Wilma vaknade och famlade instinktivt efter mobilen innan hon mindes var hon befann sig någonstans. Solen sprutade ilsket in genom sovrumsfönstret. Varför hade hon inte dragit ner persiennerna innan hon gick och lade sig? Varför kändes munnen som ett fågelbo? Och vad var klockan, egentligen?
Hon stapplade upp och fick syn på en tom flaska Guntrum Riesling, en överfull askkopp och två lite flottiga vinglas som stod på bokhyllan. Just det! Torbjörn och hon hade avslutat kvällen där efter att East stängde. Hon försökte dra sig till minnes vad de egentligen hade pratat om. Peter Siepen, kanske? Hon hoppades att hon inte hade sagt något dumt om framtiden, eller avslöjat för mycket om sig själv.
Hon gick och hämtade tidningen i hallen. Det var andra advent, insåg hon. ”IT-febern smittar EU”, läste hon, och ”Farlig tilltro till datorer”. Hon nickade instämmande och bläddrade till julklappstipsen. Salladsslunga, orkidé, sladdlös telefon, och någonting som beskrevs som en ”manick” som skulle se till att telefonen ringde även om man var uppkopplad på Internet.
– Inte ett problem för mig! konstaterade hon belåtet. Jag har inte ens någon dator!
– Du borde verkligen skaffa en dator, sa Torbjörn senare den kvällen.
De hade träffats hemma hos honom för att kolla på Reuter & Skoog. Han hade gjort Vodka Russchians och hällt upp japan-mix i en blå Höganässkål.
– Varför då? sa Wilma. Jag behöver ju ingen dator.
Det var en sanning med modifikation, eller rättare sagt en hoppfull gissning. Wilma hade fortfarande inte riktigt förstått vad hon jobbade med år 1999.
– Och den kommer väl ändå bara explodera i millenniebuggen? tillade hon.
– Millenniebuggen är bara en massa snack, sa Torbjörn utan att låta helt och hållet övertygad. De fokuserade på tv:n en stund.
– Men en mobil, då? insisterade han. Det hade varit mycket lättare att få tag på dig då!
– Jag kanske inte vill vara så lätt att få tag på? sa hon.
– Nej, svarade han, men måste du leva som på 70-talet? Du kan väl ha en mobiltelefon och bara inte ha den påslagen jämt?
– Jag tror faktiskt inte att jag kan det, sa Wilma.
Torbjörn svarade inte. Vinjetten till ”Vi i verkligheten” började spelas, och de kraxade båda två.
– Dansbandsmusik, sa Nina Schatterius.
– Jag älskar Suzanne Reuter, suckade Wilma.
– Jag med, sa Torbjörn.
– Kan vi inte hyra ”Gossip” på video? föreslog hon ivrigt.
– Vad är ”Gossip”? frågade Torbjörn.
– Skämtar du? sa hon. Vika ut sig i television! Det är en helt otrolig film! Margareta Krook? Git Jeppson! De tävlar om att spela drottning Kristina!
– Den har jag inte sett, sa Torbjörn oberört.
Wilma sjönk tillbaka i soffan. Hade ”Gossip” inte kommit 1999? Skulle det här få konsekvenser för framtiden? Butterfly effect? Hon bet oroligt på sin pekfingernagel, och Torbjörn slog bort hennes hand. De satt och kollade i tystnad tills eftertexterna rullade.
– Skrev John Ajvide Lindqvist manus till Reuter & Skoog? skrek Wilma.
– Vem är det? sa Torbjörn. Känner du honom?
Nästa dag mötte hon och Torbjörn ”Anja” och ”Katti” – två personer hon snart förstod var deras goda vänner – på Lilla Harem, där Anja hävdade att hon hade sett Nix Wahlberg flera gånger, och dagen efter det satt de i timmar på Kanel och snackade skit över en café au lait. Hon följde med Anja till ett yogapass på Shakti, provade jeans på JC i city med Katti, såg ”Burn this” på Kilen med Torbjörn och åt middag på Sonjas grek med hela gänget. Wilma hade god lust att aldrig lämna år 1999. Allt hon någonsin hade drömt om fanns ju där!