Som i ett töcken tog Wilma sig hem. Hon stirrade rakt framför sig ner på marken där hon gick med händerna djupt nedkörda i fickorna på duffeln, axlarna uppdragna mot den kraftiga blåsten. Hon hade en underlig känsla i kroppen, som hon från ingenstans hade blivit extremt full, eller dödstrött.
När hon kommit fram till porten letade hon fram nyckeln ur fickan. Hon tryckte hela knippan mot porttelefonen av gammal vana, viss om att den skulle reagera på blippen utan särskilt mycket precision. Men ingenting hände. Hon rasslade med nyckelknippan för att få fram blippen ordentligt.
Det var då hon upptäckte att också den var försvunnen. Hur hade den kunnat ramla av nyckelknippan? Nu började hon känna sig riktigt förtvivlad. Hon kikade in i det mörka trapphuset. Någon skulle säkert komma ut genom porten, tids nog. Eller gå in genom den. Men det kunde ta hur lång tid som helst, och hon ville verkligen komma in igen, öppna datorn och skriva till Totte att hon hade blivit av med sin telefon, och att hon faktiskt hade gått till restaurangen och letat efter honom.
Om hon åtminstone haft mobilen hade hon kunnat ringa sig själv på porttelefonen! Kanske, slog det henne, kunde hon pröva att ringa någon granne på måfå och se om de svarade. Men när hon höjde handen för att välja ett namn insåg hon att porttelefonen inte såg ut som vanligt. Den lilla grå rutan med namn var försvunnen. Bara kodlåset satt kvar.
Så länge hon hade bott i huset hade de inte använt någon portkod. Det kunde hon i alla fall inte dra sig till minnes. Hon tryckte in 1234, bara för att testa. Ingenting hände. Hon testade 0000. Ingenting. 1999, året då hon föddes, gav inte heller resultat. Inte heller året då Vasaskeppet sjönk.
Hon prövade ytterligare ett par historiska årtal. Slaget vid Hastings. Militärkuppen i Chile. Året då Anna Book var med i Melodifestivalen med ”Samba sambero”. Hon tryckte in alla siffror i tur och ordning, framlänges och baklänges, och sedan på måfå, argt. Dörren var alltjämt stängd och stum.
Den här kvällen blev bara sämre och sämre. Vinden fick fatt i gatlampan som hängde mellan hennes hus och nästa, och det ven kusligt ovanför henne. Hon blundade och drog ett par djupa andetag.
Så fick hon en idé. Hon tittade upp mot husets ockragula fasad. Den såg osedvanligt sliten ut, noterade hon. Någonstans visste hon att hon hade det i huvudet, året då huset var byggt. Vad var det nu igen? Kunde det vara 1929? Hon höll andan medan hon tryckte in sifferkombinationen.