– Hallå? sa Wilma försiktigt efter att ha låtit två gälla signaler gå fram.
– Wilma! ropade någon på andra sidan luren. Var håller du hus?
Den andres röst drunknade nästan i sorlet och musiken som dunkade i bakgrunden.
– Vem är det jag talar med? sa Wilma myndigt.
– Vad snackar du om? Det är Torbjörn! Har du inte gått hemifrån än?
– Gått hemifrån?
Det fräste i luren när Torbjörn tog ett djupt bloss på ciggen.
– Vi skulle ju ses på East!
– Skulle vi? sa Wilma.
– Kolla din kalender, sa Torbjörn.
Wilma såg sig omkring i rummet och mindes filofaxen på nattduksbordet. Hon klämde ovant den tunga telefonluren mellan kinden och axeln och gick över dit, med telefonsladden släpande efter sig som en lång svans. När hon öppnade sin filofax såg hon att det under dagens datum mycket riktigt stod ”EAST”, och att hon hade missat en tvättid.
– Kommer du, eller? fortsatte Torbjörn otåligt. Du får gärna bestämma dig snabbt! Det kostar 6 spänn i minuten att ringa från min Nokia!
Wilma begrundade frågan. En del av henne hade god lust att bara gömma sig i lägenheten och inte träffa någon, inte prata med någon. Att börja träffa andra människor kunde vara riskabelt. Tänk om hon råkade säga något om elfte september? Eller Brexit? Eller Vattentorget?
Nu hade hon å andra sidan redan svarat i telefon. Dessutom var hon hungrig. Kylskåpets enda innehåll var en halvtom tetra Kefir och ett par filmrullar, och tanken på att ta sig ut för att handla mat fick henne att känna sig ensam och sorgsen. Fastän hon inte kände Torbjörn kändes det mycket mer frestande att gå ut och träffa honom, någonstans där det fanns människor, stoj och stim, än att stanna hemma.
– Hallå! sa Torbjörn. Kommer du? Ska jag beställa en tom kha gai?
– Gör det, sa Wilma beslutsamt. Jag är där om tjugo minuter!