Tomorrow I’ll be gone… tomorrow I’ll be gone…
Det spelades musik i huvudet på Wilma. Minnena smällde till…
De stod på Skånegatan, hela gänget, och det var kameror överallt. Eagle-Eye Cherry stod där också. Han hade en öronlappsmössa på sig, och han spelade gitarr. Det var vår. Eller var det höst? Året var hur som helst 1999. De skulle spela in videon till ”Save tonight”.
– Save tonight… mumlade hon. Tomorrow I’ll be gone… save… men… kom inte den egentligen… 1997?
Hon vred på huvudet och blinkade ett par gånger. När hon insåg att hon låg mitt i korsningen reste hon sig hastigt upp och borstade av sig. Inga bilar syntes till. Inga människor heller. Hade gatan inte nyss varit full av folk? Nu låg den öde, och hon kände sig omtöcknad. Hon började gå mot trottoaren igen. Från ingenstans kom en kille åkande i full kareta på sparkcykel, och han missade henne med en millimeters marginal.
– Se dig för! ropade hon lamt efter honom, men han var redan långt borta.
Var kom musiken från? Från en lägenhet med öppet fönster? Nej, den hördes alldeles för tydligt, och när hon fortsatte gå uppför gatan förföljde den henne lika starkt som när hon slagit upp ögonen. Det var precis som om hon hade haft hörlurar på sig. Men hon hade inget minne av att ha tagit med sig sin freestyle när hon i all hast gick hemifrån, och när hon kände utanpå duffeln efter sladdarna fanns ingenting där. Den översta knappen saknades, däremot. Mystiskt. Hon hade inte märkt när den lossnade. Det gjorde ont i huvudet, och hon masserade det lite. Hade hon slagit i det när hon halkade och fått något slags fel på hjärnan? Som den där kvinnan som vaknade upp en dag och bröt på tyska? Skulle ”Save tonight” spelas inuti huvudet på henne resten av livet?
I så fall fick hon lösa det senare. Torbjörn väntade på Fyra Knop!
När hon närmade sig Götgatan började hon småspringa igen, och framför henne var gatan som ett kalejdoskop. Det enda hon kunde tänka på var att hon snart skulle få se honom igen. Då skulle hon säga… ja, vad, exakt? Sanningen, tänkte hon högtidligt. Hon skulle säga sanningen! Hon skulle säga att hon hade ljugit om att hon visste vad Spray var för någonting, och att hon redan hade sett alla avsnitt av Reuter & Skoog flera gånger på Öppet arkiv. Men hon kunde inte tänka sig något bättre än att se om dem på linjär-tv tillsammans med honom. Från och med nu skulle hon inte längre låtsas inför honom att hon inte kom från år 2024. Det fick bära eller brista. Och han kanske inte heller var så perfekt!
Hon svängde in på Svartensgatan, tryckte upp dörren till Fyra Knop och snubblade ner för trappan.
– Torbjörn! skrek hon. Jag—
Hon kom av sig och såg sig omkring i den så gott som tomma lokalen. Vid fönsterbordet, under julstjärnan, kollade Totte upp från sin mobil.
– Där är du ju! utbrast han. Vilken tid det tog!