Det finns en pelikanfotssnäcka i marmor på The Met. När jag var där i februari fastnade jag genast framför den, först i tron om att det var en riktig snäcka som av någon anledning bevarats sedan antiken och sedan, förtjust, inför insikten om att det rörde sig om en imitation. För ett ögonblick kände jag mig osäker på vad en snäcka är – är snäckor fossiler? Hade det varit anmärkningsvärt, men på ett annorlunda sätt, med en bevarad pelikanfotssnäcka från antiken? I am not a scientist!1 Min personliga känsla, hur som helst, var att det inte hade varit det, utan att det var själva imitationen, själva idén att skapa en verklighetstrogen pelikanfotssnäcka i marmor, som var det mest intressanta med föremålet.
I dag öppnar en utställning på Issues i Stockholm med Ksenia Pedan. Flera av hennes verk är imitationer: av garderobsdörrar, spotlights, elsladdar – eller: de ser ut som de här sakerna, eller: de är de här sakerna. De abstrakta målningarna på utställningen beter sig på ett annat sätt, de bjuder inte på samma självklara vis in till att förväxlas med någonting. Ändå var det framför en av dem – Habits of People, en otrolig målning, och den som gett utställningen sitt namn – som jag började fundera på hur den för mig vanligaste ingången när jag ser på konst, och det här är jag garanterat inte ensam om, är att tänka på hur en sak liknar en annan.
Habits of People fick mig att tänka på bark, glasyr, och på ett John Cage-citat jag nyligen läste: “En målning är inte en redogörelse för vad som sades och vilka svaren var, utan den direkta tjocka närvaron av en naken självskuggande kropp av historia”2, detta eftersom jag, när jag i samma mening läste orden “målning” och “tjocka närvaron”, såg framför mig någonting som liknade den skrovliga ytan av pigment, olja och bivax i Pedans målning. Alltså, en ganska inåtvänd associationsbumerang: Cage-citatet hade frammanat en fantasibild som påminde om Habits of People, vilken därför, när jag såg Habits of People, påminde om Cage-citatet, fastän målningen och citatet i själva verket inte hade särskilt mycket med varandra att göra.
En bit från pelikanfotssnäckan i marmor på The Met fanns ett par ögon. De var gjorda av brons och marmor, och statyn de en gång i tiden suttit på är gissningsvis förstörd. I museets installation hängde de i luften inne i montern, lustiga, kusligt ensamma, och fick mig att tänka på ett par utplockade bröstimplantat. Nedanför ögonen, på den lilla informationsskylten, läste jag att läppar och bröstvårtor på antika skulpturer ofta var inlagda med koppar, medan tandimitationer åstadkoms genom inläggningar av silver, och jag såg framför mig Mauricio Umanskys underligt livlösa, kritvita grin.3
“Everything is like something else”, skriver John Ashbery i dikten No Longer Very Clear.4 Den var en beställning av radiokanalen WNYC-FM, som inför sitt femtioårsjubileum 1994 gav tolv kompositörer i uppdrag att tonsätta dikten, bland andra Laurie Andersson och Philip Glass. Den är publicerad i Something Close to Music, en samling vars hela premiss i princip är att allting är som något annat: den innehåller Ashberys texter om konst från 1988 och framåt, arrangerade tillsammans med hans dikter och hans spellistor. John Ashberys dikter är ofta ekfrastiska5, som “Self Portrait in a Convex Mirror” eller “Girls on the Run”, men mycket av hans skrivande, även prosan, har ett slags synestetisk egenskap som Jeffrey Lependorf beskriver i bokens förord: “… rather than writing a poem based on or inspired by the content of an artwork or a piece of music, he engaged with the experience of seeing, or hearing, it and with how the artistic strategies employed offer ways of thinking – both about it and through it.”
För ett tag sedan försökte jag återskapa John Ashberys spellistor ur boken på Spotify, men det visade sig vara för svårt att hitta de exakta inspelningarna. Så jag gjorde en ny spellista i stället. Den inleds och avslutas med två av tonsättningarna av No Longer Very Clear, och innehåller i övrigt en blandning av musiken som Ashbery lyssnade på. Man kan lyssna på den här. Nu, bara för en liten stund sedan, gick jag förbi en äldre kvinna som körde en annan äldre kvinna i rullstol. Vi passerade varandra utanför en underklädesaffär, och kvinnan i rullstolen pekade på en idealiserad baddräktsklädd torso i affärens skyltfönster och drog ett litet skämt: “Ser du? De har tagit min kropp.”
Jag vill ändå bara……… jag vet vad snäckor är. (?)
Citatet kommer från John Cage, A Year From Monday: New Lectures and Writings, men nådde mig genom Marie Silkebergs översättning av Anne Boyers, The Undying, Det att inte dö (Modernista, 2021).
På grund av mitt Real Housewives-intresse tänker jag väldigt mycket på tandfasader just nu.
Jag läser dock “Everything is like something else” som en rad som handlar om att inte känna igen sig på en bekant plats snarare än att hitta en likhet i någonting obekant. Kanske? :)
Att peka på hur en sak liknar en annan är också ett sätt att peka bort från saken och samtidigt dröja vid den. Det kan, till exempel, vara ett sätt att avleda uppmärksamheten från sig själv samtidigt som man får stå i centrum. Så har Ashberys sätt att skriva ibland tolkats: som blygt, och defensivt. I The Wallflower Avant-Garde. Modernism, Sexuality and Queer Ekphrasis gör Brian Glavey en annan tolkning, där ekfrasen snarare möjliggör ett slags generös blyghet. Det här vill jag tänka lite mer på!