Nu föll allting på plats! Askfaten på Fyra Knop! Den röda Saaben! Eagle-Eye Cherry! Koden till huset, knappen i duffeln, hennes försvunna telefon! Wilma sjönk ner på hallgolvet och tryckte tidningen mot bröstet. Hon hade rest i tiden!
De följande timmarna ägnade hon åt att utforska lägenheten. När hon kom hem från Fyra Knop den där underliga kvällen hade hon bara känt sig fram i mörkret, trevat sig från hallen till det kombinerade sov- och vardagsrummet som hon hade gjort många gånger förut, utan att tänka. Kroppen mindes var trösklarna och dörröppningarna låg någonstans, och när hon gick in i badrummet sökte sig handen till strömbrytaren på autopilot.
Nu, i dagsljus, upptäckte hon att saker och ting var en aning annorlunda. Badrummet hade ett gult, inkaklat badkar i stället för en dusch med svängdörrar, och badrumsskåpets spegel var rostig och skranglig när hon öppnade den. Det stod en eltandborste och en tandkrämstub från Blåvitt på handfatskanten, en tvålkopp med en tvål som tvättats till en tunn skärva, och i skåpet hittade hon en flaska Eau d’Issey som hon sprejade bakom öronen.
Köket såg däremot mer eller mindre ut exakt som hon mindes det, bara lite fräschare. Samma vita skåpluckor med trähandtag, samma kakel och diskbänk i rostfritt stål, samma vita kylskåp. Utanpå var en flyer från Bitch Club uppsatt med en kylskåpsmagnet i form av en chili, och en polaroidbild som föreställde två personer. En kille och en tjej i partyhatt. Båda blundade.
Hon dröjde vid bilden och granskade den. Det var någonting bekant med tjejen, tyckte hon. Var det inte rentav… hon själv?
För att skaka av sig den kusliga känslan hissade hon upp persiennerna i sovrummet och lät solen lysa upp de roströda väggarna. Där satt en affisch från Nan Goldins utställning på Moderna museet 1993, och en drömfångare som hon omedelbart plockade ner. Ovanpå sängen låg en glesvävd mörkblå pläd med gula solar och månar, och på nattduksbordet låg en filofax och decembernumret av Bibel. ”THOMAS RUSIAK ROCKAR och pratar brallor med Karolina Ramqvist”, läste hon på omslaget.
Vid fönstret i andra änden av rummet stod en fåtölj, och en grön Kobratelefon ovanpå en låg bokhylla vars innehåll hon – i ett försök att få något slags grepp om sin egen smak – böjde sig ned för att studera. Hon kände igen “Intet liv”, ”Bübins unge” och “Wokas lax?”, ”Vattenmelonen” och ”Studio sex” och, motvilligt, ”Tao enligt Puh”. Hon öppnade cd-freestylen som låg med sladdarna prydligt hoprullade runt hörlurarna – “Quel Bordel” stirrade tillbaka – och prövade att sätta på den tjocka tv:n som stod direkt på golvet. Hon zappade förbi Aktuellt, Expedition: Robinson och Bingolotto.
Ett par saker, slog det henne, hade hon inte hittat i lägenheten. Ingen dator. Inte heller en mobiltelefon så långt ögat kunde nå.
– Intressant… mumlade hon för sig själv.
Wilma stängde av tv:n, gick ut i köket för att hämta ett glas vatten och knäppte i stället på radion. Hon försökte få grepp om sin situation och vankade av och an i lägenheten innan hon till slut satte sig tungt i fåtöljen vid fönstret och tittade ut. Det blåste fortfarande, och utanför fönstret kastades gatlampan av och an i sin lina. Nu virvlade det också lite snö i luften. Från köket kunde hon höra det dämpade ljudet av Radioteaterns gonggong.
Det såg alltså inte bättre ut än att hon befann sig i december år 1999. Skildringar av tidsresor hade aldrig intresserat henne, och att försöka räkna ut hur hon skulle ta sig därifrån gjorde henne fullständigt utbränd. Hon kastade en blick på Kobran och undrade om det fanns någon hon kunde ringa för att be om hjälp. Polisen? Poolia? En präst?
Just som hon tänkt den tanken ringde telefonen.