEP fungerar? Vem ser man framför sig i publiken som mottagare för denna märkligt placerade Gilead-infomercial?
Samma typ av scen återkommer flera gånger i Arv. Den tar formen av ett pågående samtal vännerna emellan om the way that we live – om homoerotik, gemenskap, familj, språkbruk – men det är liksom iscensatta samtalsämnen snarare än samtal, om ni förstår vad jag menar? Karaktärerna fördjupas inte av sina perspektiv eller ståndpunkter, som egentligen inte går isär tillräckligt mycket för att dialogen ska innehålla något större drama. Det enda undantaget är ett replikskifte mellan Henry och Jasper (ytterligare en medlem ur väninnekören) om huruvida “aktivisterna” (manuset specificerar inte närmre än så, men det är uppenbart att både Jasper och Henry menar ACT UP) var libertarianer eller inte. Där är ståndpunkterna istället så hopplöst förutsägbara att dramatiken framstår som helt tom, bara skrik och bråk där ingenting står på spel.
Den här tendensen finns inte bara hos de mer lättsamma gruppscenerna utan också i pjäsens sista, allvarstyngda akt, då Margaret – den enda kvinna som gestaltas i Arv – gör entré på scen. Margaret är mamma till en av männen som dog i Walters hus, och hon håller en monolog om hur hon övergav sin son för att sedan återvända till honom när han stod inför döden, och efteråt stannade kvar för att ta hand om huset och om de döende män som fortsatte att komma dit. Deras namn har hon börjat glömma, säger hon, men aldrig deras ansikten. Hon kallar det för en nödvändig hemsökelse.
Vissa kritiker lyfter fram Margarets monolog som den känslomässiga höjdpunkten i Arv. För mig framstod den istället som djupt cynisk. Margaret är en tom och skissartad karaktär, en kliché: en konservativ, fundamentalistisk homofob som genom sin sons död i aids får chansen att förändras till det bättre, att bli god. Att hon är en kliché är inte nödvändigtvis ett problem – konservativa homofober är, i grund och botten, banala. Men hennes döde son existerar inom pjäsens logik enbart för att möjliggöra hennes utveckling, en utveckling som helt saknar dramatisk laddning och som presenteras för publiken bara med syftet att i grevens minut vrida ur den en sista tår. She came around! Medan publiken runtomkring mig snörvlade högljutt satt jag som förstenad och lyssnade till vad jag upplevde som fullständigt platt, melodramatisk skit.
Vilket summerar min tredje tolkning av Arv, den jag slutligen har landat i. Arv är helt enkelt en melodram, en melodram som vid varje givet tillfälle kommer att prioritera publikens känslomässiga utlösning framför sanning, skönhet, substans. Och det här är inte nödvändiga saker att offra i en melodram! Se bara på Douglas Sirks filmer, eller Wong Kar-wais! Nej, mer specifikt är Arv en dålig melodram, en förljugen melodram, en banaliserad, homogeniserad, gentrifierad melodram, en som trots sitt omfång, trots sina anspråk och resurser inte lyckas nå bortom den mest tänkbart städade och klyschiga versionen av vad som utgör queer historia, hur queer sorg kan se ut, eller vad queer frigörelse skulle kunna innebära.
“Vi behöver vår historia”, säger Eric vid ett tillfälle i pjäsen. “Hur ska kommande generationer annars kunna förstå vilka de är, om vi inte lär dem varifrån de kommer?”
Ja, hur? Arv erbjuder inga svar, men den ställer inte heller några intressanta frågor. Den utforskar ingenting. Den komplicerar ingenting. Den fungerar som ytlig tröst, ett ställföreträdande minne som inte förpliktigar till någonting. Det är lätt att förstå varför Arv är en framgångsrik pjäs.
Följande böcker och texter nämns i den här texten:
The Gentrification of the Mind: Witness to a Lost Imagination, Sarah Schulman
Howards End, E.M. Forster
Post Cards from America: X-Rays from Hell, David Wojnarowicz. Den här texten publicerades nyligen i katalogen till Nan Goldins retrospektiv på Moderna Museet. Utställningen har stängt, men man kan fortfarande köpa katalogen, till exempel på Konst/ig – jag kan verkligen rekommendera den.
The Absence of Anger publicerad i Ground Zero, Andrew Holleran
Till vännen som inte ville rädda mitt liv, Hervé Guibert
Sjukdom som metafor, Susan Sontag
Contre Guibert publicerad i Act Up : une histoire, Didier Lestrade
Andra böcker eller texter som inte nämns i den här texten, men som jag hade glädje av att läsa under tiden som jag tänkte på och skrev den, är:
Stagestruck: Theater, AIDS, and the Marketing of Gay America, Sarah Schulman
Maurice, E.M. Forster
To Write As If Already Dead, Kate Zambreno
Hervelino, Mathieu Lindon
Failure to connect, Louis Peitzman
Why Is "Angels In America" Still The Most Prominent Story Being Told About AIDS?, Steven Thrasher
Gay Stories for Straight Allies, Huw Lemmey
ACT UP Oral History Project
Laura Poitras film All the Beauty and the Bloodshed, som handlar om Nan Goldins konstnärskap och aktivism, innehåller också arkivmaterial om David Wojnarowicz och utställningen på Artists Space.
Tack, som alltid, för att du läser! Dela gärna det här nyhetsbrevet med personer du tror skulle vilja läsa det, och prenumerera – om du inte redan gör det – för att få nya texter på mejl och tillgång till textarkivet.
H.