Nästa dag träffade hon Turid av en slump. Wilma stod på Jus och bläddrade i ett nummer av SvD City när hon kom in i butiken.
– Tänk att träffa på dig här! sa Turid. Jag tänkte bara kolla om de hade fått in några nya Maharishi-brallor.
Alla älskade verkligen brallor år 1999!, tänkte Wilma. Turid berättade att hon hade varit i närheten och sett en utställning med Candice Breitz. Nu skulle hon gå och kolla på Jockum Nordström i Kungsträdgården.
– Vad kul! sa Wilma. Jag läste alltid ”Sailor och Pekka” när jag var… eller jag menar… nu. Nu läser jag dem! Som vuxen. Underbara böcker!
– Är inte dom för barn? frågade Turid.
– Ja, men jag har helt otroligt god kontakt med mitt inre barn, svarade Wilma.
– Det är verkligen viktigt att ha det, sa Turid gravallvarligt. Har du läst Alice Miller?
– Ja, ljög Wilma. Men nog om mig!
– Vill du följa med på utställningen? frågade Turid. Det är sista dagen i dag.
– Gärna! svarade Wilma.
De promenerade tillsammans från Birger Jarlsgatan. Det lyste inifrån Rönnells, och Sturegallerian var julpyntad. Wilma stack händerna djupt i duffelns fickor. Hon kände sig plötsligt blyg. Hon ville gärna lära känna Turid men visste inte vad hon skulle fråga henne om. Till slut, en stund efter att de hade passerat Svampen, blev tystnaden så plågsam att hon var övertygad om att de båda var medvetna om den.
Turid vände sig mot henne.
– Har du sett några bra utställningar på sistone? frågade hon artigt.
– Ja, började Wilma, jag var och såg Ann-Sofie Back på…
… Liljevalchs, höll hon på att säga, och bet sig i tungan. Men Turid nickade ivrigt.
– På Ynglingagatan 1? frågade hon.
– Ja? sa Wilma. Precis. På… där.
De fortsatte i tystnad och hade hunnit komma ända till Hamngatan innan Wilma insåg att det vore trevligt av henne att ställa frågan tillbaka.
– Du då? sa hon.
Hon kände sig som en skådespelare som uttalade en replik utan speciellt mycket inlevelse. Det var uppenbart att det hade gått för lång tid, och hon hörde knappt på vad Turid svarade. Det här var typiskt henne, att vara så upptagen av att inte säga fel sak att hon inte fick ur sig någonting alls! Situationen påminde henne om när hon varit på julmarknaden med Björk och samtalet aldrig ville lyfta. Den gången hade hon tänkt att hennes tunghäfta berodde på att Björk så uppenbart inte ville vara där med henne, men nu började hon undra om hon verkligen hade haft rätt bild av situationen.
När de närmade sig NK och Wilma fick syn på den gröna och röda klockan drabbades hon av hemlängtan. Den såg ut precis som hon var van vid, och tanken på allt som inte var annorlunda år 1999 gav henne svindel. Men det kunde hon inte prata med någon om. Eller?
– Har du någonsin haft en känsla av att du befinner dig i fel tid? frågade hon Turid.
Orden tycktes komma ur hennes mun utan att hon hade hunnit formulera frågan ordentligt i huvudet, och den överraskade henne själv. Hon fick genast en känsla av att ha sagt för mycket, någonting alltför privat.
Men Turid begrundade den uppriktigt.
– Menar du att du skulle ha varit född för sent? frågade hon.
– Eller för tidigt, svarade Wilma.
– För att saker och ting kommer vara bättre i framtiden?
– Det vet jag inte, sa Wilma. Kanske.
De gick förbi den upptända skridskobanan där folk åkte runt, runt till ”Blue (Da Ba Dee)” på hög volym.
– Jag kan inte förklara varför, fortsatte hon, men ibland får jag en känsla av att jag inte riktigt hör hemma i den här tiden. Förut trodde jag att jag skulle ha det bättre om jag levde förr, när det inte var så mycket… webb och IT!
– Och inte så mycket miljöförstöring! fyllde Turid i. Visste du att 1998 var det varmaste året någonsin?
– Nej, svarade Wilma besvärat.
På många plan, tänkte hon, var saker och ting verkligen inte alls bättre där hon kom ifrån. Hon suckade djupt och försjönk i tankar igen medan Turid drog upp dörren till galleriet. Det kanske var lika bra att stanna i 1999. Det kanske var fel tid, ja, men det var åtminstone en tid innan rökförbudet på krogen och Tidöregeringen. Var någon tid egentligen så rätt, när allt kom omkring?