Hej,
jag sitter på tåget till Oslo för att se Sarah Smith Ogunbonas pjäs Rhetorical Self-Defense!! Jag är svimfärdig av förväntan! Läs hennes roman Globus, om ni inte redan har gjort det, den finns att köpa här – det är liksom en roman man skrattar högt åt medan man läser den bara för att, när man läser om samma mening som nyss fick en att skratta, inse att den i själva verket är helt förödande sorglig.
Nyligen läste jag Bodil Sjöströms “Där kärlek sker. Om hiv, aids och vännerna vi förlorade”, en bok jag verkligen hade stora förhoppningar om men som jag tyckte hade en hel del problem, som jag skrev om i SvD. Trots mina invändningar skulle jag absolut rekommendera den åtminstone som en introduktion till alla som vill lära sig mer om aidskrisen i Sverige. En förkrossande grundton i boken är hur historien1 om hiv och aids inte har ansetts angå allmänheten, och det måste vara en helt sinnessjuk erfarenhet för de som genomlevde den (och, får man väl säga, lever genom den fortfarande). Det möjliggör dessutom en problematisk, historielös sentimentalitet hos oss som inte var där, något det finns all anledning att göra motstånd mot.
Nu vidare till något helt annat…
För ett tag sedan såg jag om My Own Private Idaho. Första gången jag såg den måste ha varit någon gång på gymnasiet, antagligen sent en kväll på SVT2. En del av min frukostrutin på den tiden var att plöja tidningens tv-tablå i jakt på någon film jag ville se, och minnet av det känns egentligen som om det hör till en annan tid än mitten av 2000-talet – att man hörde talas om en gammal film och sedan var tvungen att helt enkelt bara vänta tills den visades på tv. Jag vet att jag laddade ner film, också, och jag brukade hyra filmer från videobutiken Casablanca på Sveavägen (rest in power…), men jag är nästan helt säker på att jag såg My Own Private Idaho på tv.
Det jag minns av den är kanske främst känslan av att önska att den skulle ha lämnat ett större intryck. Jag skulle tro att jag blev överraskad av hur märklig den är, hur krånglig, vilket jag påmindes om när jag nu såg den igen. Den är helt otroligt vacker, ibland, men också helt otroligt rörig. Keanu Reeves spelar över, och den är teatralisk på ett sätt som jag (mer eller mindre slappt) förknippar med New Queer Cinema-film, som Swoon från 1992 eller Derek Jarmans Edward II från 1991. Den är svårare att tycka om än vad jag förmodligen förväntade mig när jag såg den som tonåring, annorlunda från andra filmer jag sett på den tiden, även sådana som ansågs svåra eller smala.2
Filmens kanske mest kända scen, där River Phoenix med blicken stint fokuserad in i lägerelden berättar för Keanu Reeves att han är kär i honom, verkar sticka ut. Den är så enkel, och så allvarlig. Det tar lång tid för River Phoenix att komma till saken – han stammar sig fram, samtidigt som han verkar beslutsam. I Gus Van Sants manus är scenen mycket kortare än vad den är i filmen; Phoenix skrev om den själv (på en servett, enligt filmens mytologi), och lade bland annat till vad som är min absoluta favoritreplik: “I'd like to talk with you. I mean, I'd like to really talk with you.”
Det är någonting med dramat i det där! Att säga så till någon man redan pratar med: jag skulle vilja prata med dig. Man kan inte höra de orden utan att hålla andan.
Några veckor efter att jag sett filmen gick jag och såg Conny Karlsson Lundgrens utställning på Bonniers konsthall, som stänger i helgen, där ett av de tidigaste verken, Idaho (1999), är en lipsync till lägereldsscenen med konstnären i båda rollerna. Men det jag dröjde vid längst var kärleksbreven som låg utplacerade jämte vad jag förstod som nyårstenn – viskepliga spådomar – skickade från en man som kallas Fabrikören till en annan man som kallas Matrosen under loppet av ett år. Tonen i breven är helt otrolig, både anklagande och självömkande. “Det är inte för att klandra dig”, skriver Fabrikören i ett brev, och fortsätter naturligtvis med just klander: “men varför har du låtit mig, arma människa, så länge sväva i ovisshet om hur du känner för mig?”
I ett annat skriver han harmset att “det verkar tyvärr som om jag fullständigt upphört att finnas för dig”; i ytterligare ett annat slår han fast att Matrosens tystnad inte kommer hindra honom från att fortsätta skriva sina brev. “Kanske känner du dig plågad av mina brev”, skriver han,”men vad kan jag göra? Jag måste berätta hur det är.”
Breven påminde mig om Hervé Guiberts brevväxling med den belgiske poeten Eugène Savitzkaya, som publicerats i bokform. Jag skrev om bland annat dem i en Under strecket-essä förra året. Breven intresserar mig, delvis för att jag – trots att Guibert uttrycker sig på ett ofta otroligt explicit, nästan provokativt sätt – har svårt att tyda vad de röjer för känslor. Jag kan inte avgöra om han är förälskad och vad förälskelsens natur i så fall är, eller om han snarare testar något slags gräns och gör sig själv besvärlig för att Savitzkaya ska reagera på något särskilt sätt.
