För ett par veckor sedan var jag i Kiruna. På kvällen satt jag på Pub Eden i gamla centrum och drack ett glas rött vin medan tv:n visade snooker och “Fråga stjärnorna” spelades i högtalarna. Det var oerhört prosa, som en vän till mig skulle ha uttryckt det.
När jag promenerade därifrån och började gå mot mitt vandrarhem hamnade jag fel. Vägen man enligt kartan skulle ha kunnat ta var avstängd eftersom Kirunas stadsomvandling, en eufemism för de rivningar och nybyggen som blivit nödvändiga på grund av att gruvbrytningen orsakat deformationer i marken, pågår för fullt. I dagsljus var stans gamla centrum fyllt av avspärrningsstaket och halvt rivna hus, men i mörkret syntes inte mycket.
Det är länge sedan jag gick vilse. Jag minns faktiskt inte senaste gången jag gjorde det, eller ärligt talat om jag någonsin har gjort det på riktigt. Tekniskt sett gjorde jag det kanske inte nu heller; det är skillnad på att upptäcka att man gått åt fel håll eller att behöva ta en besvärlig omväg, och att verkligen tappa bort sig. Jag har bara vaga minnen av tiden innan EU-roaming, då man behövde memorera kartan nere i tunnelbanan för att förstå hur man skulle gå om man befann sig i en främmande stad. Men i en sån situation kan man förstås bara fråga någon om vägen. Jag inser att jag sällan har rört mig på platser där det är på allvar om man går vilse, till exempel i naturen. När jag skriver romantiserar jag ofta upplevelsen av att vara på väg någonstans utan att känna till målet, vilket man kanske skulle kunna tänka på som att vara vilsen, men det är ju också ett så oerhört negativt laddat ord; i min första roman tänker huvudpersonen vid ett tillfälle att någon har “vilsna tatueringar”, en av de värsta saker man kan säga om en annan människa.
Nyligen recenserade jag en roman som handlar om en pappa och en dotter som inte exakt hamnar vilse, men som för att ta sig bort från platsen där de befinner sig – kalfjället under en snöstorm – måste lita på att de rör sig åt rätt håll. Det fanns en fascinerande obönhörlighet i det här scenariot, tyckte jag.
Efteråt, när jag skrev om romanen, famlade jag efter en egenskap hos den som jag upplever som ganska typisk för svensk samtidsprosa. Ett tag funderade jag på om det jag försökte få fatt i var något slags skandinavisk, mer minimalistisk variant av det litteraturkritikern Parul Seghal för ett par år sedan identifierade som the trauma plot i en essä i New Yorker (författaren och kritikern Brandon Taylor har skrivit en bra kritisk text om den på sin Substack), men jag tror inte att det är exakt vad det handlade om. “Unlike the marriage plot”, skriver Seghal, “the trauma plot does not direct our curiosity toward the future (Will they or won’t they?) but back into the past (What happened to her?).” Romanen jag läste var inte riktigt organiserad på det viset – frågan som driver den är snarare kommer de att klara sig?, medan det förflutna (varje kapitel innehåller någon form av tillbakablick) presenteras på ett rätt odramatiskt sätt.
Men jag fastnade för en formulering Seghal använder sig av liksom i förbigående: “the tyranny of backstory”. Det här, menar hon, är ett modernt fenomen. Filmskaparna i gamla Hollywood kunde få sina karaktärer att komma till liv utan flashbacks till formativa erfarenheter. Och jag tror att det var just den delen av romanens form – det förflutnas uppgift att hela tiden belysa nuet – som jag reagerade på. I min recension formulerade jag mig slutligen såhär: “Allt vi får veta om romanjaget säger något viktigt, och tycks syfta till att vi ska förstå henne bättre. Men vem är det vi ska förstå? Och varför? Karaktären som frammanas är en människa som enbart består av djup, vilket paradoxalt nog gör henne underligt tom. Hon skulle behöva mer yta – yta som i hud, yta som i känslor och egenheter.” Som alltid tänker jag mycket på yta och djup, men jag vet inte om de orden är helt perfekta. Jag behöver fortsätta tänka på det här. I Kiruna hittade jag hur som helst fram, till slut, och gick och lade mig i en sovsal full av fjällturister.
Några andra saker jag skrivit på sistone: om Affordable Art Fair, Nationalmuseums romantikutställning och Isabella Hammads roman “Vålnaden in”! Och för ett tag sedan gästade jag den skitmysiga podden Kulturråden, om ni vill lyssna. I somras träffade jag en livs levande LDE-läsare som tyckte att jag borde skriva mer om mat här, så för din skull vill jag också nämna att kastanjer är i säsong och att jag planerar att laga det här inom kort. Och för ett tag sen köpte jag hokkaidopumpor på Bondens egen marknad och lagade det här, en maträtt man kanske bara behöver äta en gång om året för sen storknar man, men det är väldigt trevligt när det är dags. Bisoux :)