—och förlorade balansen, men hon återfick den snabbt igen och fortsatte mot Kvarnen, där hon sjönk ner i ett bås.
– Vad har hänt? utbrast Turid när hon dök upp en timme senare. Du ser ut som om du har sålt smöret och tappat pengarna!
Wilma hade druckit två glas husets vita och rökt upp det halva paket cigg hon köpt för 18:50. Turid satte sig mittemot henne och fattade hennes händer.
– Inget har hänt! sa Wilma, tillkämpat yvigt.
– Det tror jag inte på, sa Turid. Berätta nu!
Hon såg Wilma djupt i ögonen, som en terapeut. Wilma hade en känsla av att hon inte kunde slingra sig ur det här.
– Jag och Torbjörn har bråkat, sa hon.
– Om vad? frågade Turid.
Ja, om vad? Vad kunde hon egentligen svara på det?
– Man kan säga, började hon, att jag har undanhållit någonting från honom.
– Undanhållit någonting? Sa Turid.
– Ja, sa Wilma. Det är någonting jag inte har berättat för honom. Och det fick honom att dra vissa slutsatser.
– Det låter väldigt vagt, sa Turid.
– Jo, sa Wilma.
– Vad var det du inte hade berättat för honom? frågade Turid. Kan du berätta det för mig?
– Nej, sa Wilma, jag kan inte berätta det för någon. Jag kan inte säga mer än så.
Turid höll fortfarande om hennes händer, och hon fortsatte att se uppfordrande på henne.
– Så jag är lite upprörd, sa Wilma i ett försök att sätta punkt för samtalet.
Det verkade fungera. Turid ställde ingen ytterligare fråga, och efter en liten stunds tystnad sa hon att hon skulle gå till baren.
När hon kom tillbaka satte hon sig med armarna i kors och tittade ut över lokalen med en lite frånvarande min. Wilma märkte att någonting var annorlunda med henne, men hon förstod inte vad som hade hänt. Hade hon sagt någonting dumt? Igen? De satt vid bordet en lång stund utan att säga något, tills tystnaden började kännas obekväm med allt liv och rörelse som pågick runtomkring dem.
– Utan att veta speciellt mycket, sa Turid till slut, måste jag nästan ta Torbjörns parti här.
– Vem bad dig att ta parti? sa Wilma surt. Turid ignorerade henne.
– Ibland får jag intrycket att du inte riktigt är dig själv, fortsatte hon. Det känns faktiskt som om du undanhåller mycket saker för hela världen, som om du är så rädd för vad som skulle hända om någon lärde känna dig på allvar att du i stället bara svävar omkring på ytan. Du berättar ju aldrig någonting om dig själv, till exempel.
– Jag har väl ingenting intressant att berätta, sa Wilma.
– Jo! utbrast Turid. Jag tror att du har det! Men det är som om du hela tiden går runt och tänker på hur du ska kunna säga rätt sak i stället för att bara vara dig själv. Du kanske måste lita lite mer på att folk vill dig väl och inte stöta bort alla som försöker komma dig nära.
Wilma suckade. Turid hade antagligen rätt. Men hon började bli trött på hennes förnumstigheter också. Såhär höll faktiskt aldrig Björk på, tänkte hon med ett sting av saknad.
– Det var egentligen någonting annat jag kom hit för att berätta, fortsatte Turid.
Hon drack ur sin öl i två djupa klunkar och gjorde en dramatisk paus innan hon fortsatte:
– Jag har sökt till Baren.
– Vilken bar? sa Wilma. Eller vad menar du? Du har sökt ett jobb som bartender?
– Nej, sa Turid, till tv-programmet Baren. Det ska börja sändas nästa år. Har inte du hört talas om det? Jag trodde att du jobbade på TV3.
– Varför… sa Wilma matt.
– Katti tyckte att du verkade vara väldigt insatt i den nya serien som går där? “Sex in the city”? I alla fall.
Turid tog ett djupt andetag.
– Det är lite som Villa Medusa, kan man säga.
– Okej, sa Wilma.
Hon orkade inte fråga vad det betydde.
– Så jag tror att år 2000 kommer att bli ett rätt stort år för mig, fortsatte Turid. Och jag tror inte riktigt att jag kommer att ha tid för både Baren och en relation.
– Jag förstår, sa Wilma.
Men hon förstod egentligen mindre än någonsin.