På morgonen lusläste Wilma dagstidningen så att hon skulle hålla sig à jour med de senaste nyheterna och vara beredd med samtalsämnen nästa gång hon träffade Torbjörn, Anja och Katti.
– Har du läst någonting av Günter Grass? övade hon där hon satt uppflugen i sängen med en handduksturban om håret. Vad tycker du om EMU?
Hon hade fortsatt att söka igenom lägenheten för att försöka lära känna sig själv. Hon drog ut kläderna ur garderoben. Hon bläddrade igenom cd-samlingen och satte på en skiva med Popsicle. Men det fanns en gräns för hur mycket hennes ägodelar kunde berätta för henne, insåg hon snart. Hon önskade att hon hade hittat en dagbok.
Telefonen var tyst, och hon hade ingenting att göra. På tv fanns inget hon ville se, men hon hoppade ändå håglöst fram och tillbaka mellan reprisen av Landet runt på ettan och Glamour på fyran i säkert tjugo minuter bara för att ha något att göra. Till slut stängde hon av den med en högljudd suck och sträckte sig efter Bibelnumret för att läsa om Thomas Rusiak och hans brallor i stället.
Då mindes hon filofaxen. Där kunde det stå något viktigt!
Hon bläddrade förbi det gångna årets anteckningar – kemtvätt, födelsedagsfiranden, inköpslistor på Konsum, fester, läkarbesök – men de var alldeles för fåordiga, bara ärenden utan känslor, för att egentligen berätta speciellt mycket för henne. Hon bläddrade vidare, framåt, mot de närmaste dagarna. ”FOTOKUNGEN”, stod det vid dagens datum, och i morgon ”MIDDAG HOS KATTI”. När hon bläddrade ända fram till julhelgen såg hon att det stod, under de röda siffrorna den 24 december, ”KATARINA MM”. Vad innebar det, exakt? Var Katti och Katarina samma person? Vad betydde ”med mera” i sammanhanget?
Det fick hon lista ut senare. Först skulle hon gå till FotoKungen.
FotoKungen låg på Kocksgatan – hon hade kollat upp adressen i Gula Sidorna – och ovanför dörren hängde en stor modell av en filmrulle. Gatorna var slaskiga när hon promenerade dit, luften varm, himlen låg och smutsgredelin med moln som jagade av och an. Det kändes som mitt i natten fastän det bara var eftermiddag när hon drog upp den tröga dörren.
– Jag vill framkalla bilder, sa Wilma högtidligt till mannen bakom disken och gav honom sina kylskåpskalla filmrullar.
– Du kom i grevens tid! sa han. Vi skulle precis stänga.
Hon gav honom rullarna, fick ett kvitto tillbaka och lade det i fickan på duffeln. Sedan promenerade hon hemåt, förväntansfull. Vad skulle de framkallade bilderna kunna tänkas visa?
