Yes, fuckette!
Sex and the City S4A2: The Real Me
För ett par veckor sedan vaknade jag mitt i natten med en enda tanke i skallen: var John Ashbery med i ett avsnitt av Sex and the City?
Det var han absolut inte! Men den här tanken i vargtimmen skickade ut mig på en resa som ledde till vad många anser vara seriens bästa avsnitt: det fullständigt cameospäckade ode till Dolce & Gabbana och ätstörningar som är The Real Me från säsong 4.
The Real Me lägger, som alla bra SATC-avsnitt, störst betoning på city. Jag tror faktiskt inte att någon har sex i det här avsnittet. Möjligtvis Miranda, men det äger i så fall rum utanför bild. Allt börjar med den ljuvligaste av closed captions: “(dance music playing over speakers)”. Ahhh. Carrie dricker en drink och Stanford röker en cigg och spanar in en kille. “Do you think he’s a model?” frågar han, varpå Carrie svarar: “A model citizen? A model home?” – det här, ska det visa sig, är den första men inte enda Arrested Development-referensen i det här avsnittet!
Stanford drar ett uppenbart skämt om att han aldrig skulle kunna få modell-killen på fall utan att betala honom, och Carrie protesterar att han väl för guds skull inte behöver besöka “Hookerville”. Undrar hur Hookerville förhåller sig till Gaytown! Jag har verkligen “varit Stanford” i den här situationen, det vill säga: man skojar lite på sin egen bekostnad och den man pratar med typ lägger huvudet på sned och säger “men jag tycker inte alls att du är en äcklig kossa?” med en ton där man liksom hör hur ett svagt “… eller?” hänger i luften. Värt att notera är för övrigt att Carrie i den här scenen har på sig något slags bustier-korsett-pärlhalsband-kombo som is giving väldigt mycket så… “prostituerad i kostymdrama”, vilket om jag känner Patricia Field rätt är helt och hållet avsiktligt.
Carrie och Stanford avbryts av Lynne, spelad av Margaret Cho, en modevisningsproducent med en stum man i faggorna. Hon organiserar en välgörenhetsmodevisning där både modeller och “vanligt folk” – models and mortals, if you will – ska gå. Kan inte Carrie ställa upp!? Du-dun!
Miranda, Charlotte, Samantha och Carrie diskuterar detta över brunch dagen därpå. Charlotte och Samantha tycker att hon ska göra det. Miranda äter en sallad. Den här brunchdiskussionen fick mig att börja grubbla över om det är med det här avsnittet som Carries förvandling från olegitimerad sexantropolog till full blown modelejon verkligen äger rum! Hennes modeintresse var absolut inte okommenterat innan, men i de tidiga säsongerna behandlas det liksom som bara ett av många inslag i livet i city. SJP har vid något tillfälle också sagt att det här avsnittet var ett slags brytpunkt för henne, det som fick henne att förstå hur stor serien hade blivit, med plötsligt enorm budget.
Följande händer resten av damerna i The Real Me:
Samantha bantar inför en nakenfotografering hon ska göra – inte för att, som Miranda föreslår, dela ut som visitkort utan för att själv ha att titta på när hon är gammal. Fotografens assistent “Tiger” spelas av Tony Hale – även känd som Buster Bluth! – och föreslår Steely Dan som stämningsmusik, vilket jag nu efter att ha lyssnat lite på Steely Dan förstår är en helt otroligt rolig replik.
Miranda träffar en kille på gymmet som avslöjar att han iakttagit henne i flera månader (hoooo…?) och att han tycker att hon är “sexig”, något som orsakar en identitetskris hos henne eftersom hon, som hon förklarar för Carrie på telefon, är van vid att vinna mäns gunst med hjälp av sin personlighet. “You win men over with your personality?”, replikerar Carrie – en helt underbart otrevlig men, får man väl ändå säga, befogad fråga!
