Igår kom en recension av Antiquity i New York Times som inleds med meningen: “What if you were nothing but monstrous desire?” What if? Makes u think! Jag blev så glad för den. Här är några andra saker jag läst och sett på sistone:
“Extérieurs. Annie Ernaux et la photographie”
Det här är utställningskatalogen till en utställning som just nu pågår på Maison Européenne de la Phototgraphie, MEP, i Paris, med fotografier ur samlingen och texter från Annie Ernaux Journal du dehors från 1993. Det är en bok som innehåller Ernaux dagboksanteckningar från 1985 till 1992 – alltså under samma tid som två av hennes självbiografiska romaner kom ut, Kvinnan och Sinnenas tid, min favoritroman av henne – men anteckningarna berättar bara om saker hon iakttar, ofta i tunnelbanan eller på pendeltåget, till exempel en ung kvinna som packar upp och beundrar sakerna hon precis köpt, en blus och ett par örhängen. (Rubriken på det här nyhetsbrevet kommer från den anteckningen.)
Jag älskar det där med Annie Ernaux, den där upptagenheten vid saker, alltså saker som i ting. Än så länge har jag bara bläddrat i den, men! Jag vill nämna den för att jag vill berätta att jag köpte den på Nord Books på Sankt Paulsgatan, en OTROLIG engelsk bokhandel som öppnade för ett tag sedan. Gå dit! Köp deras böcker!
“The House of Mirth”, Edith Wharton
Som Sex and the City fast från förra sekelskiftet; innehåller helt fantastiskt bitchiga oneliners, till exempel den här: ”It is almost as stupid to let your clothes betray that you know you are ugly as to have them proclaim that you think you are beautiful.”
“Ett nytt ljus”, Thielska galleriet
Stefan Johansson (1876-1955) var fram till nyligen helt okänd för mig – jag har aldrig tagit notis om hans målningar i Thielskas samling – men efter separatutställningen som öppnade där i dag är jag ett fan! Jag skrev om den i SvD, om ni vill läsa lite mer om vad jag tyckte. Några nyckelord är mommy issues, själens ensamhet, städers skönhet.
Efter att ha sett den ville jag egentligen läsa om Junichirō Tanizakis essä Till skuggornas lov, men eftersom vår bokhylle-situation är så fullständigt oorganiserad (rättare sagt: vi äger ingen bokhylla utan förvarar alla våra böcker i högar längs väggarna) hittade jag den inte, och nu när jag tänker på det har jag faktiskt inte sett den på ett tag, har jag lånat ut den till någon…? – och jag hade ändå inte hunnit läsa den innan jag skrev min recension… men! För att komma till saken… i Till skuggornas lov är det elektriska ljuset liksom någonting som jagar bort all skönhet, som gör världen mindre besjälad, kanske. Och när jag såg Stefan Johanssons målningar av städers ljus, av gatlyktor, slogs jag av att han i kontrast till hur Tanizaki beskriver det elektriska ljuset verkar ha betraktat det med en så totalt hänförd blick – det är liksom så storslaget vackert och magiskt! Han målar städer med rätt hög abstraktionsnivå – man ser knappt några byggnader, staden är bara mörker och ljus – och med en liksom totalt romantisk blick. Intressant nog är det i hans målning av månen, “Nattsken” från 1934, som ljuset är som mest kallt och genomträngande.
Hans målningar blir inte särskilt bra på bild, så om ni kan tycker jag verkligen att ni ska gå och se dem på Thielska. Och om ni inte läst Till skuggornas lov tidigare kan ni göra det nu också, eftersom den precis har kommit i nytryck! (Tyvärr inte lika snygg som den aaaaaaasfina gröna utgåvan från 2013, men man kan inte få allt här i livet…)
“Our Jewels, Our Pictures”, Freya Johnston (London Review of Books)
Det är verkligen både bra och dåligt att texterna i LRB är så långa och numren så tjocka! Man hinner aldrig läsa ett helt nummer innan nästa kommer, men å andra sidan innebär det att man kan beta sig igenom en massa texter nästan ett år senare. Till exempel den här! Det är en recension av en bok om Michael Field, pseudonym för Katherine Harris Bradley och Edith Emma Cooper, men också en… otroligt wild ride på sätt jag tror att det är bäst att inte avslöja innan man läser den!
Plus, två saker jag lyssnat på den senaste tiden: som många av er som känner mig redan vet – eftersom jag pratar om det hela tiden – övertog jag mina föräldrars gamla cd-spelare förra året, och min livskvalitet har skjutit i höjden! När vi var i Umeå hittade Sanna en cd-skiva från 1994 där Käbi Laretei spelar bland annat Arvo Pärt, Chopin och Béla Bartók, men också en för mig hittills okänd estnisk kompositör, Lepo Sumera. Jag har gjort en spellista som heter Våren i city där det spåret från skivan är med. Och häromdagen hörde jag Bad Gays-avsnittet om James Levine, som jag verkligen kan rekommendera.
H.