Kobran hade ringt oavbrutet hela dagen. Wilma hade sett på film att folk ”drog ut telefonjacket” i sådana situationer, men hon var osäker på hur ett telefonjack såg ut och ville helst inte ta några risker. Hon låg i sängen med kudden tryckt mot öronen och spelade Hagnesta Hill på högsta volym för att dränka ljudet av Torbjörns telefonsvararmeddelanden, utan att helt och hållet lyckas blockera ut dem.
Och det tar hundratals år! Att dölja felen! tutade det från hennes stereo.
– Svara i telefon, Wilma! mullrade Torbjörns burkiga röst.
Och det svider som klor! Som nya munsår!
– Annars åker jag hem till dig!
Framåt kvällen slutade det äntligen ringa. Wilma steg upp med en lättad suck och stängde av musiken. Tystnaden efteråt kändes onaturlig, som om hon proppat öronen med vadd.
Hon satte sig tungt i sin fåtölj och stirrade rakt framför sig. Om två dagar var det julafton, och hon kände sig mer ensam än hon gjort i hela sitt liv. Om hon var ovän med Torbjörn, hur skulle hon då leva år 1999?
Men, slog det henne, det var ju bara några dagar kvar av året. Efter millennieskiftet skulle hon kanske kunna börja ett nytt liv. Flytta någon annanstans! Långt bort från Stockholm City! Någonstans där ingen kände henne och inte ställde några krav!
Det ettriga ljudet av dörrens ringklocka fick henne att rycka till. Vad nu då? Men hon reste sig inte upp, utan satt bestämt kvar i fåtöljen. Det ringde en gång till, och sedan ytterligare en gång.
– Wilma? Är du hemma?
Torbjörns röst lät dämpad från andra sidan dörren. Han knackade ett par gånger och tryckte ner handtaget.
– Det känns som om du är hemma, sa han.
Hon sjönk ner i fåtöljen. Hade han sett henne genom fönstret? Nej, det var omöjligt. Han ringde på dörren ett par gånger till, men hon gav inte ifrån sig något livstecken. Tids nog skulle han ge upp och gå därifrån. Och mycket riktigt slutade han snart att ringa på dörren, men just som Wilma skulle resa sig ur fåtöljen ringde hennes telefon på nytt. Hon satt blickstilla och lät samtalet gå till telefonsvararen.
– Wilma! ropade Torbjörn i stereo, från hallen och från maskinen.
– Jag står utanför din dörr, fortsatte han, men du verkar inte vara hemma. Eller så är du visst hemma men vill bara inte prata med mig. Jag ska i alla fall fatta mig kort. Jag ringer från min Nokia, så det kostar 6 kronor i…
Han avbröt sig och började om.
– Jag ville bara säga förlåt för att jag blev så arg på dig, sa han. Det var inte meningen att skrika på dig! Jag hade missförstått allt!
Han var tyst i ett par sekunder, men lade inte på.
– Och det du sa, fortsatte han, om att du har rest hit från framtiden… det bryr jag mig inte om! Jag struntar väl i det? Jag vill inte att du ska ha några hemligheter för mig!
Det prasslade lite i telefonsvararens högtalare.
– Jag har med mig en julklapp till dig också, fortsatte Torbjörn. Det är… ja, det kan jag väl säga med en gång att det är en bok. Jag köpte den faktiskt innan du sa att du tyckte att det var “snark” att det var årets julklapp! Det är en bok, i alla fall, av den där författaren du pratar om hela tiden. Jag fick hjälp på Hedengrens!
Hon hörde hur han knölade med brevinkastet ute i hallen, och sedan hur något landade på hallmattan med en duns.
– Nu tänkte jag gå till Fyra Knop, sa han. Kom dit om du vill! Annars ses vi… ja, vi ses när vi ses, helt enkelt.
Han lade på. Telefonsvararen pep ljudligt. Wilma lyssnade efter hans steg när han gick ner för trapporna, och hörde ytterdörren som slog igen.
Hon satt demonstrativt kvar en stund i fåtöljen innan hon gick ut för att plocka upp paketet på hallmattan. Det var inslaget med flera lager markeringstejp runt en utriven tidningssida med ett fotografi av Peter Siepen och rubriken ”SVERIGES 10 COOLASTE STRAIGHTA MÄN”.
Wilma lade paketet ovanpå sin bokhylla och spejade ut genom fönstret, på gatlampan som hängde och slängde mellan husen. Hon såg inte till Torbjörn. Han måste ha kommit en bit redan. Hon gick och lade sig på sängen och stirrade upp i taket. Äntligen var telefonsvararen tyst. Det var skönt, tänkte hon. Det var skönt att den var tyst. Äntligen hade Torbjörn lämnat henne ifred, precis som hon hade velat att han skulle göra. Äntligen hade han gett upp. Nu skulle hon slippa honom.
Men det kändes inte som en lättnad, och i huvudet hörde hon ett irriterande eko av Turids ord på Kvarnen. Vad var det hon hade sagt? Om att sväva runt på ytan? Om att lita på att folk ville henne väl?
Hon försökte se framför sig hur hennes liv skulle arta sig om hon nu skulle stanna i år 1999. Skulle hon gå omkring i 25 år och aldrig låta någon komma riktigt nära?
Wilma tittade ut på den tomma gatan igen. Nej, tänkte hon. Nej! Det lät inte bra alls! Så ville hon inte leva sitt liv, inte i någon tid! Torbjörn ville ju vara hennes vän – varför skulle hon förneka sig det?
Hon klev i skorna, drog på sig duffeln och slängde sig ut i vinterkvällen. Det fanns ingen tid att förlora. Hon småsprang fram mellan husen där julstjärnorna och adventsljusstakarna lyste i fönstren, kryssade mellan människor som bar på nyköpta granar och välfyllda Vivo-kassar, men det kändes ändå som om hon tog sig framåt i snigelfart. Nu skulle hon ha haft en Nokia! Eller en iPhone, rentav! Ja, om det hade varit 2024 hade hon kunnat få tag i Torbjörn direkt, kunnat säga till honom att hon var på väg och att han inte skulle behöva sitta hela kvällen och vänta på henne! Hon sneddade över Björngårdsgatan—