Charlotte misstänker att hennes gynekolog feldiagnostiserat henne med en svampinfektion, går till Carries gyno istället, och får väl där reda på att hon lider av vulvodyni, eller vestibulit som det förut kallades på svenska. Jag tycker att det är fullständigt ointressant diskutera om eller hur SATC är “feministisk”, men det här är faktiskt ett exempel på när den är det på ett helt och hållet tillbakalutat sätt! Jag älskar brunchsamtalet om detta där de sitter och skojar om att Charlotte fått recept på antidepressiva till sin vagina och hon först blir arg och utbrister “Oh ha ha, it’s so funny, my vagina’s depressed!”, men sedan liksom hör sig själv och också börjar skratta. Något senare dyker Samantha upp, daskar kontaktkartorna från sin fotografering på bordet, och ber Charlotte att titta rakt in i hennes fitta med ett förstoringsglas. Det framgår under samtalet att Charlotte aldrig har sett sin egen vagina, eftersom, citat, “I think it’s ugly.” Stopp och belägg! I’m sure you have a beautiful cunt! Charlottes fitta har famously stått modell för ett gigantiskt oljeporträtt i säsong 1, men jag antar att det ändå inte riktigt är samma sak som att se sig i spegeln.
Som något slags E-plot försöker Charlotte få Anthony och Stanford att gå på en dejt, och tillsammans med Carries modevisning – hon tackar till slut ja eftersom Lynne avslöjar att Dolce & Gabbana personligen valt ut henne att gå just deras visning, och hon har uppenbarligen något slags D&G-missbruk – sammanstrålar allt detta i veckans kolumn-fråga: do we ever see ourselves clearly? En bra fråga! Få saker synliggör hur man ser på sig själv lika bra som när man blir varse hur någon annan ser en, något alla brottas med i det här avsnittet.
På Dolce & Gabbana-fittingen – där Alan Cumming spelar en underbart jobbig producent och en kvinnlig statist går omkring i bakgrunden med ett måttband runt halsen och bara tittar – dyker en fotograf upp och börjar omedelbart knäppa kort. Han är klädd som Bill Pullman i Lost Highway och fullkomligen osar “metoo”. Efter att han presenterat sig som Paul Denai presenterar Carrie sig som ett fan, och sedan frågar han om han får ta en bild på henne utan att invänta hennes svar. Carrie förklarar att hon är “väldigt obekväm” med att bli fotograferad, vilket man verkligen kan förstå mot bakgrund av hela den här situationen:
Miranda går på en andra dejt med sin gym-stalker som tyvärr, efter att hans upprepade komplimanger om hur sexig hon är har omsatts i gott självförtroende, finner henne fullständigt motbjudande. Samantha går till ramaffären med sina fotografier och utsätter en man för sexuella trakasserier, något hon gör i besvärande många avsnitt, och Carrie delar en flaska rött med Paul Denai och visar honom bilder han själv tagit ur en bok. Här yttrar hon också vad jag skulle tro är avsnittets mest bevingade replik, strax efter Margaret Chos “Yes, fuckette! And those are some picky Italians!”: “When I first moved to New York, and I was totally broke, sometimes I would buy Vogue instead of dinner. I just felt it fed me more.” Med den, i kombination med Samanthas brunchbeställning “varmt vatten med citron” – som Carrie för övrigt lite senare apar efter när hon bestämt sig för att gå modevisningen – är det här antagligen det avsnitt som talar mest klarspråk om att detta är ett gäng med inte nödvändigtvis supersunda kostvanor. Vad tror ni Carrie äter en normal dag? Jag tror en americano, en San Pellegrino, ett paket Marlboro Light och en vodkamartini.
