Just som Wilma hade tänt ett par stearinljus och planat ut i fåtöljen för att försjunka i ”Vattenmelonen” ringde hennes telefon. Det var Turid som hade två biljetter till sista föreställningen av ”Flickan, mamman och soporna” på Unga Klara, och hon undrade om Wilma ville följa med.
– Är inte den för barn? sa Wilma.
– Ja, precis! svarade Turid entusiastiskt. För det inre barnet!
– Just det, stämde Wilma in. Som jag har så god kontakt med! Jag kommer!
De träffades innan föreställningen på Café Panorama, där det var rökigt och smockat med folk, och delade på en baguette med brieost. När Wilma såg den bekanta vyn därifrån, över Plattan och Åhléns City, fick hon nästan lite hemlängtan igen.
– Jag har tänkt på det där du sa när vi sågs senast, sa Turid, om att befinna sig i fel tid.
Det var som om hon hade läst Wilmas tankar! Turid tände en Marlboro Light, och Wilma tog en cigarett ur hennes utsträckta paket.
– Det ligger någonting i att den här tiden inte ser speciellt ljus ut, fortsatte hon. När man tänker på saken är det verkligen mycket som bara blir sämre och sämre. Med växthuseffekten och hålet i ozonlagret… och El niño! Och konsumtionssamhället, och sunkiga skönhetsideal! Och nynazisterna!
– Ja! sa Wilma. Läste du också i tidningen om att nazistnät byggs på internet?
– Och vem vet vad som kommer att hända efter millennieskiftet? fortsatte Turid. Alla datasystem kanske slås ut på tolvslaget!
– Just det skulle jag inte oroa mig så mycket för, sa Wilma.
– Min poäng är, sa Turid, att allt blir väl ändå vad man gör det till? Bara för att det ser mörkt ut just nu kan man inte sitta och deppa och önska att man levde i en annan tid. Om man vill leva i ett annat slags värld får man försöka skapa den världen.
– Det är väl inte så enkelt? sa Wilma.
– Nej, men det har ingen sagt heller! sa Turid käckt. Och vad är alternativet?
– Men tänk om jag sa till dig att jag vet helt säkert att alla de där sakerna du nämnde kommer att bli ännu värre i framtiden, sa Wilma. Om man vet att ingenting ändå blir bättre, vad ska man göra då?
– Det där kan du ju inte veta helt säkert! utbrast Turid och fimpade sin cigg.
– Kan vi inte säga, sa Wilma, bara för exemplets skull, att jag vet?
– Okej, sa Turid. Vi säger att du har rest hit från framtiden, då. När millenniebuggen har slagit ut alla datasystem.
– Just det skulle jag som sagt kanske inte…
– Vad hade du sagt till oss då? fortsatte Turid. Hade du sagt åt oss att försöka förändra saker och ting? Eller hade du sagt åt oss att bara slå ut med armarna eftersom allt ändå bara kommer att bli värre?
Wilma blickade ner mot Plattan och begrundade detta.
– Nej, sa hon. Jag hade nog sagt åt er att försöka förändra saker och ting.
– Exakt! sa Turid belåtet.
Hon tog ett stort bett av baguetten och tittade ut över Plattan med en beslöjad blick.
– För min del tror jag i alla fall att år 2000 kommer att bli ett väldigt intressant år.