Wilma var på väg till Fyra Knop, och hon var inte glad. Medan hon gick Swedenborgsgatan fram drog hon duffeln tätare omkring sig. Eftersom översta knappen hade saknats när hon köpte den på Humana gick den inte att stänga ordentligt, och hon hade glömt sin halsduk när hon på väg hemifrån plötsligt fått ont om tid.
Det hade inte varit meningen att fastna när hon öppnade Instagram. Hon hade stått påklädd i hallen och tagit upp mobilen utan att tänka på det, utan ärende, inte för att hon var på jakt efter någonting särskilt. Detta intalade hon sig nu genom att tänka tanken om och om igen, i huvudet, som en berättarröst: Jag var inte på jakt efter någonting särskilt. Det fanns ingenting speciellt hon hoppades på eller förväntade sig att se där. Nej. Så var det. Ingenting hon hoppades på. Hon trodde på det också, ända tills hon såg en bild hon inte hade velat se, en bild som konfronterade henne med faktumet att det visst fanns någonting hon önskade sig, exakt vad tordes hon inte riktigt formulera. Hon visste bara att det inte var det hon hade sett på Björks story. Två fotografier av Anna Book, klädd i vitt, mot en grön bakgrund – det högra fotot taget på lite närmre håll än det vänstra – och en text som fick hennes blod att frysa till is: ”Iväg på ytterligare en grej”.
Ytterligare en grej? Ytterligare? En grej?
Hon tryckte bort bilden och svepte tillbaka den igen, tryckte bort och svepte tillbaka, fram och tillbaka, med något slags fåfänglig förhoppning om att en kontext skulle uppenbara sig, en ledtråd som skulle få bilden att klarna. Hon gick in på profilen, men där fanns naturligtvis ingenting. Björk hade ett enda synligt publicerat inlägg – en selfie från 2019 med bildtexten ”.oväntad soyadip” – vilket Wilma visste mycket väl efter att ha gått in för att titta på den nästan varje dag sedan de gick hem tillsammans från Bibi en månad tidigare. Under dagarna som följde hade de skrivit med varandra nästan oavbrutet. De gick och såg ”Polyester” på Cinemateket och Edith Hammars utställning på Moderna Museet, de gick till La Piccola Nonna och till Bistro Zissou, och det kändes, åtminstone för Wilma, som om någonting höll på att falla på plats den här gången, till skillnad från de andra gångerna. Det verkade som om de höll på att bli förälskade i varandra. Nu, trodde hon, var tiden äntligen mogen.
Men när de sågs igår – det var på Gamla stans julmarknad – hade någonting varit annorlunda. Björk kändes avmätt och disträ. Själv kände hon sig otymplig, som om hon hela tiden tog antingen för mycket eller för lite plats, och fick knappt ur sig ett ord. När de gick omkring mellan de rödmålade stånden utan att riktigt lyckas hitta ett samtalsämne som fastnade fick hon en olustig känsla av att Björk tyckte att det var borgerligt och besynnerligt att Wilma hade föreslagit att de skulle gå dit, och när de sedan började bryta upp tog Björk oväntat avsked redan vid Stortorget i stället för att följa Wilma till tunnelbanan, med hänvisning till att hon skulle hem till sin gudfar och äta middag. Det lät misstänkt lägligt, tyckte Wilma, att han bodde just i Gamla stan av alla ställen. Vem gjorde ens det? Nej, tänkte hon när hon försiktigt tog sig ner för kullerstensgatorna mot Mälartorget, det här bekräftade hennes misstankar. Någonting var fel! På henne, förmodligen. Och då tänkte hon inte vara till besvär.
Sedan igår hade hon alltså inte hört av sig till Björk, och Björks tystnad talade, i sin tur, sitt tydliga språk. Men eftersom hon inte nåtts av några andra livstecken kunde Wilma åtminstone fantisera om att Björk skulle höra av sig, tids nog, och att det fanns omständigheter som gjorde att det ännu inte hade hänt.
Den där bilden hade krossat hennes illusioner. Den talade trots allt ett ännu lite tydligare språk än tystnaden. Björk hade tid att lägga upp den, men inte att höra av sig; Björk var upptagen av en mängd saker, och inga av dem var att försöka träffa Wilma. Hon hade fastnat med telefonen i handen och börjat försöka formulera ett svar på bilden. Först ”Hahahahahahhsa” (lite väl?), sedan ”I hate gay halloween, what do you mean you’re Iväg på ytterligare en grej” (ett märkligt skämt att göra på första advent?). Hon suddade ut allt. Sedan stod hon bara och stirrade på det tomma fältet tills hon insåg att hon var sen till restaurangen där hon och Totte stämt träff för att planera sin årliga julfest.
Hon grävde i duffelns djupa ficka och kände efter fodralet till hörlurarna, nycklarna och Fisherman’s Friend-paketet innan hon fick fatt i den hala telefonen och fiskade upp den för att skriva till honom att hon var på väg. Han skickade en bild på en ciderflaska. När hon kom till korsningen vid Högbergsgatan svängde hon höger och svajade till lite när hon halkade på ett blött och klibbigt löv på trottoaren, men hon återfick balansen och fortsatte upp för den ödsliga gatan medan hon stoppade i sina hörlurar och letade fram en spellista med gamla låtar som Totte gjort åt henne. Den brukade alltid få henne på bra humör.
Men just i dag kunde inte ens ”Månen tur och retur – Saxofonmix” med Viktoria Tolstoy råda bot på hennes dysterhet. Hon fortsatte skriva med Totte, ettrigt. På 90-talet hade folk säkert inte såna här problem! Då hade Björk kunnat simma ur bild utan att göra sig påmind på det här viset, utan att Wilma skulle tvingas påminnas om att det var helt och hållet inom räckhåll för dem att kontakta varandra, men att en av dem tyvärr bara inte ville ha kontakt.
”Jag tror att de hade mobiler på 90-talet”, skrev Totte. Jo, men det var ändå inte samma sak! Och inte alla, väl? Hon fortsatte skriva. Tummen arbetade intensivt över skärmen. Okej, så hon hade kanske suttit och väntat förgäves vid sin Nokia, men på en Nokia hade hon aldrig behövt se en Instagramstory. Hon skyndade på stegen, för nu var hon verkligen sen. Hon sneddade över Björngårdsgatan. Till exempel, skrev hon till Totte, om det hade varit 199—