Wilma slog upp ögonen. Grönljuset blinkade i ögonvrån, och hon insåg att hon låg mitt i korsningen. Hon reste sig hastigt upp, fastän inga bilar syntes till i närheten, och inga människor heller. Skönt. Ingen hade sett henne halka.
Hon borstade av duffeln med händerna, och när hon höll ut dem framför sig såg hon inget spår av grus eller skrapsår. Fastän det hade känts som ett ganska hårt fall hade hon inte ont någonstans. Däremot, insåg hon nu, var hennes telefon borta. Alldeles nyss hade hon hållit den i handen, men nu var den ingenstans. Hon såg sig omkring på marken, på trottoaren, längre bortåt gatan, men den syntes inte till. Hur långt hade den egentligen kunnat slungas iväg bara av att hon halkade? Hon kände efter i fickorna, kände nycklarna och Fisherman’s Friend-paketet, men ingen telefon. Inte heller, slog det henne, några hörlurar. Vad fan! Hade någon stulit dem medan hon låg på marken? Det verkade helt otänkbart. Hon kände sig lite omskakad av fallet, eller möjligen av förnedringen i att ha halkat, men så sinnesförvirrad var hon faktiskt inte att hon inte skulle ha lagt märke till det.
Men hon fick lösa det senare. Totte väntade på Fyra Knop. Hon stoppade händerna i fickorna och fortsatte gå. Det var ingen lång bit kvar, men hon kände sig redan rastlös utan telefonen. Hon ville genast skriva till Totte att hon hade halkat, och när en röd Saab 900 passerade henne på gatan fick hon lust att ta en bild på den och skicka till honom.
När hon närmade sig Götgatan körde en Volvo 240 förbi. Vilket lustigt sammanträffande, tänkte hon, med två gamla bilar.
Hon svängde in på Svartensgatan och tryckte upp porten till Fyra Knop. Ett moln av os och cigarettrök bolmade mot henne, och när hon gick ner för trappan trängde sig en man förbi henne på väg ut. Var inte det Eagle-Eye Cherry? Han såg inte ut att ha åldrats en dag sedan 90-talet!
Hon såg sig omkring i lokalen och sökte med blicken efter Totte. Det var stimmigt och högljutt där inne, med folk som trängdes runt odukade träbord över stora galetter, literflaskor med äppelcider och fulla askfat. Askfat? Vad EU, tänkte hon. Men var det verkligen lagligt?
Hon fortsatte längre in i lokalen, förbi de rykande galettejärnen. Totte syntes inte till någonstans. En kypare med en hopvikt kökshandduk under förklädets band passerade henne.
– Ursäkta, sa Wilma, men han tycktes inte höra henne. Hon väntade tills han passerade henne igen, nu med en bricka fullastad med tomglas.
– Ursäkta! sa hon. Jag letar efter min vän, Totte. Han har bokat bord.
– Han är inte här, sa kyparen, utan att se henne i ögonen, och försvann igen.
Vad var det som pågick? Hon kände igen i fickorna efter telefonen. Hade Totte inte skickat en bild? Hade han gått därifrån? Hade hon sagt något dumt? Var han så trött på att höra henne tjata om att allt säkert var bättre förr?
Den osiga luften fick henne att känna sig yr. Sorlet från människorna på restaurangen kändes som knivar i skallen. Hon måste ut därifrån!