Som barn tyckte jag illa om allt jag uppfattade som amerikanskt; jag förknippade det med George W. Bush, kommersiell populärkultur, imperialism, dålig smak. Varför jag hade den här Hoola Bandoola Band-inställningen till USA är även för mig ett mysterium, eftersom jag inte växte upp på en plats där folk överhuvudtaget hyste den här sortens attityder, men kanske var det just därför: ett sätt att göta motstånd mot den platsens, som jag upplevde det, förtryckande inskränkthet.
Min uppfattning om GWB har inte ändrats sedan jag var barn (och jag är väldigt förbryllad över hur han förvandlats till något slags respektingivande mysfarbror i media de senaste åren!), men min inställning till det jag brukade förknippa med amerikansk kultur – det populära och låga, det lite för bjärt skinande som bara hjälpligt döljer smutsen – har, vilket antagligen är uppenbart om man har läst det här nyhetsbrevet ett tag, förändrats. Det är möjligt att min intensiva fascination för de där sakerna har att göra med den initiala avsmaken. Ofta fungerar det ju så. (Insikten om att det också existerar… annan amerikansk kultur än det som nådde fram till mig som svensk mellanstadieelev bidrog förstås också, men jag har verkligen nu som vuxen en aktiv dragning till exakt samma saker jag häftigt avfärdade som barn. But that’s neither here or there! Eller?)
Förra veckan gjorde jag ett ärende av att gå och titta på The Ansonia, huset i den erotiska thrillern Single White Female från 1992– jag ska återkomma till den i en senare text, tror jag. Förra veckan hade vi också releasefest för Antiquity, och Kira och jag hade ett scensamtal där vi pratade lite om den där tropen om gästen som stannar för länge. På grund av det, gissar jag – kanske också för att jag beskrev romanen jag skriver på just nu som “en lesbisk spökhistoria om dubbelgångare” – fick jag ett boktips: The Houseguest, en engelsk översättning av den mexikanska författaren Amparo Dávilas noveller.
Sedan åkte vi till New Lebanon och var där i ett par dagar. New Lebanon är väldigt vackert, och också en liksom lite laddad plats: det brukade vara hemvist för shakerrörelsen, och sedan 1972 för sufi-retreatet The Abode of the Messenger. Jag läste ut The Houseguest när vi var där och blev helt förtjust. Läs den om ni gillar konstig stämning, besatthet, mardrömmar och så vidare. Jag hoppas verkligen att den ska översättas till svenska. (Den engelska översättningen kom ut 2018 i vad som beskrevs som ett slags renässans för den då 90-åriga Dávila; hon dog 2020.)
Framför allt gav den mig lust att skriva, så jag gjorde det – skrev en novell, alltså, som försöker följa samma logik som novellerna i The Houseguest – den heter just nu Husets ägare och går att läsa nedan. Den ligger bakom betalvägg, men man behöver inte betala för att läsa den – skriv till mig i så fall! – jag har bara något slags integritets-hangup med skönlitteratur, haha.
Nu är vi tillbaka i New York igen, i alla fall, och har ett par dagar kvar innan vi åker hem, så nu ska jag gå ut och vara glad. Några saker jag läst eller sett de här veckorna som jag också kanske kommer vilja återkomma till: John Ashberys konstkritik, publicerad i en volym tillsammans med hans dikter och spellistor(!) av David Zwirner Books; filmen The Killing of Sister George; pjäserna Public Oscenities och Appropriate, båda familjedraman där fotografi spelar en central roll; Met Cloisters (som Sanna skrivit om); The Hearing Test av Eliza Barry Callahan, en roman om en kompositör som förlorar hörseln; Judy Chicago-utställningen på New Museum; Oh Mary!, en pjäs med premissen: tänk om Mary Todd Lincoln var besatt av kabaré?
Men mer om det en annan gång……
Det finns möss här, sa husets ägare hjärtligt när hon släppte in oss.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to La Douleur Exquise to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.