Europeisk samproduktion
Om min nya roman!
“Malina”, filmatiseringen av Ingeborg Bachmanns roman med samma namn, kom 1991. Filmen är en tysk-österrikisk samproduktion, men huvudrollen spelas av Isabelle Huppert, som inte talar tyska. När den fick premiär visades därför en version där Huppert dubbats till tyska av Lisa Kreuzer, men den som ser “Malina” i dag ställs inför ett val: antingen kan man se den tyska versionen, eller en version av filmen där alla utom Huppert i stället är dubbade till franska.
Min bild är att produktionstekniska snarare än konstnärliga beslut ligger bakom dubbningen av “Malina”. Överenskommelsen med publiken är att man ska strunta antingen i att Isabelle Hupperts läppar rör sig i otakt, eller i att alla talar franska i en film som utspelar sig i Österrike – ingen av dessa omständigheter hör till gestaltningen.
Men valet av språk påverkar givetvis ändå filmupplevelsen. I den franska versionen är det Isabelle Hupperts kropp som är i synk med hennes röst, hon som på något sätt framstår som normal eller verklig, medan alla andra framstår som lite kusliga, som människor när de uppträder i drömmar eller minnen. I den tyska versionen är det i stället hon som verkar onaturlig och besynnerlig, och distansen till henne ökar. Jag lutar mot att den franska dubbningen bäst fångar Bachmanns berättare, som i romanen känns så oerhört ensam. Oavsett vilket språk man väljer att se “Malina” på åstadkommer dubbningen hur som helst en stämning som, när jag tänker på den här filmen, känns helt avgörande.
När jag började skriva “Body double”, min andra roman som kommer i februari, var jag först och främst upptagen av stämning och estetik. Jag ville att läsaren skulle lämnas med samma känsla som efter att ha sett en europeisk samproduktionsthriller från, säg, 1990- eller början av 2000-talet, kanske en dubbad film, kanske en film med lite dåligt översatta undertexter, så att man börjar undra om det är någonting – vad exakt kan man inte sätta fingret på – som man inte har förstått korrekt. Eller känslan man kan få av misstanken att en body double – det vill säga en människas kropp och en annan människas ansikte – har använts i en film.
“Body double” är en lesbisk thriller, precis som “Single white female”: den handlar om två kvinnor som flyttar ihop alldeles för snabbt och sedan skaffar samma frisyr. Den handlar om att ta andra människor i anspråk, om att förhålla sig till sitt eget liv som en berättelse, om gränsen mellan omsorg och övergrepp – allt det här saker som också gäller för min första roman, men i övrigt har de inte speciellt många likheter! Den har varit väldigt kul att skriva. I dag skickas den till tryck, och i februari kan man läsa den.
