Efter en sen kväll på Bitch Clubs julfest vaknade Wilma med ett ryck av att grannen ovanför dammsög till ”Burning down the house”. Turid hade skrivit en lapp om att hon gått till sitt extrajobb i Moderna museets biljettkassa, och bad Wilma att möta henne på Kvarnen senare på kvällen. Men till dess var det flera timmar. Wilma gjorde lite kaffe, tog en Treo och bläddrade i sin filofax, där hon såg att hon egentligen skulle ha träffat Anja på Kapsylens julmarknad, men det hade hon ingen lust med. Hon zappade håglöst mellan en repris av Hermans historia, Anslagstavlan och Keno medan hon läste tidningen. ”Får vi se Kalle Anka ocensurerad i år?”, läste hon i en krönika. ”Walt Disneys tecknade figurer har tuktats av smakdomare med censursaxar och stöpts om till politiskt korrekta förebilder.”
– Tänk att den här krönikan har skrivits varje jul i 25 år! utbrast hon häpet. Vissa saker var likadana år 1999!
Det slog henne att hon kanske skulle kunna ta sig ut för att se en film, och hon bläddrade vidare till bioprogrammet. Hon satte nästan kaffet i halsen när hon såg vilka filmer som visades! ”Notting Hill”, ”Tomten är far till alla barnen”, ”Vuxna människor” och ”Eyes Wide Shut”! Det fanns hur mycket som helst att välja på! Hon övervägde ”Vuxna människor” – det var lockande att se Källa Bie på stor duk – men innehöll den inte något slags rasistisk jump scare? Nej, det fick bli ”Allt om min mamma” i stället. Hon rattade in Torbjörns nummer på Kobran.
– Vem där? svarade han grötigt. Jag kom hem från SLM:s julfest för en timme sen!
– Det är jag! sa Wilma. Ska du med på bio? Pedro Almodóvars nya film går halv fyra på Victoria!
– Såg inte du den på filmfestivalen?
– Gjorde jag? sa Wilma osäkert.
– Vi skulle ju ha sett den ihop, sa Torbjörn, men jag blev sinkad av den där provfilmningen med Cosmo och Lizzie! Vem var det som sa att man aldrig ska jobba med djur eller barn, nu igen?
Han suckade djupt.
– När den där filmen kommer, om den någonsin gör det, då tror jag att jag kommer att be dem att inte ha med mitt namn i eftertexterna, sa han inåtvänt. Wilma hörde inte på honom
– Jag gick inte heller och såg den! ljög hon. Jag ville att vi skulle se den tillsammans!
I själva verket hade Wilma sett ”Allt om min mamma” flera gånger, men den första gången kunde hon inte dra sig till minnes, och helt säker var hon på att hon aldrig hade sett den på bio. Det var en ofarlig, vit lögn, tänkte hon – den kunde väl inte spela någon roll?