Dagen för modevisningen är inne! Carrie anländer backstage tillsammans med Stanford och berättar att hon bett om ett par grovt högklackade skor; hon säger “I’m gonna be so frickin tall!” med en sån underbar liksom New Jersey-twang. Jag är helt besatt av SJP och Willie Garsons personkemi. RIP! Strax efteråt upptäcker Stanford att de andra icke-modellerna som ska gå visningen är Frank Rich och Fran Lebowitz; inte John Ashbery, men håll med om att han hade passat i det här gänget! Carrie är förfärad. “What, Dolce & Gabbana couldn’t get Ed Koch?” utbrister hon, varpå Margaret Cho med helt oerhörd deadpan svarar: “Gucci got him. What’s the problem?” Hahahhahahaaa. Jag älskar den här serien.
Sedan går allt utför: Dolce & Gabbana byter ut Carries outfit till ett par hudfärgade strasstrosor och hon är praktiskt taget nära en panikattack; Paul Denai dyker upp och börjar knäppa kort igen; Anthony presenteras för Stanford och ser ut att vilja mörda Charlotte i en scen som känns misstänkt mycket som ett public service announcement till Darren Starrs tjejkompisar om att sluta försöka matcha ihop bögar utan andra gemensamma nämnare än “bög”. Med det sagt har Anthony helt förskräcklig blinddejt-etikett!
Två modecameos fladdrar förbi backstage: Orlando Pita gör Carries hår och Kevyn Aucoin – som tragiskt nog dog bara ett år efter att det här avsnittet sändes, och som det kom en ganska bra dokumentär om för några år sedan! – gör hennes smink. Han har helt otroligt gullig fan-utstrålning i den här scenen. Carrie, förstår vi, har vid det här laget druckit en sån miniflaska champagne och ber Stanford hämta en ny, vilket jag nu när jag ser avsnittet för hmmmmmde gången inser – tillsammans med Tjechovs klackskor från tidigare – är foreshadowing.
Efter en cameo av Ed Koch (ja) börjar To be real med Cheryl Lynne spelas. Carrie börjar gå och… faller handlöst! Alla skriker i fasa och chock. Margaret Cho – som har headset och den stumme mannen från tidigare vid sin sida – utbrister “Fuck. Me. Hard!”, och Paul Denai är framme som en gam och börjar blixtra med sin enorma kamera. Carrie försöker kräla iväg som en mask medan Heidi Klum, i rollen som Heidi Klum, kliver rakt över henne.
Medan hon ligger kvar på marken begrundar hon sina alternativ: antingen slinka iväg och dö av skam ur bild eller ta på sig vad min kompis Sarah skulle ha kallat för “stor jente-buksene” och bara resa sig upp, flaws and all. Hon väljer det första alternativet! Nej. Hon väljer naturligtvis det andra. Vännerna i publiken reser sig upp och Miranda gör någonting som känns så Miranda, nämligen ett sånt lite kort heja-tjut. Efter att ha tagit emot folkets jubel, och medan To be real fortsätter att spelas, sammanfattar Carrie veckans lärdomar: “I tucked my jeweled underwear and my inner model away where they belonged, and went back to my life as a real person.”
Ah. Jag älskar det här avsnittet! Det känns väldigt corny att säga det här, men det gör mig på så bra humör. Om någon av er är ensamma ikväll och inte vet vad ni ska göra tror jag att det vore helt perfekt att blanda en drink och kolla på det.
En sista sak, innan jag sätter punkt, och det här har verkligen med något helt annat att göra, men: sedan i måndags bombas Rafah i södra Gaza, en plats dit över en miljon palestinier har flytt och nu uppmanats att evakuera utan någonstans att ta vägen. Hjälpleveranser har stoppats efter Israels senaste evakueringsorder och det finns nästan ingen tillgång till grundläggande sjukvård. Imorgon, lördag den 11/5, hålls en demonstration i Stockholm med rubriken “Hands off Rafah now”, där jag hoppas att vi ses. Samling 13:00 på Odenplan, avmarsch 13:30. Bilderna från de senaste månaderna kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever, och jag är livrädd för vad det innebär om en halvårslång massaker på civila betraktas som något man kan välja att inte reagera på.
