Tredje veckan i december var Wilmas filofax fulltecknad, men hon hade fortfarande inte förstått vad hon jobbade med. Ingenting stod nedskrivet någonstans om något jobb, och hittills hade ingen ringt för att skälla på henne heller. Det var som en dröm!
Efter att ha suttit och skvallrat på Piazza Slussen gick hon och Anja in till city för att fiska upp Torbjörn. Han hade varit på skivbutiken på Gamla Brogatan för att hämta en klubbflyer.
– Fy fan! fräste han.
Han var röd om nästippen, och håret stod åt alla håll. Det blåste kraftigt när de promenerade tillsammans mot Kungsträdgården, och de tog skydd för snön i arkaden på Jakobsgatan.
– Om några år kommer man säkert slippa sån här skit! fortsatte han. Då kommer all information finnas på webben! Nej, nu är jag kall som en isbit!
– Du kommer sakna det här sen när allt finns på internet, sa Wilma. Var det inte skönt att få lite frisk luft?
– Tyst med dig, sa Torbjörn.
Han vände sig mot Anja.
– Det blir inget med Cosmo, förresten.
– Vem är Cosmo? frågade Wilma.
– Vad menar du? sa Anja sårat.
– Anjas iller Cosmo? sa Torbjörn förbryllat. Ni har ju träffats flera gånger.
– Just det, Cosmo! sa Wilma, spelat självsäker. Vad dum jag är!
– Ja, verkligen tom i bollen, sa Torbjörn.
– Men vadå blir inget? sa Anja. Jag trodde att han gjorde jättebra ifrån sig på sin audition!
– Jo, sa Torbjörn, men det är så mycket nepotism i filmbranschen, vet du! Och sexism och utseendefixering!
– Jag hänger inte med, sa Wilma.
– Cosmo kanske skulle ha fått en roll i den där filmen Torbjörn jobbar med, förklarade Anja. ”Hjälp!”, eller vad den nu heter.
– Det är inte helt bestämt än vad den ska heta, sa Torbjörn något jäktat.
– Han skulle ha spelat mot Björn Kjellman! fortsatte Anja. Och jag skulle ha fått 350 kronor!
– Ja, sa Torbjörn, men nu verkar det som om den går till Lizzie i stället.
– Lizzie? nästan spottade Anja ur sig. Ödlan Lizzie?
– Ja, sa Torbjörn, men hon ska heta ”Madame Bovary” i filmen. Nej, jag vet! Det är inte jag som skriver manus! Det är Kim Anderzons frisörs ödla, så det hade man väl kunnat räkna ut att hon skulle knipa rollen framför mycket mer välförtjänta djur. Som Cosmo!
– Jag hade verkligen behövt 350 kronor, mumlade Anja. Jag hade tänkt åka till Goa efter jul.
– Det löser sig säkert, sa Torbjörn. Du får väl ta lite fler pass på Örtagubben. Jag kanske också borde söka jobb där. Den här inspelningen gör mig helt galen!
– Kan du inte bara skaffa ett annat filmjobb? föreslog Wilma.
– Bara och bara, sa Torbjörn och slog ut med armarna. Det är skitsvårt att få såna jobb om man inte har rätt kontakter!
Han vände sig mot Wilma.
– Hur har du haft det på jobbet, förresten? Vad gör du där nu för tiden?
– Hur jag har haft det på jobbet? sa Wilma överrumplat. Bara bra! Inget att klaga på! Det är det gamla vanliga!
– Det gamla vanliga? upprepade Torbjörn.
– Jag hade en väldigt hektisk dag på jobbet häromdagen! sa Anja glatt.
Hon började berätta en lång och invecklad historia om en leverans med amaranth-flingor som hade gått snett, men Wilma hade svårt att koncentrera sig på den. Hade det inte funnits en liten udd i Torbjörns ton?