Trekvart senare trängde hon sig fram i vimlet på East. Där var fullt av skrålande män i Bondelidkostymer och Kangoljacka, folk med tuffa frisyrer och små glasögon. Musiken pulserade i öronen och luften låg tung av Marlboro Light och CK One. Hon flackade med blicken än hit och än dit, väntade på att någon skulle ge sken av att känna igen henne.
Så fick hon syn på honom där han stod lutad mot bardisken. Hon förstod först inte varför han var så bekant, men snart trillade polletten ner. Det var killen från polaroidfotot på hennes kylskåp!
– Torbjörn? sa hon.
– Varför tog det dig typ en månad att komma hit? skrek han över sorlet.
Sanningen var att det hade tagit henne ett tag att förstå hur hon skulle skaffa en SL-remsa, och sedan hade det bildats kö till spärrvakten på Mariatorget.
– Jag tog en taxi! ljög hon. Det var något slags trafikarbete i Söderledstunneln!
Torbjörn såg skeptisk ut. Eller inbillade hon sig? Söderledstunneln måste väl ha funnits 1999? Wilma kände sig kallsvettig, som om hon sagt för mycket. Hon skyndade sig att byta samtalsämne.
– Vad tycker du om Rederiet? frågade hon.
– Aldrig sett, svarade Torbjörn. Vad gjorde du igår? Jag var på en helt sjuk fest på Spray!
Wilma andades ut. Hon beställde ett glas vitt och fiskade valhänt upp en hundralapp ur plånboken för att betala med.
– Vad håller du på med? Jag har mitt kort i baren, sa Torbjörn. I alla fall—
Hon knycklade ner hundralappen igen och såg sig omkring i lokalen medan hon lyssnade på Torbjörns tirad med ett halvt öra. Not a cellphone in sight, tänkte hon för sig själv. Just people living in the moment. Totte hade haft fel!
Vid tanken på Totte kände hon ett tvärt pang av saknad. Vad gjorde han nu? Och vad gjorde Björk? Ja, hon var förstås iväg på ytterligare en grej. De sårade känslorna återvände med ens. Hon behövde inte dem! Och hon behövde inte 2024! Hon hade det bra här med Torbjörn. Hon var fortfarande inte helt och hållet på det klara med hur de kände varandra eller vad de hade för slags relation, men dels bilden på kylskåpet, dels faktumet att han var så obekymrat otrevlig mot henne, gav henne intrycket att de var nära vänner. Kanske rentav bästa vänner. Hon tittade ut över myllret av människor, nyfiken på vad 1999 hade att erbjuda.
– Jo, fortsatte Torbjörn, och så sa den där kärringen på mitt jobb att vi inte har tillstånd att spela in vid Pampas Marina, och Peter Siepen har sagt att han vägrar—
– Gud vad sjukt! avbröt Wilma. Och på tal om Peter Siepen! Ska vi gå och kolla om det är några kändisar här?