Wilma var moloken. Hennes cornflakes från Blåvitt smakade papp, och hon var dödstrött på doften av Eau d’Issey. Det gick ingenting kul på en enda av hennes futtiga tre tv-kanaler, och vid det här laget visste hon allt hon behövde veta om Thomas Rusiak. Hon suckade. Kanske kunde hon läsa lite? Hon drog en bok ur bokhyllan och öppnade den. ”Om Tobit, en hemmansägareson i Torsberga, sade folk att han såg ut som en mördare – eller självmördare, samma vilket; han hade—”
Wilma slängde ”Sveket” av Birgitta Trotzig i väggen. Tobit hade det lätt jämfört med henne! Hon längtade efter att ligga och stirra på sin telefon, gå och äta en ramen, dricka en Cola Zero eller se 10-15 avsnitt av gamla RHONY. Nej, nu hade hon verkligen fått nog. Nu måste hon fundera på hur hon skulle ta sig hem igen.
Men hur var det nu? Hon hade varit på väg till Fyra Knop. När hon gick hemifrån hade det varit 2024, och när hon kom fram hade det varit 1999. Någonstans under promenaden dit hade det hänt någonting som fått henne att resa bakåt i tiden, men nu kunde hon inte minnas vad. Hon hade haft bråttom, det mindes hon. Och var det inte någon gång efter Björngårdsgatan som hon hade börjat se gamla bilar?
Hon drog på sig duffeln och gick ut. Det var iskallt och mulet, och i luften yrde det av snö. Hon promenerade bestämt rätt genom Rosenlundsparken, förbi Kvarteret Linjalen, och rakt fram på Swedenborgsgatan. Swedenborg, tänkte hon. Höll han på med tidsresor, månntro?
Vid Da Luigi svängde hon till höger och gick målmedvetet upp för gatan. Här, någonstans, måste det finnas något slags… portal. Men, tänkte hon och saktade in stegen, tänk om den bara gick åt ena hållet? Tänk om hon lyckades hitta den, men i stället hamnade – här stannade hon till för att räkna efter – i år 1974?
Hon jagade bort tankarna. Det fick vara värt risken! Hon fortsatte gå, och vid övergångsstället över Björngårdsgatan gick hon extra långsamt. Men ingenting hände. Hon tog sig över till andra sidan, och när hon såg sig omkring tycktes det fortfarande vara 1999. Hon gick tillbaka och prövade att gå över övergångsstället igen. Ingenting. En bil tutade på henne, och hon sprang undan.
– Hur ska jag nu ta mig härifrån? klagade hon, och körde händerna djupt i fickorna.
Då kände hon någonting. Var det Fisherman’s Friend-paketet? Ja, det var det! Hon slängde en sträv tablett i munnen. Men det var någonting annat där också, kände hon när hon stoppade tillbaka handen i fickan igen, och fick upp ett sladdrigt kvitto. Ja, visst ja! FotoKungen!
Hon begrundade kvittot. Det vore dumt att låta fotografierna ligga kvar nu när hon hade betalat för dem. Och hon ville verkligen se vad de föreställde.
– Okej, mumlade hon för sig själv. Jag går till FotoKungen – men sedan ska jag ta mig hem!
Efter att ha hämtat sina bilder korsade Wilma Götgatan, gick in på Café Pierrot, köpte en chai-te och tände en cigg. Hon spred ut buntarna framför sig. Sanningens ögonblick var inne. Vad skulle hon nu få se? Hon lossade på ett av kuverten och hällde ut fotografierna.
– Wow! utbrast hon.
Där var hon och Anja på Corky! Hela gänget samlade på Hannas källare! Torbjörn på Docklands och en lång serie bilder där alla provade roliga hattar på NK! Hon öppnade det andra och tredje kuvertet och bläddrade bland de blanka fotografierna. De såg Lou Bega på Vattenfestivalen! Åt middag på Spisa med Helena! Rökte inne på Krokodil och fikade på Café String! Och de firade Wilmas födelsedag, såg det ut som, för på flera fotografier var alla samlade i hennes lägenhet, som var pyntad med serpentiner – det måste vara från den festen polaroidbilden på kylskåpet kom, insåg hon nu, för på en av dem hade hon och Torbjörn på sig samma slags partyhattar som där. Och det fanns en bild där hela gänget verkade vara med på inspelningen av musikvideon till… ”Save tonight” med Eagle-Eye Cherry?
– Såhär tittar man aldrig på bilder i mobilen! suckade hon.
Hon gick och bad om en påtår varmvatten och satte sig igen. När hon såg bilderna kändes det på ett märkligt vis som om hon faktiskt mindes att hon varit med om allt detta, och det kändes tråkigt att lämna sitt nya gamla gäng. Särskilt Torbjörn. Hon föste ihop bilderna igen och stoppade tillbaka dem i kuverten. Nej, nu hade hon ångrat sig. Hon skulle inte alls resa hem! Hon hade det bra år 1999!