Jag såg Tár när den hade biopremiär i Sverige för ett par veckor sedan. Efter filmen gick jag och en av personerna jag sett den med till en bar för att träffa tre vänner som också sett Tár, men på en annan biograf. Sedan gick vi hemåt, men ångrade oss och gick vidare till en annan bar där vi träffade ytterligare en vän som hade sett den på en tredje biograf. Det fanns någonting underbart anakronistiskt med det här, flera personer utspridda i stan som hade gått och sett samma film på bio.
Jag hade inte tagit reda på särskilt mycket om filmen innan jag såg den, inte läst kritik, inte uppfattat något om handlingen utöver de mest basala konturerna – “Cate Blanchett spelar en lesbisk dirigent” – och till skillnad från alla Carol-stans där ute (jag respekterar er, men jag förstår er inte!) är “Cate Blanchett spelar lesbisk” egentligen inte en USP för mig. Därför blev jag glatt överraskad av filmens surrealism, filmens humor – den är både thriller och horror, den är campy, den har drag av Mulholland Drive men nästan ännu mer av M3GAN. Jag tänker, och det är jag verkligen inte ensam om, att den inte försöker säga något om skuld och paranoia så mycket som den iscensätter en gotisk spökhistoria där skulden är spöket.
Jag inser också att den här tolkningen av Tár, som en campy surrealistisk thriller, känns nödvändig för mig. Den känns nödvändig för att jag ska kunna stå ut med Che Diaz-repliken “As a BIPOC pangender”, uttalad av Juilliardstudenten Max i en av filmens första scener. Jag måste tänka att det är surrealism när Lydia Tár anländer till New York och möts av demonstrationståg, eller att huset i Neukölln där Olga bor ser ut typ som en soptipp i filmen Possession.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to La Douleur Exquise to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.