– Vilken rulle! utbrast Torbjörn när de kom ut från salongen.
– Visst är den bra! instämde Wilma. Jag tycker nog att den och ”Tala med henne” är bäst!
Hon sköt upp den tunga dörren till biografen och lät Torbjörn gå ut först.
– Jag ska träffa Turid snart, sa hon, men vill du gå till Brother Tuck och ta en bärs innan?
– Absolut! sa Torbjörn. Vad hette den andra filmen, sa du?
– ”Tala med henne”! upprepade Wilma.
De började gå ner för Götgatan. Ute var det iskallt, och de drog båda upp axlarna. Torbjörn verkade märkligt försjunken i tankar, märkte Wilma efter en liten stund. Han gick och skrynklade ihop ansiktet som om han försökte lösa ett mattetal. Eller var det bara att han frös?
– Vad kallt det är! sa hon glättigt.
– Ja, sa Torbjörn, men hans ton var så eftertänksam att det lät som om han egentligen svarat på en helt annan fråga. När de nästan var framme vid Brother Tuck stannade han mitt på trottoaren.
– ”Tala med henne”, upprepade han. Hette den så?
– Ja, sa Wilma. Hur så?
– När kom den egentligen?
Ja, när kom den egentligen? I hennes huvud stod det helt stilla.
– Ett par år sedan, kanske? sa hon.
– Ett par som i två år sedan? frågade Torbjörn. Kom den 1997?
– Ja? sa Wilma.
– Samma år som ”Köttets lustar”?
– Nej?
Fastän det måste vara flera minusgrader ute började hon känna sig varm.
– Den kanske kom 1996, då? föreslog hon. Eller 1998?
Torbjörn skakade på huvudet.
– Jag har sett alla Almodóvars filmer, sa han. Nyligen! De har haft tema på Cinemateket!
– Men skryt lagom? sa Wilma. Kom så tar vi en öl!
Torbjörn såg på henne med en blick som gjorde henne illa till mods. Han var helt och hållet likgiltig inför hennes försök att lätta upp stämningen, och fortsatte:
– Och det finns ingen film som heter så. I alla fall inte nu.
Då slog det henne, som om en istapp hade fallit från takrännan ovanför dem och träffat henne rätt i skallen: 2002. Det var då ”Tala med henne” kom.
Torbjörn började gå igen, men stegade raskt förbi Brother Tuck och fortsatte i en rasande fart. Wilma följde efter honom.
– Jag sa fel! sa hon. Jag blandade ihop namnen! Jag menade… jag menade ”Dunkla drifter”! Det var den jag tänkte på!
– Det är en annan sak också, snäste Torbjörn. Det här vet väl inte du vad det är, eftersom du envisas med att inte äga någon dator, men jag gick in på Internet Movie Database och sökte på filmen ”Gossip”.
– Ja? sa Wilma oroligt.
– Och det stod ingenting om den där! Inte när jag sökte på AltaVista heller!
– Det kanske bara inte är någon som har lagt upp någonting om den? föreslog Wilma, nu kallsvettig.
Torbjörn ökade på takten.
– Jag frågade runt på Side Track också, fortsatte han, och det var inte en enda människa där som hade hört talas om en film där Margareta Krook spelar Ewa Frölings paranta mamma! De förstod inte vad jag pratade om när jag frågade om de visste vem Git Jeppson var!
– På Side Track? skrek Wilma med tårar i ögonen. Finns det 1999? Varför har vi inte gått dit?
– Det är mest för killar! röt Torbjörn. Och försök inte byta ämne! Jag hörde vad du sa till Turid också, när vi var hemma hos Katti! Du sa att du är döpt efter Wilma i Skärgårdsdoktorn!
– Jag sa fel! kved Wilma.
– Men det är omöjligt! fortsatte Torbjörn.
Det var som om han inte hörde vad hon sa, som om hon överhuvudtaget inte kunde nå fram till honom. Wilma hade aldrig sett honom så arg förut.
– Då hade du behövt vara född tidigast…
Han tappade tråden och stannade mitt på trottoaren.
– När började Skärgårdsdoktorn sändas?
– 13 oktober 1997, pep Wilma.
– 13 oktober 1997! upprepade Torbjörn. Du hade behövt vara född tidigast då!
Han fortsatte sin ilskna marsch, något andfådd.
– Men det betyder ingenting! skrek Wilma. Jag sa fel!
– Nej, sa Torbjörn, jag tror faktiskt att du sa rätt! Jag tror att du sa rätt alla de där gångerna! Och jag tror att jag förstår nu hur du plötsligt kan råd med taxi, eller varför du har så himla bra koll på vilka som skriver manus till Reuter & Skoog! Jag vet varför du aldrig har sagt till mig vad du jobbar med!
Han stannade till igen och såg stint på henne.
– Kan du inte bara säga som det är? sa han.
Det svartnade för ögonen på Wilma när hon försökte möta hans blick. Men det fanns ingen återvändo nu, det insåg hon själv. Nu hade han avslöjat henne, och det var lika bra att säga sanningen. Skulle han vilja vara hennes vän när han fick reda på att hon hade fört honom bakom ljuset? Det fanns bara ett sätt att ta reda på den saken.
Hon och Torbjörn tog sats samtidigt.
– Svara mig ärligt nu, sa han. Jobbar du på Svenska filminstitutet?
– Ja! tjöt Wilma. Jag lever egentligen år 2024! Jag har rest hit från framtiden, men det var inte meningen!
– Va? sa Torbjörn.
– Va? sa Wilma. Svenska filminstitutet?
– Rest hit från framtiden? upprepade Torbjörn.
– Nej, sa Wilma. Du hörde fel!
Hon vände på klacken och började springa från honom på gatan, utan en enda tanke i huvudet.
– Hallå! ropade Torbjörn. Stanna!
– Aldrig! skrek Wilma och fortsatte springa. Torbjörn sprang efter henne.
– Vad menar du? flämtade han. Vadå lever egentligen år 2024? Stanna nu! Jag har astma!
– Jag menar inget illa med det här, skrek Wilma, men jag tror mer att du har dålig kondition!
Hon sprang så snabbt hon kunde, utan att tänka på var hon satte fötterna, tills hon inte längre hörde Torbjörns rop efter sig, och vid Björns trädgård tvärnitade hon på en isfläck framför en ilsket tutande taxibil—