En av de mest underhållande och förföriska egenskaperna hos Guibert, tycker jag, är att han verkar ha varit så å ena sidan socialt magnetisk och å andra sidan så fullständigt socialt osmidig. I en av sina essäer, Förräderiet, skriver han om sin vän I., en skådespelare (I. står för Isabelle Adjani; det är kittlande men inte svårt att lista ut detta), som han vill fotografera. I. har för vana att kontrollera vilka bilder som sprids av henne genom att enbart samarbeta med en fotograf som gått med på att lämna över negativen och kontaktkartorna innan han själv ens sett dem. Negativen som hon inte tycker om skrapar hon helt enkelt sönder med sina naglar.
Ändå går hon med på att låta Guibert fotografera henne. Efteråt säljer han bilderna till en tidning, utan att berätta någonting för henne, och en serie förvecklingar följer. Han försöker berätta för I. att han har sålt dem, men får inte tag i henne. Han skickar ett brev och sedan ytterligare ett, men får inget svar. I takt med hennes tystnad ökar hans egen vånda inför att försäljningen av fotografierna faktiskt är ett svek mot henne, kanske – med tanke på hennes besatthet vid att kontrollera sin image – ett oförlåtligt sådant.
Eftersom han vid den här tidpunkten är på väg till Venedig uppstår en dramatisk cliffhanger där de under ett antal timmar inte kan få kontakt med varandra. Han lämnar henne telefonnumret till hotellet där han ska bo, och ligger sedan och vrider och vänder sig i sin slaf på nattåget dit, helt uppslukad av sitt förräderi.
Väl framme i Venedig ringer I. upp honom och är, precis som han misstänkt, sårad. Så Guibert åker tillbaka till Paris och kräver att få tillbaka bilderna från redaktionen han sålt dem till. När han har gjort det ringer han upp henne igen, och då förlåter hon honom i princip omedelbart – hon hittar till och med på en historia om händelsen som ska rama in den inte som ett förräderi, utan som en kärlekshandling: ”Du gjorde det bara för att kunna skriva till mig. Du har aldrig skrivit till mig förut. Jag blev glad av att få dina brev.” Själv hittar han på en helt annan historia om varför han återvände så plötsligt från Venedig: han försökte beställa en bellini men fick höra att vita persikor inte var i säsong, och svaret gjorde honom så upprörd att han blev tvungen att lämna stan.
Guibert och Savitzkaya träffades inte särskilt många gånger. Deras brev är utspridda över en lång period, där Savitzkaya konsekvent framstår som artig och något skärrad, medan Guibert är uttrycksfull och intensiv. Han skriver ofta om situationen att ta emot och öppna Savitzkayas brev, behandlar dem som betydelsebärande sovenirer som han förvarar på särskilda ställen, reflekterar över hans intentioner och handlingar. “Åkte du till Paris utan att ta kontakt med mig eller tog du inte kontakt med mig för att du inte åkte?”, skriver han i ett brev skickat i april, när Savitzkaya skulle ha kommit dit och de talade om att träffas, men mötet verkar inte ha blivit av. Vid ett tillfälle – då Guibert har skickat flera brev till Savitzkaya som han inte har svarat på – antyder han att Savitzkayas “ihärdiga” tystnad bekräftar att han är något slags sadist, varpå Savitzkaya svarar, med tonen hos någon som svarar på ett bortglömt jobbmejl, att han har haft fullt upp.
Både Guibert och Fabrikören i Carlsson Lundgrens konstverk verkar liksom mellan raderna upprepa den där frasen från My Own Private Idaho: jag skulle vilja prata med dig, jag skulle verkligen vilja prata med dig, för en person som, också mellan raderna, svarar: men vi pratar ju nu? Och det är kanske det som gör den här sortens brev så fascinerande: de är samtal mellan två personer som befinner sig i två helt och hållet olika verkligheter.
När jag skriver “historien” syftar jag på just det, alltså 1980- och 90-talets aidsepidemi. Men hiv och aids är naturligtvis en pågående kris, deprimerande nog – trots nästan ofattbara medicinska framsteg – av delvis samma skäl som på den tiden: ojämlikhet, stigma, och avhumaniseringen av vissa människor som drabbas av viruset.
Det här fick mig i och för sig att minnas när jag och min bästa kompis gick och såg Tsai Ming-liangs film “Jag vill inte sova ensam” på Zita och vi båda efteråt var typ… helt mållösa av HUR jävla svår den var. Den gick på bio 2007, så vi måste alltså ha varit 16 år. Nu letade jag upp Jeanette Genteles recension i SvD, där den beskrivs såhär: “En man ligger i ständig koma, rätt brutalt vårdad av sin mamma(?) och en ung flicka. Replikerna är mycket få.” Frågetecknet inom parentes! Hahahaha.