Hade allting alltså bara varit en dröm? Som i filmen ”Ogifta par”?
På natten, när hon skulle sova, låg Wilma och försökte bena ut vad hon hade varit med om. Genom en glipa i persiennen lyste ljuset från gatlyktan utanför upp hennes affisch från Nan Goldins utställning på Moderna museet 2022. Allt hade känts så verkligt! Torbjörn, Anja, Katti och Turid! Gula gången! SL:s remsor! Smaken av pesto när de var och fikade på Kanel, eller lukten av de inrökta väggarna på Café Pierrot!
Trots sin besvikelse var hon tvungen att acceptera att det fanns en logisk förklaring till det hon hade upplevt. Hon hade ramlat och tuppat av en liten stund medan Tottes spellista gick i bakgrunden. Så var det. Fast var det alternativet verkligen helt och hållet logiskt? Att hon skulle ha legat avsvimmad mitt i en korsning utan att någon hade lagt märke till det?
Å andra sidan verkade det mer troligt än att hon verkligen skulle ha rest i tiden. Och vissa saker år 1999 hade faktiskt tett sig lite ologiska, när hon tänkte efter. Hade det inte funnits en hel del, så att säga... luckor?
Hon hade till exempel inget minne av att ha sett någon telefonsvarare när hon först sökte igenom lägenheten, men helt plötsligt, när hon den 22 december behövde ha en, hade den dykt upp till synes från ingenstans. Och var hade hon fått pengar ifrån? Hon mindes att hon haft en plånbok, men inte att hon någonsin tagit ut kontanter. Hade inte Torbjörn dessutom lite väl villigt accepterat att hon rest i tiden? Och vad betydde egentligen det där som stod på julafton i filofaxen, ”KATARINA MM”? Vem var det? Det hade hon aldrig fått någon förklaring till. Antagligen var det bara något nonsens som hon drömt ihop.
Efter att ha vänt sig av och an utan att kunna somna sträckte hon sig efter sin telefon. Hon letade fram Björks story, än en gång, och stirrade en bra stund in i Anna Books kritvita tänder medan hon i huvudet prövade ett par olika formuleringar, innan hon bestämde sig för att bara skriva till henne exakt det hon ville säga.
*
December gick snabbt. Ju mer Wilma försökte få fatt i detaljer från 1999, desto mer flöt de undan. Samtidigt var det som om något vagt minne av drömmen förföljde henne. En kväll hamnade hon, Totte, Asta och Kuno på Shotluckan, och fastän hon aldrig varit där förut kändes stället kusligt bekant. Mitt i Astas monolog om sin kommande planerade ashram-resa avbröt Wilma henne och utbrast:
– Är inte det här gamla Pierrot?
Totte tittade upp från sin Dr. Mugg.
– Vad betyder det?
– Café Pierrot! sa Wilma. Det låg här förut!
Men de andra såg bara oförstående på henne, och hon släppte ämnet.
Ett par kvällar senare såg hon och Björk en gammal film med Björn Kjellman på tv, och när han i en scen väcktes av ödlan Madame Bovary hemma hos den färgstarke Montana – spelad av Peter Siepen – började det ringa en klocka.
– Lizzie, mumlade Wilma för sig själv.
– Vad sa du? sa Björk.
– Va? Inget, svarade Wilma.
Men hon väntade med bultande hjärta in eftertexterna, och när de väl rullade stod det klart och tydligt där i rollistan: Madame Bovary hade spelats av ödlan Lizzie. Precis som i filmen som Torbjörn jobbat med! Hon såg resten av namnen fladdra förbi – Cecilia Ljung, Idde Schultz, Lolo Murray – men Torbjörns namn dök aldrig upp i listan, och hon kände sig dum som hade vågat hoppas på att få se det där. Självklart skulle det inte vara med! Hon hade ju bara drömt alltihop! Torbjörn fanns inte ens på riktigt!
*
Sent på julaftons kväll var Wilmas och Tottes julfest i full gång. Glöggen hade börjat koka in på spisen och “Stockholm i december” gick varm. Björk hade precis skrivit att hon var på väg för att träffa sin gudfar på midnattsmässan i Katarina kyrka, och att hon skulle ansluta efteråt. Asta och Kuno var inbegripna i ett animerat samtal om Thomas Bodström i “Förrädarna”, och Totte hade dragit med sig Wilma ut i hallen för att ge henne en julklapp. Det var “En invecklad historia”, inslagen med ett rött sidenband runt pärmarna.
– Günter Grass! utbrast Wilma. Han fick Nobelpriset i litteratur 1999!
Tanken på Günter Grass fick henne att sakna hela det gamla gänget, och för att Totte inte skulle lägga märke till att hon var ledsen lade hon till, lite artigt:
– Är det en gammal bok?
– Ja, sa Totte glatt. Jag hittade den på Hundörat! Jag vet inte riktigt vad det är för bok, men du måste läsa dedikationen!
Wilma lossade noggrant på den ganska hårt knutna rosetten, rullade ihop bandet och öppnade pärmarna medan Totte förväntansfullt såg på. Hon bläddrade till titelsidan och läste:
Wilma! I vilken tid som helst hade jag varit din vän! Din Torbjörn, julen 1999. PS – Ses vi på midnattsmässan som vanligt?
Wilma läste dedikationen igen och igen. Tottes förväntan började utbytas i förvirring.
– Fint, va? sa han. Eller?
– Ja, sa Wilma, fortfarande försjunken i texten.
Kunde det stämma? Ses vi på midnattsmässan som vanligt? Hon såg framför sig anteckningen i filofaxen från den 24 december. “KATARINA MM”.
Hon lade ifrån sig boken, slängde på sig duffeln och började rafsa efter sina skor.
– Vad gör du? sa Totte. Vart ska du?
Wilma hittade inte skorna, men hon tryckte fötterna i ett par i mer eller mindre rätt storlek och tryckte upp dörren.
– Jag ska gå och träffa en gammal vän! ropade hon. Och jag är väldigt sen!